Styr underrättelsetjänsten - annars gör någon annan det

Svenska statsministrar har traditionellt varit tveksamma till att ha underrättelse- och säkerhetsfrågorna nära sig organisatoriskt. Vissa av dem hade själva ett stort intresse av frågorna (som Olof Palme och Carl Bildt) men det byggdes ändå inte upp starka samordningsfunktioner i Statsrådsberedningen. Enheten för samordning av försvarsunderrättelsefrågor (Sund) blev inte lika kraftfull som Underrättelsekommittén ville och finns på Försvarsdepartementet, en bra bit från statsministern.

Jan-Olof Grahn, som bland annat varit chef för FRA:s militära verksamhet, skrev 2016 i boken Om Svensk underrättelsetjänst: ”I pyramidens topp handlar det alltför ofta om en kombination av begränsat intresse från den politiska ledningen, i sin tur baserat på underrättelsetjänstens begränsade förmåga att adressera dess behov, verkliga eller inbillade.” Den tidigare FRA-chefen såg också problem med handläggarnas egenintresse, och i att politikernas intresse ofta är ”starkt färgat av media och väljare”. Enligt Grahn hade ”underrättelser i Sverige aldrig riktigt slagit igenom som en naturlig del av den politiska beslutsprocessen”. Ett antal andra personer med ansvar för svensk underrättelseverksamhet har gett en liknande bild i samtal med mig genom åren. 

Det finns starka skäl för statsministrar att engagera sig i underrättelsefrågor. David Omand som tidigare varit nationell säkerhetssamordnare i Storbritannien beskriver behovet så här: ”At the strategic level, the centre of national government must be organized to provide strategic direction, mobilize resource across the whole of government, and manage the international implications of events, including any major disruptive challenges.” Detta kräver enligt honom starkt politiskt ledarskap från toppen: ”There needs to be unity of purpose between the very many organizations involved. This can only come from strong political leadership, with the Prime Minister visibly centrally engaged, including by chairing the key Cabinet National Security Committee that brings the most senior ministers concerned together with their professional advisers”. 

Om inte svenska politiker styr är risken större för påverkan från andra håll. Så här skrev jag på Aftonbladets ledarsida år 2008: ”Regeringar strävar ofta efter `deniability´, att inte veta för mycket om vad som sker i den hemliga verksamheten. Då överlämnar de också makten till andra som hellre vill påverka – chefer på myndigheterna eller utländska intressen."

Stefan Löfven inrättade efter regeringsskiftet 2014 ett säkerhetspolitiskt råd där statsministern, berörda statsråd och myndighetschefer kunde informera och samråda om viktigare frågor. Numera finns även en särskild statssekreterare för utrikes- och säkerhetsfrågor i Statsrådsberedningen. Hur långt räcker det för den nödvändiga styrningen av underrättelsetjänsten? 

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)