Anna Lindh och kurdernas rättigheter

Jag har tänkt skriva några inlägg här inför tioårsminnet av Anna Lindhs bortgång. Det är som vanligt mina personliga synpunkter.

Kurdernas situation engagerade Anna Lindh starkt. Därför är det naturligt med ett seminarium i Tensta den 1 september under rubriken "Turkiet idag - vad händer med demokrati och mänskliga rättigheter?". Den välkände turkiske journalisten Cengiz Candar kommer att diskutera bland annat minoriteternas rättigheter och pressfriheten, tillsammans med Mikael Damberg (S), journalisten Bitte Hammargren, Newzad Hirori från Kurdiska biblioteket, och mig.

Ett av många tecken på Anna Lindhs politiska mod var hennes nej när de stora länderna i EU ville ge Turkiet kandidatlandsstatus utan krav på förbättringar av de mänskliga rättigheterna. Så här beskriver jag toppmötet i Köln i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

"Det tyska ordförandeskapet inledde under våren 1999 en offensiv för att EU skulle ge Turkiet status som kandidatland för medlemskap. Rapporterna strömmade in till svenska UD om hur de stora EU-länderna tryckte på. En öppen dörr för Turkiet till EU låg också i USA:s strategiska intresse, menade Bill Clinton och hans administration. Turkiets bristande respekt för de mänskliga rättigheterna hade mindre tyngd än en positiv signal till en Nato-allierad nära Mellanöstern.
   Anna Lindh ifrågasatte den linjen. Hon menade att Turkiet måste lova att göra mer för demokratiska reformer och för de mänskliga rättigheterna. Grekland gjorde motstånd av andra skäl. Frågan om det delade Cypern var fortfarande olöst och de grekisktalande i Turkiets västra delar behandlades inte tillräckligt bra, menade regeringen i Aten.
   Tyskar och britter drev på för ett beslut vid toppmötet i Köln i juni 1999. Det var i slutskedet av Kosovokriget, en fredsuppgörelse var nära. Grekland var ett nyckelland genom sitt geografiska läge på Balkan.
    Utrikesministrarna samlades till middag i ett pampigt slott utanför Köln. När de satt till bords fick den grekiske utrikesministern ett angeläget samtal på sin mobil. Medan Georgios Papandreou var ute ur rummet tog ordföranden upp Turkiet. Vi måste ge turkarna kandidatlandsstatus, sade han och flera instämde.
   Anna Lindh vägrade. Hon fick ta i ordentligt, men det blev ingen överenskommelse. Sverige lade i praktiken in sitt veto.
   I bilen från slottet till pressträffen på hotellet var Anna Lindh rasande över hur de andra försökt kuppa igenom ett beslut. På presskonferensen var hon som vanligt samlad.
   Göran Persson förde samma linje när frågan kom upp på den formella delen av toppmötet. Snart stod det klart även för internationella medier vad som hänt. Sverige och Grekland hade stoppat Turkiet som kandidatland. Det blev ett väldigt liv.
   Några av de svenska diplomaterna var oroade över den hårda linjen. Andra länder tryckte på för ett beslut under det finska ordförandeskapet istället.
   Anna Lindhs motdrag var att kräva löften från Turkiet i en färdplan. UD tog fram ett sådant underlag där vi försökte lyssna på de organisationer för mänskliga rättigheter som undersökt bristerna. Färdplanen innehöll bland annat krav på ett avskaffat dödsstraff, förbud mot tortyr, ändrad lagstiftning om politiska organisationer, liksom bättre rättigheter för kurder och andra minoriteter."

Turkiet lovade förbättringar under hösten 1999 och fick sin kandidatlandstatus vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Anna Lindh fortsatte att driva på för demokrati och mänskliga rättigheter under hela tiden fram till sin bortgång i september 2003. Hon besökte det kurdiskt dominerade Diyarbakir i februari 2003 som den första europeiska utrikesministern på många år. Besöket fick stor uppmärksamhet och Anna Lindhs stöd till ett kvinnocenter där betydde mycket.