Som om ingenting har hänt

Många texter om decenniet som har gått under de senaste dagarna. Inte minst om de politiska förändringarna i Sverige. Läget har förändrats dramatiskt sedan början av 2010, då Reinfeldts alliansregering kunde stödja sig på en majoritet och Sverigedemokraterna fortfarande inte satt i riksdagen.

Ändå finns det förvånansvärt lite självkritik hos partier, opinionsbildare och fackförbund kring felbedömningar som underlättat för Sverigedemokraterna att växa så mycket.

Inom Moderaterna finns kritik av den migrationspolitik som Fredrik Reinfeldt stod för, men det är svårt att se någon självinsikt om hur exempelvis omläggningen av bostadspolitiken ökat segregationen eller hur nedskärningar av sjukersättningar med mera ökat grunden för populism. Och det är väldigt tyst bland partiföreträdarna om hur Ulf Kristersson övertagit (SD)-retorik och nu börjat samtala med Jimmie Åkesson.

Socialdemokraterna har fortfarande inte haft någon ordentlig intern debatt om varför partiet avskaffade integrationspolitiken som särskilt område år 2009. Den senaste valanalysen, om EU-valet 2019, ser något speciellt i att det som var världens starkaste socialdemokratiska parti nu minskat så kraftigt. Det är del av större europeiska trender, är budskapet. Men förskjutningen åt höger har varit starkare i Sverige och det finns tydliga data om att dåligt fungerande flyktingmottagande påverkat detta.

Kanske är det mest förvånande bristen på öppen diskussion inom fackföreningsrörelsen om misstag som bidragit till att det nu finns en tydlig majoritet i riksdagen för försvagningar av löntagarnas rättigheter. Varför har inte fackförbunden engagerat sig mer för medlemmarnas livsvillkor även utanför arbetsplatserna, för trygga bostadsområden och för barnens uppväxtvillkor?

En nyårsönskan inför nästa decennium: tänk om fler var beredda att lära av det som hänt och välja nya arbetsmetoder. Släpp prestigen och erkänn misstag, det ger respekt i längden. Undersök verkligheten ordentligt och sätt ny kurs.

Sätt ramar för gentekniken i tid

Hjälp för oroliga blivande föräldrar eller ett steg mot ett mardrömssamhälle? Det amerikanska företaget Genomic Prediction har börjat marknadsföra en ny form av gentester för att välja embryo vid provrörsbefrukting (IVF). Riskerna för elva ärftliga sjukdomar ska analyseras, enligt reklamen, och sedan får de blivande föräldrarna en tabell som rankar möjligheterna till friska barn.

Förutom osäkerheterna och de etiska problemen redan med denna användning av "DNA scoring models" varnar experter för konsekvenserna på andra områden. Tekniken utvecklas snabbt och det blir frestande att också ranka sannolikheten för till exempel hög intelligens. Redan väljer föräldrar kön på sina barn vid provrörsbefruktning.

Jag skrev år 2002 en av de första artiklarna i svensk press om privata gentester, i Ny Teknik. Samma år började vi på Aftonbladets ledarsida argumentera för en reglering av riskerna. År 2005 kom ett rätt tunt förslag från regeringen. Det ansvariga statsrådet förklarade på presskonferensen att privata gentester nog inte skulle bli särskilt använda.

I dag är kommersiella gentester för privatpersoner vanliga. Den tekniska utvecklingen fortsätter. Förutom de metoder som Genomic Prediction använder har Crispr-tekniken för genredigering revolutionerat arbetssätten inom genetik och medicin, ofta positivt men också riskfyllt. En av huvudpersonerna bakom Crispr, Jennifer Doudna, efterlyser regler för tillämpningen.

Det är numera populärt i innovationskretsar att argumentera för friare användning av ny teknik så att gammelmodiga regler inte hindrar utvecklingen. Så kan det vara i vissa fall. Men när det gäller teknik med potentiellt stora negativa effekter finns det skäl att följa Jennifer Doudnas råd och styra utvecklingen innan det är för sent. Det minskar risken för bakslag, både för samhället och för innovatörerna.

Grön diplomati i EU - med svenska rötter

För 25 år sedan var det inte många som trodde att miljö skulle vara ett centralt element i EU:s utrikespolitik. I dag ser det annorlunda ut. Klimatet står högt på dagordningen, och EU har även initiativ på andra områden som vattenförsörjning.

Denna gröna europeiska diplomati har svenska rötter. EU:s utrikesministrar antog slutsatser om miljön i utrikespolitiken våren 2001, under Anna Lindhs ordförandeskap. Det var i sin tur en uppföljning av beslutet från toppmötet i Cardiff våren 1998, att alla politikområden inom EU aktivt skulle ta miljöansvar - ett svenskt initiativ.

Toppmötet i grekiska Thessaloniki år 2003 hänvisade till slutsatserna från 2001 och blev startskottet för EU:s Green Diplomacy Network. När EU fick en utrikestjänst (EEAS) inrättades en funktion för grön diplomati under den höge representanten för utrikespolitiken. Det har bland annat inneburit systematiska lägesanalyser och uppvaktningar i huvudstäder runt om i världen för att driva klimatarbetet framåt. Samarbetet mellan nationella utrikesdepartement, EU:s diplomater, och tjänstemännen i generaldirektoratet för klimatfrågor är ett bra exempel på modern utrikespolitik.

Flera länder har drivit på inom EU, inte minst Storbritannien som hade en stor stab för klimatdiplomati under tidigare regeringar och såg till att FN:s säkerhetsråd för första gången diskuterade växthuseffekten som säkerhetshot. Tyskland prioriterar också frågan och följer upp Margot Wallströms utmärkta arbete. Numera finns ett gediget underlag om miljö och säkerhet från flera håll.

Sveriges nya utrikesminister lyfte i går fram klimatet som en av de centrala frågorna i regeringens utrikespolitik. Ann Linde vill alltså fortsätta det viktiga miljöarbete som Margot Wallström och Anna Lindh gjort. Förhoppningsvis innefattar det även biologisk mångfald, vatten och det globala arbetet mot farliga kemikalier, som behöver drivas med större kraft av EU.

I detta arbete kan EU:s nye "utrikesminister", Josep Borrell, bli en viktig allierad. Han var spansk miljöminister på 1990-talet och skrev bland annat tillsammans med Anna Lindh om ny kraft i det globala miljösamarbetet. Det skedde några år efter att dagens utrikesminister, Ann Linde, varit med och försvarat Sveriges höga miljökrav inför medlemsförhandlingarna med EU. Historien och nutiden hänger ihop.

Minska USA-beroendet

Donald Trumps alla utspel leder kanske till en viss avtrubbning bland svenska opinionsbildare och medier. Semestrarna i juli hade nog också betydelse för bristen på starka reaktioner när den amerikanske presidenten valde att ringa Sveriges statsminister för att påverka en pågående rättsprocess. Detta är ändå mycket anmärkningsvärt, särskilt som en officiell representant för den amerikanska regeringen också skrev brev till åklagarmyndigheten och hotade med försämrade bilaterala relationer om inte ASAP Rocky släpptes.

Carl B Hamilton (L) tyckte historien med ASAP Rocky talade för ett svenskt Nato-medlemskap. Det är snarare tvärtom. Nato är en organisation där USA har den avgörande makten. Det är ingen slump att EU-länder under Donald Trumps presidenttid valt en väg mot större europeisk självständighet både i säkerhetspolitiken och i andra frågor. "Strategic sovereignty" är nu ett etablerat begrepp i EU-debatten.

Detta ställs på sin spets i den heta frågan om militär eskort av civila fartyg i Hormuzsundet (som märkligt nog inte får så mycket utrymme i svenska medier). Här tillkommer dessutom oenighet om Iranpolitiken mellan USA och EU. Länder som Frankrike och Tyskland vill inte se en USA-ledd insats.

Så vad vill Sverige? ÖB Micael Bydén har redogjort för två möten om en USA-ledd insats där han även gav sig in på den utrikespolitiska bedömningen att en insats är viktig. UD:s officiella uttalanden har varit avvaktande.

Tidigare har Sveriges principiella hållning till internationella insatser varit att de ska följa FN-stadgan. Det är rimligt även denna gång. Att USA gärna vill ha med andra länder i sin tänkta operation, som lätt kan utvecklas till en del av en större militär konflikt, är inget starkt argument när den nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton gör sitt bästa för att USA ska gå i krig.

Skulle det å andra sidan bli en franskledd operation med europeiska länder inom FN-stadgans ram finns det goda skäl för Sverige att delta i någon form. Det skulle också kunna stärka EU:s självständiga förmåga i en värld där beroendet av USA i vissa delar håller på att bli en nackdel. Att vi själva kan ta större ansvar för säkerheten hindrar inte ett nära samarbete med USA på många områden när förutsättningarna är det rätta.

Det finns också skäl för regeringen att allvarligt fundera på den märkliga hållning till USA inom delar av Försvarsmakten som framskymtar i remissvaret om konventionen om ett globalt kärnvapenförbud. Att Sverige samarbetar med USA i Östersjöområdet bygger på ömsesidigt intresse, och bör inte beskrivas med den ton av undergivenhet som finns i remissvaret.

Krav på öppenhet är inte "demokratiförakt"

Dagens Industris ledarsida gillar inte kraven på öppenhet om hur Nyamko Sabunis partiledarkampanj finansierats. Sabunis politiska inriktning ligger i och för sig närmare tidningens linje än Erik Ullenhags. Ändå är det förvånande att Dagens Industri inte är mer bekymrad över riskerna med dold politisk påverkan.

Det finns en rad studier som visar att öppenhet är ett verksamt medel mot korruption, och bidrar till en god utveckling av både samhälle och näringsliv. Sverige saknar de regler som finns i många andra länder om transparens kring påverkanskampanjer. Den nya lagen om partifinansiering har visat sig möjlig att kringgå.

Men det handlar om mer än Nyamko Sabuni. PR-företag och dolda finansiärer hade betydelse även för att vrida Socialdemokraterna högerut efter valförlusten år 2006. Kritiken mot Håkan Juholt förstärktes av lobbyister som inte gillade hans linje när det gällde bland annat vinster i välfärden. Sverigedemokraterna svängde om arbetsrätten efter en påverkanskampanj där PR-företag hade en central roll.

Att avfärda krav på öppenhet som konspirationsteorier och "demokratiförakt" är inte bara ovärdigt en kvalificerad tidning som Dagens Industri. Det är i sak illa för den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige.

Allvarliga uppgifter om Försvarsmakten och kärnvapnen

Försvarsmakten har kunnat ingå i kärnvapennära samarbeten utan att någon politisk ansvarig har satt sig emot. Det skriver Rolf Ekéus, Lars Ingelstam och Thomas Jonter i en väldokumenterad artikel på DN Debatt. De utgår från ÖB:s remissvar på utredningen om kärnvapenförbud.

När debatten om Sveriges värdlandsavtal med Nato var som hetast påstod försvarsminister Peter Hultqvist med flera att det var helt fel att koppla ihop det aktuella samarbetet med kärnvapenfrågan. Flera hävdade motsatsen. Själv skrev jag att Sverige nog behövde ett värdlandsavtal, men att det fanns risker med texten som den såg ut bland annat när det gällde kopplingen till kärnvapen (se till exempel texterna nedan, från Aktuellt i Politiken i februari respektive april 2016).

De punkter som Rolf Ekéus med flera pekar på är allvarliga. Nu behöver Stefan Löfven reda ut vad som gäller. Hela regeringen måste styra Försvarsmakten, inte bara ett enskilt statsråd (eller om det möjligen är försvarsministerns statssekreterare).

Låt inte generalerna besluta om krig (Aktuellt i Politiken februari 2016)

Tage Erlander klagar i sina dagböcker över höga militärer som inte bryr sig om regeringens riktlinjer. Flera socialdemokratiska statsministrar och försvarsministrar har liknande erfarenheter. Den demokratiska styrningen av militären är en central fråga i Sverige, liksom i andra länder.

Här finns mina största farhågor när det gäller Sveriges omdiskuterade värdlandsavtal med Nato. Vem tar besluten i en akut krissituation? Vad kommer följdavtalen till det första övergripande värdlandsavtalet att säga om vem som ska förhandla med Nato från svensk sida?

Nato har ett strategiskt intresse att kunna flyga över svenskt territorium om det utbryter en konflikt i Baltikum. Under vilka förutsättningar ska Sverige tillåta det? När ska vi öppna hamnar och baser på till exempel Gotland, utan att Sverige blivit angripet?

Det är avgörande frågor för vårt lands säkerhet. Slutsatsen av svenska kungars äventyr på andra sidan Östersjön blev att riksdagen skulle ta beslut om krig eller fred. Det är fortfarande en god princip.

Efter att noggrant ha läst avtalstexten är det svårt att begripa hur försvarsminister Peter Hultqvist kan anklaga kritiker för att ljuga och gå Rysslands intressen. Tvärtom är det angeläget med en öppen debatt om de allvarliga frågor som Pierre Schori och andra ställer. Det gäller till exempel formuleringen om att Natos principer ska vara styrande för samarbetet. Där ingår otvivelaktigt användningen av kärnvapen.

För min del tror jag att Sverige behöver ett värdlandsavtal med Nato efter många års militär nedrustning och ett aggressivt Ryssland. Men inte till vilket pris som helst.

När riksdagen i vår behandlar värdlandsavtalet behöver ledamöterna vara medvetna om att det är ett ramavtal som kan rymma mycket, från enklare övningar till fullskaligt krig. Texten är så allmänt hållen att de konkreta följdavtalen blir avgörande. Dessa kommer sannolikt i stor utsträckning att vara hemliga. Det kan ibland vara nödvändigt av militära skäl, men de grundläggande principerna måste redovisas och diskuteras öppet.

En sådan fråga är om Sverige automatiskt ska ingå i Natos försvarsplanering för de baltiska länderna. Jag anser att det vore farligt och oansvarigt. Visst ska vi vara solidariska med våra baltiska EU-grannar i en konflikt, men den solidariteten kan ta olika former beroende på hur situationen ser ut. Att kunna välja hur vi deltar är ett av de starkaste argumenten för den militära alliansfriheten.

Sverige måste inför följdavtalen med Nato tydligt slå fast att försvarsplaneringen för Baltikum måste innehålla olika alternativ och inte förutsätta användningen av svenskt territorium. Det är Natoländerna som har ställt ut försvarsgarantierna till de baltiska länderna, väl medvetna om de militära svårigheterna. Det ansvaret kan de inte nu lägga över på Sverige.

En annan fråga är hur besluten om att använda svenskt territorium eller stationera Natostyrkor här ska tas. Riksdag och regering bör inte ge ÖB ett sådant mandat. Inte heller försvarsministern på egen hand. Regeringen måste som kollektiv besluta om sådana förslag och gå till riksdagen för godkännande. Om följdavtalen till värdlandsavtalet delegerar sådana frågor till militären i sken av att det gäller praktiska detaljer skulle det strida mot syftet med regeringsformens bestämmelser om dessa frågor.

Att riksdagen också i praktiken behåller rätten att beslut om krig och fred måste tydligt framgå av regeringens proposition till riksdagen. Liksom att alla centrala frågor om samarbetet med Nato ska beslutas av demokratiska valda företrädare, inte av generalerna.

Mats Engström

(S)-medlem, tidigare politiskt sakkunnig på UD med ansvar för säkerhetspolitik

Ge svar i sakfrågorna om värdlandsavtalet (Aktuellt i Politiken 15 april 2016)

Det socialdemokratiska partikansliet hävdade i ett massutskick 25 februari i år att en formulering av Anna Lindh i Sälen år 2002 ligger till grund för Sveriges solidaritetsförklaring år 2009 och inriktningsbeslutet för försvarspolitiken år 2015. Partikansliet menade utifrån denna historieskrivning att värdlandsavtalet med Nato är positivt.

Argumentationen är märklig. Visserligen gav Göran Perssons regering den militära alliansfriheten en mer modern formulering, som är logisk efter kalla krigets slut och Sveriges inträde i EU. Det avspeglades i Anna Lindhs uttalande i Sälen om att Sverige knappast skulle förklara sig neutralt om ett annat EU-land skulle angripas.

Men Anna Lindh ansåg också att den militära alliansfriheten skulle ha en reell innebörd och var stark motståndare till ett Nato-medlemskap. Den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, inklusive att kunna ge och ta emot militärt stöd, kom till långt senare, i Försvarsberedningens förhandlingar bakom stängda dörrar. Under den borgerliga regeringens tid utarbetade Nato en försvarsplanering för Baltikum som utgår från användningen av svenskt territorium. Värdlandsavtalet med Nato innehåller radikalt nya steg om förberedelser för militärt samarbete. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna är detta beslut som dagens politiker själva bör ta ansvar för.

När EU utvecklade en militär förmåga för krishantering var Anna Lindh tydlig om att inte blanda ihop detta med några åtaganden som liknade Natos ömsesidiga försvarsgarantier, artikel 5. Ett av skälen var att Sverige inte med automatik skulle dras in i krig vid en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det finns många sätt att inte stå passiv vid ett angrepp på ett annat EU-land, både civila och militära.

Jag spekulerar av princip inte om vad Anna Lindh skulle ha tyckt om dagens politik. Det ville hon själv inte göra om Olof Palme.

Däremot vore det bra om anhängarna av värdlandsavtalet gav svar i sakfrågorna istället för att luta sig mot en tveksam historieskrivning.

Det skulle till exempel vara lämpligt att Peter Hultqvist liksom (S)-ledamöterna i försvarsutskottet förklarade hur propositionens text om att det inte blir någon skillnad mot i dag vad gäller utländsk trupp (inklusive frågan om kärnvapen) går ihop med avtalets artikel 3.8, som innehåller följande text:

”Nato-ledd militär verksamhet som stöds av detta samförståndsavtal kan kräva multinationellt stöd av flygplan och helikoptrar i luften och, i fråga om hamnar, av handelsfartyg och militära stödfartyg. Värdlandet bekräftar att förflyttning av sådana luftfartyg, helikoptrar, fartyg och deras besättning i och genom värdlandets territorium får äga rum enligt ett generellt tillstånd så länge den Nato-ledda militära verksamheten varar.”

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde begära ett förtydligande på denna punkt, och om de övriga avtalspunkter som Pierre Schori med flera uppmärksammat i Aktuellt i Politiken. Liksom om hur svensk handlingsfrihet ska behållas i de följdavtal som ska slutas mellan svenska myndigheter och Nato.

Om inte Nato har alternativ planering för en konflikt i Baltikum utan enbart utgår från att använda svenskt territorium, kan följdavtalen i praktiken skapa en automatik att vi dras in i en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det är inte förenligt vare sig med Sveriges militära alliansfrihet eller med principerna i regeringsformen när det gäller riksdagens roll vid krig.

Mats Engström

Politiskt sakkunnig med ansvar för säkerhetspolitik åt Anna Lindh 1998-2001, författare till boken Anna Lindh och det nya Europa

Frankrike och Tyskland oense om säkerheten kring Östersjön

Katarina Engberg presenterade i dag en mycket intressant studie om relationerna mellan Frankrike och Tyskland. Seminariet på SIEPS handlade om en lång rad frågor, som utrikespolitik, säkerhet och försvar, och ekonomiskt samarbete. Många kloka inlägg, inte minst om hur ett närmare samarbete drivs fram av yttre tryck från bland annat Kinas statskapitalism och USA:s förändrade politik under Donald Trump.

Här vill jag lyfta fram ett kort avsnitt med stor potentiell betydelse för Sverige. Katarina Engberg skriver:

"In addition, France has enlarged its circle of collaborators by inviting Finland and Estonia, thereby stating its own strategic interest in the Baltic area. The French President has hinted at extending security guarantees to countries in the area, causing irritation in Berlin: if anything should be done, it should be done jointly."

Hittills har USA spelat en avgörande roll för säkerhetsgarantierna till de baltiska länderna. Sverige och Finland har inga formella sådana försäkringar men ett nära samarbete. Frankrike verkar nu vara berett att gå längre, vilket rapporteras tidigare i viss utsträckning, men Tyskland tvekar alltså enligt SIEPS-studien vilket skapar friktion.

Att Tyskland tvekar inför säkerhetsgarantier till länder nära Ryssland är inte nytt. Det är ändå intressant att de senaste turerna i denna fråga inte uppmärksammats mer i den svenska offentliga debatten. På längre sikt, om USA:s intresse för Östersjön skulle minska, är detta en avgörande fråga för vår säkerhet.

Obegriplig kortsiktighet

Ungdomsvärdarna i Rinkeby försvinner, berättade Dagens Nyheter i veckan. De har gjort stor nytta men nu är pengarna slut. De borgerliga partierna och Miljöpartiet skär ned på förebyggande insatser. Fokus ska ligga på "kärnverksamheten", heter det. 

Elvir Kazinic (S) är vice ordförande i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd och kritiserar med rätta neddragningen: "Förra året ökade den upplevda tryggheten i området och det var bland annat tack vare ungdomsvärdarna. De är en viktig länk mellan ungdomarna och resten av samhället och en viktig kraft, de är knutna till området och gör en stor nytta."

Detta är bara ett av många exempel på hur besparingar efter maktskiftet i Stockholms stadshus försvårar arbetet för bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden. Hur detta går ihop med social och ekonomisk hållbarhet är svårt att förstå.

Få investeringar kan vara lika lönsamma som bättre uppväxtvillkor och förebyggande insatser för barn och ungdomar i utsatta områden. När alla får chansen att utveckla och använda sina talanger blir Sverige starkare. Samtidigt minskar risken för att hamna i brottskarriärer. 

"Vi måste jobba långsiktigt och skapa en tro på samhället", säger Elvir Kazinic. Det har han rätt i. Även borgerliga partier och Miljöpartiet borde förstå det.

Bättre integration kan minska välfärdsnationalismen

Varför fick Sverigedemokraterna så stort stöd i riksdagsvalet? Debatten har pågått länge. En forskarartikel i september som pekade på generella ekonomiska orsaker fick stor uppmärksamhet. Det är sannolikt en viktig del av förklaringen, men fler pusselbitar behövs. Att stödet för Sverigedemokraterna inte skulle ha med inställningen till invandring att göra är en förhastad slutsats. Tvärtom behöver strategier mot Sverigedemokraternas handla både om att minska sociala klyftor i allmänhet och om åtgärder för bättre integration, som Anne-Marie Lindgren nyligen skrev i en klok analys hos Aktuellt i Politiken (tyvärr inte på nätet).

Sociologerna Tina Goldschmidt och Jens Rydgren har studerat vad de kallar "välfärdsnationalism", inställningen av skattefinansierad välfärd framför allt ska gå till äldre och sjuka födda i Sverige, och inte till kostnader förknippade med invandring (ett vanligt argument för Sverigedemokraterna). Forskarna konstaterar med rätta att de svenska kommunerna är för stora enheter för att få fram relevanta resultat. Istället har de undersökt mindre så kallade SAMS-enheter, som det finns ungefär 9 200 av i Sverige. Då hittar de ett signifikant samband mellan välfärdsnationalism hos infödda svenskar och andelen boende i grannskapet med utländsk bakgrund som saknar jobb. Goldschmidt och Rydgren sammanfattar sina resultat så här:

"We found a strong and persistently positive association between the direct observation of immigrant unemployment in proximate neighborhood settings and native-born Swedes’ propensity to prefer spending on the (native) elderly over spending on immigrants. This provides support for the frequently voiced concern that a lack in economic integration among immigrants can be detrimental to social solidarity. As immigrants’ integration into workplaces does not appear to have the expected chauvinism bolstering effect, policies that seek to enhance social solidarity by providing new opportunities for work to decrease the association between immigrant-status and welfare receipt thus seem promising."

Alltså: insatser för bättre integration kan minska välfärds- nationalismen, och därmed sannolikt stödet för Sverigedemokraterna. Ett av flera goda argument för att öka investeringarna mot segregation och etniskt baserat utanförskap.