Politisk korruption är ett miljögift

Stopp för oberoende rapportering om Sveriges klimatpåverkan. Det är en av Tidöregeringens förändringar genom Naturvårdsverkets nya instruktion, som smögs igenom i juli. Nu måste myndigheten först komma överens om siffrorna med Regeringskansliet, innan man skickar uppgifterna till EU och FN:s klimatkonvention. Det skiljer sig från SCB, som sköter internationell rapportering själv, och kan få stor betydelse till exempel för bilden av skogens klimatpåverkan.

Om regeringen inte tror att en generaldirektör kan säkerställa sin myndighets kvalitet går det att föra en dialog och ytterst att byta chef. I stället valde Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari att öka den politiska styrningen. Det är en av många tveksamheter kring den nya instruktionen.

Centerpartiets Rickard Nordin med flera har kritiserat att Naturvårdsverket inte längre ska vara ”pådrivande” i miljöarbetet. 

Nya formuleringar om samhällsekonomisk effektivitet och hänsyn till företags konkurrenskraft kan påverka hur myndigheten agerar i miljöprövningar. ”En sådan här reglering kan bli problematisk vid prövning av miljöfarliga verksamheter”, skrev tjänstepersonerna på Naturvårdsverket själva i dialogen med Regeringskansliet och fortsatte ”Enligt miljöbalken så är vårt uppdrag där att tillvarata miljöintressen, och inte samhällsekonomi”. Detta framgår av allmänna handlingar, som jag begärt ut.

Man kan se den nya instruktionen som en kodifiering av Tidöregeringens tidigare styrning genom regleringsbrev och särskilda uppdrag. Visst. En instruktion smäller ändå högre, det vet alla som har arbetat på en myndighet. Och även om ”samhällsekonomisk effektivitet” och ”hänsyn till företags konkurrenskraft” kan tolkas på olika sätt skiljer det sig från Naturvårdsverkets tidigare uppgift att främst se till skyddet av miljön.

Regeringen styr riket och har förstås rätt att sätta sin prägel på miljöarbetet. Det får väljarna snart ta ställning till. En ny regering kan ändra instruktionen eller ge signaler på andra sätt. Men om Tidöpartierna behåller makten och Sverigedemokraterna ingår i regeringen blir den nya instruktionen ett kraftfullt verktyg i den löpande styrningen av Naturvårdsverket.

Smusslandet med beslutet illustrerar hur Ulf Kristersson och hans kollegor urholkat principer för god förvaltning, något som Anette Novak och Göran Sundström nyligen belyst i rapportserien Skymningsläge för Arena Idé.  Intressekonflikterna är många, till exempel genom Fållöknastiftelsen där statsministerns fru Birgitta Ed är drivande.

Regeringen tog beslutet om den nya instruktionen 23 juli, mitt i sommarsemestrarna, och det gick inte att ta del av förändringarna när beslutet först blev offentligt. Romina Pourmokhtaris departement påstod i samrådet med andra departement att ändringarna inte hade några miljökonsekvenser, och gjorde inte någon konsekvensbeskrivning.   

Efter valet 2022 strömmade public affairs-konsulter med hemliga uppdragsgivare in i regeringskvarteren. Det är ingen slump att presskontakten för den nya instruktionen kom direkt från konsultbolaget Bellbird, eller att den ansvariga statssekreteraren Helena Dyrssen gick över från Nordic Public Affairs där mäktige Johan Jakobsson, statssekreterare hos Ulf Kristersson, tidigare var chef. Bägge byråerna har arbetat mycket med miljöfrågor. Direkt från Svenskt Näringsliv kom Johan Britz, vikarierande miljöminister under delar av den tid då instruktionen togs fram. Innehållet har stora likheter med vad Svenskt Näringsliv drivit, på egen hand och sannolikt via public affairs-byråer.

Samma sak gäller andra miljöfrågor. Skyddet av skog med höga naturvärden, till exempel. Den ansvarige kristdemokratiske statssekreteraren hade en lång bakgrund i public affairs-branschen med hemliga kunder. Gruvnäringens gräddfil förbi naturskyddslagar har jag beskrivit i boken Skuggspel. Kampanjen för avregleringar i EU har fått den europeiska miljörörelsen liksom Europafacket att hissa röda varningsflaggor. En tjänsteperson med lång erfarenhet från Regeringskansliet berättar hur den politiska ledningen uppmanat till ”informella” möten med enskilda företag för att ”prata lite” om miljökrav utan tjänsteanteckningar, någon hen aldrig upplevt tidigare.

I ett större perspektiv har de professionella lobbyisterna förändrat Romina Pourmokhtaris parti. Johan Jakobssons bolag Nordic Public Affairs fanns i centrum för kampanjen som gjorde Nyamko Sabuni till partiledare och öppnade dörren för Sverigedemokraterna. Även om Liberalerna skulle försvinna från Riksdagen är banden mellan public affairs-bolagen och deras kunder täta även med andra Tidöpartier, och i viss utsträckning även med Socialdemokraterna.

Tidöregeringen började mandatperioden med att lägga ned Miljödepartementet. Miljölagar har urholkats, i Sverige liksom i EU. Nu avslutar man med förändrade uppgifter för Naturvårdsverket, som varit pådrivande för decennier av framsteg i miljöarbetet.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig varnar i Republic, Lost för ”beroendekorruption”, att nätverk och förhoppningar om framtida välbetalda jobb påverkar beslutsfattare. OECD har samma budskap. Professor Roger Karapin skriver om vikten av starka myndigheter och riskerna med lobbying i boken Political Opportunities for Climate Policy. Sverige har tyvärr blivit ett exempel på det som forskarna och OECD varnar för.

Korruption är ett miljögift.