Människorna som DN inte räknar med

Det finns inte så många fattiga barnfamiljer i Sverige, hävdade Dagens Nyheter nyligen på sin förstasida.  Man kan tycka att 145 000 barn i absolut fattigdom (enligt DN:s siffror) är alldeles för många. Eller att det är en avsevärd begränsning av livschanserna även när vart femte barn lever i relativ fattigdom, det vill säga i en familj med väsentligt lägre inkomster än genomsnittet. Det mest allvarliga med DN:s rapportering är ändå att så många barn i Sverige osynliggörs, inte finns med bland siffrorna och diagrammen.

Sverige har enligt statistiken en lägre andel barn i allvarlig materiell fattigdom än andra EU-länder. Där har DN rätt. Detta är ett resultat av många års politiskt arbete för jämlika uppväxtvillkor.
Vad som däremot borde ha framgått av Kristoffer Örstadius text är att inte alla barn ingår i den svenska statistiken.

Läser man det underlag från SCB som DN-artikeln bygger på framgår det att siffrorna bara gäller barn i familjer där någon var folkbokförd i Sverige år 2016. Det utesluter många barn i asylprocessen eller "gömda". Barn i familjer med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade när det gäller fattigdom, vilket DN nämner men inte drar tillräckliga slutsatser av. Fyra av tio barn födda i Somalia och folkbokförda i Sverige levde till exempel med låg inkomststandard år 2015. Det tyder på att till exempel barn från Somalia som nu är i Sverige men som inte var folkbokförda här år 2016 till stor del lever i absolut fattigdom utan att det syns i DN:s siffror.

Att beskriva läget i Sverige på ett heltäckande sätt är inte lätt. Den som anser att DN:s serie Fakta i frågan ger en för negativ bild kan till exempel fråga varför det inte står mer om internationellt sett god jämställdhet, hög innovationsförmåga, bra dricksvattenkvalitet, eller gratis kulturupplevelser. Den som menar att tidningen skönmålar kan tycka att situationen inom Folktandvården och ungdomspsykiatrin borde få större utrymme, eller att användningen av automatvapen och handgranater på platser där många människor rör sig har tonats ned i DN:s granskning av brottsutvecklingen.

Däremot finns det ett allvarligt systematiskt fel i hela Fakta i frågan-serien, som exemplet med barnfattigdomen illustrerar. DN använder underlag från myndigheter om personer som var folkbokförda i Sverige för 2-3 år sedan. Det gäller antalet sjuksköterskor per invånare, det gäller situationen i utsatta områden, det gäller inkomstfördelningen. Gamla siffror alltså, som dessutom inte täcker asylsökande och andra som inte är folkbokförda här.

Så ser inte Sverige ut i dag. Den kraftiga befolkningsökningen under de senaste åren innebär en rad möjligheter men också behov av investeringar i offentlig välfärd. För att förstå de behoven behövs en annan slags journalistik, som exempelvis tidningen Dagens Samhälle ofta gör på ett utmärkt sätt. Direktkontakt med kommuner och landsting om dagsläget och den förväntade utvecklingen. Reportage från verkligheten. Utan sådan journalistik är det inte möjligt att utvärdera partiernas löften om satsningar på välfärden, och risken är att de som mest behöver samhällets stöd inte får det. Visst, de senaste årens högkonjunktur kan också ha förbättrat situationen, men det går inte att veta utan aktuella uppgifter om alla som behöver den offentliga välfärden.

Kristoffer Örstadius gör ett ambitiöst arbete, plöjer igenom stora datamängder och försöker göra siffrorna begripliga. DN:s redaktionsledning borde ge honom ett bättre stöd genom att ställa fler motfrågor, komplettera med reportage om nuläget, även av andra medarbetare på tidningen som har stor kunskap. Varför används till exempel inte Ulrika By i artikelseriens beskrivningar av utsatta områden? Det finns fortfarande ett antal veckor kvar att förbättra "Fakta i frågan" som underlag för en saklig debatt inför valet.