Komplexa kraftfält när försvaret ska styras

"Det försvarspolitiska beslutsfattandet sker på ett formellt sett otadligt sätt...I realiteten handlar det dock om ett grovmaskigt nätverk där kontakter, formella och informella, ger betydande utrymme för gradvisa förskjutningar av fattade formella beslut."

Så skriver Katarina Engberg i sin utmärkta studie av beslutprocesserna 1999-2005 som i praktiken ledde till en nedrustning av totalförsvaret. Hennes artikel ger många intressanta insikter i hur förändringen av försvarspolitiken gick till under denna tidsperiod, och vilka krafter som fanns. Den bild som framträder är en komplex växelverkan mellan ett antal aktörer inom Försvarsmakten, försvarsindustrin i vid mening (även den amerikanska) och olika personer inom Försvarsdepartementet. 

På ett mer allmänt plan finns det också skäl att fördjupa bilden av hur styrningen sker. Det gäller till exempel diskussionen om svenska förberedelser för att ta emot stöd från Nato-länder i händelse av ett angrepp från Sovjetunionen. Den bild som vissa forskare och journalister ger är intellektuellt torftig. Snarare än något enkelt "regeringen godkände"-resonemang är det rimligare att använda analysmodeller som kan beskriva en rad olika aktörer i ett kraftfält där även stater som USA hade starka intressen.   

Tage Erlander klagar tidigt i sina dagböcker över kontakter som försvarsledningen haft med andra länder utan att förankra dem i regeringen. En föredragning 1963 beskriver han så här ”Viktigast i går: Militärens (Almgrens, Mangårds och Westins) redogörelse för våra förbindelser västerut. Det är nog riktigt att det hela ser värre ut än det är; men beredningen var nog nyttig för att inskärpa hur angeläget regeringen anser det vara att militären iakttar absolut neutralitet, även när de inhämtar upplysningar." Erlanders anteckning ger knappast något stöd för en "dold allians".

Försvarsminister Sven Andersson hade nära kontakter med försvarsledningen, men det är inte dokumenterat hur förankrade hans ställningstaganden var med statsministrarna. När Sven Andersson hade avgått och en ny statssekreterare skulle utses 1974 valde regeringen Ulf Larsson istället för Ingemar Engman som varit i hetluften kring IB med mera. Ulf Larsson, som många betraktar som en noggrann och trovärdig person, har starkt argumenterat emot att det fanns något hemligt västsamarbete under hans tid på Försvarsdepartementet. Att regeringen Palme utsåg honom kan ses som en markering mot den grupp som hade stort inflytande  under Sven Anderssons tid. 

Konflikter mellan socialdemokratiska regeringar och försvarsledningen var vanliga. "Man skall inte bortse från att det i militärledningen alltid funnits de som haft en annan grundläggande mening än regeringen" konstaterade Ulf Larsson 2012 i samband med debatten om "västsamarbetet". Andra höga militärer hade bättre relationer med regeringen, till exempel tidigare arméchefen Nils Sköld. Tillsättandet av Stig Synnergren som ÖB 1970 såg regeringen som en positiv utveckling jämfört med företrädarna.

Diskussionen om hur Sverige förhöll sig under kalla kriget behöver fortsätta, men skulle alltså må bra av en grundläggande analys som inte utgår från att regering och försvarsmakt är enhetliga bowlingklot som knuffar på varandra, utan snarare amorfa tingestar med många beståndsdelar som samverkar eller motverkar varandra. Och att det sker i kraftfält där utländska stormakter har ett väsentligt intresse av att påverka.   

Kanske var det snarare en sådan tanke än någon "dold allians" som låg bakom USA:s hemliga policydokument 1962, numera offentligt: "In the event of general war the Swedish Government´s position cannot be predetermined; if Sweden does not become a co-belligerent with NATO it is important that it remain a friendly neutral.”

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)