Trovärdiga satsningar mot segregationen avgörande för valutgången

Bara åtta månader kvar till valet. Integration verkar bli en huvudfråga. Det är inte förvånande med tanke på de många flyktingar som kom i början av mandatperioden. Däremot finns det skäl att fundera över det politiska systemets förmåga att leverera.

Magdalena Anderssons uttalanden i DN strax före jul väckte uppmärksamhet. "Integrationen fungerar inte som den ska", förklarade finansministern. Flyktingar bör söka sig till andra länder än Sverige, fortsatte hon. Budskapet har hörts förut från ledande socialdemokrater men finansministerns formuleringar var ovanligt tydliga. Ändå har Magdalena Andersson själv ett stort ansvar för att ha hållit emot budgetsatsningar i början av mandatperioden som skulle ha underlättat situationen i dag.

Flera reagerade med rätta på den defensiva hållningen. Aftonbladets Karin Pettersson föreslog ett alternativt budskap: "Det är uppenbart att vi inte på länge har investerat tillräckligt i jämlikhet, bostäder, skola och insatser mot segregation. 2015 var ett extremt år och vi behöver svara med exceptionella insatser".

Det råder ingen brist på förslag om vad som borde göras. Frågan är varför det tagit så lång tid för regeringen att komma med ordentliga satsningar.

En överdrivet budgetrestriktiv hållning förklarar en hel del. Stefan Löfvens utspel i Almedalen år 2016 om ett reformprogram mot segregationen innehöll bara små belopp trots att det fanns bra reformförslag. En annan förklaring är att "integrationspolitik" var tabu före valet. Det skulle inte föras något särskild sådan politik, och ordet försvann år 2015 från budgetpropositionens utgiftsområden. Ett tredje skäl kan vara regeringskansliets långsamma processer. I Rosenbad suckade man över att det tog så lång tid att få igång den utlovade Delegationen mot segregation. Kanske är motsättningar inom regeringskoalitionen en ytterligare förklaring. Det tycks i alla fall ha varit ett av skälen till att reformer av EBO-lagstiftningen dröjt så länge (tillsammans med brist på flyktingboenden).

Nu sker äntligen större satsningar. Budgetpropositionen för 2018 innehåller mer pengar till skolor med svåra förutsättningar, till socialt utsatta områden, till kunskapslyft, hälsovård med mera. Det är bra, även om de stora beloppen i flera satsningar ligger under nästa mandatperiod.

Magdalena Andersson talade olyckligt nog enbart om generell politik i DN-intervjun: "Det finns inga andra behov för människor som har flytt hit än för oss som är födda här." Som tur är låter det annorlunda i hennes egen finansplan där regeringen beskriver behovet av "såväl generella som riktade insatser". Det finns gott om sådana förslag i regeringskansliet och på andra håll. Nu börjar också Delegationen mot segregation sitt arbete under ledning av kunniga Inger Ashing.

Att bryta segregationen måste vara en huvuduppgift för socialdemokratin. Samordningsminister Ibrahim Baylan och Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh argumenterade bra kring detta i en av årets första debattartiklar.

Ska ett sådant budskap bli trovärdigt gäller det att hela regeringen utstrålar hopp inför framtiden och vilja att verkligen agera. Och att ett valmanifest så småningom ger konkreta löften om rejäla investeringar mot segregationen. Budgetpropositionen för 2018 är en början, men mycket mer behövs.