Avtalet om Irans uran var ännu en dramatisk händelse veckan som gick. Bristen på en genomtänkt reaktion från EU äventyrar även vår egen säkerhet. Konflikten om Irans atomprogram blir en avgörande fråga för nästa svenska regering, oavsett politisk färg.
Turkiet och Brasilien lyckades där andra försökt förgäves sedan i höstas. Iran går med på att lämna över en betydande del av sitt låganrikade uran för att sedan få tillbaka färdiga bränslestavar till sin forskningsreaktor.
Avtalet är inte perfekt. Iran kan fortsätta anrika uran på hemmaplan och kontrollerna av atomprogrammet är otillräckliga. Däremot är uppgörelsen ett av de första positiva stegen på länge i en konflikt där EU:s och USA:s taktik hittills misslyckats. Det bör välkomnas, som Carl Bildt skrev på sin blogg.
Tyvärr har vissa av hans EU-kollegor en annan uppfattning. Storbritannien och Frankrike anslöt sig snabbt till USA:s kritik av uppgörelsen.
Dessa tre länder vill driva igenom nya sanktioner i FN:s säkerhetsråd och ser uppgörelsen om uranet som en fint för att minska trycket på Iran. Och visst kan det finnas sådana element, men som Philip Stephens skriver i Financial Times kan man inte låta bli att fundera på andra motiv till den njugga reaktionen på Turkiets och Brasiliens insatser. Kanske känner sig de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet hotade av nya diplomatiska stormakter.
I så fall är det en farlig ryggmärgsreflex. Krönikören Roger Cohen argumenterar i New York Times för varför dagens amerikanska linje leder in i en återvändsgränd. Han menar att Obama-administrationen tydligare borde ha välkomnat uppgörelsen som Turkiet och Brasilien förhandlade fram.
Samma sak kan sägas om EU. Om förhandlingarna med Iran misslyckas och det till slut blir en väpnad konflikt kommer konsekvenserna att bli allvarliga också i Europa. Det handlar om en central säkerhetspolitisk fråga där inte britter och fransmän kan få diktera EU:s agerande.
Tyvärr var Catherine Ashton, EU:s Höga representant, svag i sina kommenterar till uppgörelsen. Ashton kan förstås inte driva en helt egen linje. Men hon borde visa större självständighet mot London och inse att hennes uppdrag är att företräda hela EU:s intresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar