Sverige i B-laget?

"Därför angår eurokrisen också oss", är rubriken på en läsvärd artikel i Tiden av Björn Elmbrant. Flera andra skribenter tar upp euron i det senaste numret (april 2011).

Och visst angår eurokrisen oss. Jag har inte möjlighet att skriva någon längre artikel i ämnet nu. Bara en iakttagelse.

Mycket av den svenska debatten handlar om ekonomiska siffror. Kronan klarar sig bra medan euron faller i värde. Tillväxten är hög och statsfinanserna starka. Ja-sidans ekonomiska varningar inför folkomröstningen år 2003 verkar ha varit överdrivna, till exempel när det gäller flykten av exportföretag.

För några år sedan kunde det ha gått tvärtom. Vi vet inte vad som hade hänt med kronan och med svensk ekonomi om Lettland tvingats till en panikdevalvering. Det ekonomiska läget kan fortfarande förändras. Om bostadsbubblan som internationella bedömare ser spricker är det inte så säkert att kronan klarar sig lika bra.

Den stora bristen i den debatt som nu förs om Sverige och euron är ändå en annan. EU förändras i eurokrisens spår. Håkan Juholt varnar i Tiden för ett A- och B-lag i EU, kanske också ett C-lag. Den risken är reell.

Eurogruppen stärker sin samordning och sitt inflytande över beslut som påverkar alla medlemsländer. Särskilda toppmöten med enbart eurogruppen gör detta tydligt. Innehållet i europakten var svårt att påverka för länder utanför den gemensamma valutan.

Sedan tidigare har Sverige hamnat utanför G20-gruppen som behandlar den globala ekonomin. Visst lyssnar andra länder fortfarande på våra erfarenheter och argument, men svenska åsikter väger mindre tungt när vi inte finns med i de rum där många avgörande beslut kommer till.

Ska man diskutera Sverige och eurokrisen går det därför inte att bortse från risken att vi marginaliseras i det europeiska samarbetet och därmed också tappar inflytande globalt. Vad betyder det på sikt?

[UPPDATERING: En historisk koppling till eurodebatten 2003 finns i min bok "Anna Lindh och det nya Europa". Läs mer på www.annalindheuropa.se]