Anna Lindh och Giorgos Papandreou om arbetet mot massförstörelsevapen, DN Debatt april 2003

"Under mer än ett decennium har FN:s säkerhetsråd brottats med frågan om massförstörelsevapen i Irak. Det internationella samfundet har varit djupt splittrat i hur man ska hantera Irak – nu gäller det att finna vägar att gemensamt bemöta hotet från massförstörelsevapen på andra håll i världen, utan att använda våld.

Aldrig tidigare har det funnits så många fingrar på kärnvapenavtryckarna som just nu. Hoten från biologiska och kemiska vapen är också globala och kan drabba oss alla.

I Nordkorea har regimen kastat ut IAEA:s inspektörer och sagt att den lämnar avtalet om icke-spridning av kärnvapen. I en annan del av Asien vägrar Indien och Pakistan, som själva genomfört kärnvapenprov, att låta sina vapen övervakas. Och i Mellanöstern motsätter sig Israel hårdnackat att skriva under ickespridningsfördraget. Bland kärnvapenmakterna tycks man också ge kärnvapen ett större utrymme i det militära tänkandet. Allt detta ger anledning till stor oro.

Men också möjligheten för internationella terrorister att förfoga över massförstörelsevapen är minst sagt skrämmande. Biologiska och kemiska vapen är relativt enkla och billiga att framställa. Det är lättare att gömma vapenprogram inom helt laglig verksamhet.

Om det inte sätts in effektiva kontroller ökar hotet att kemiska och biologiska stridsmedel kommer i händerna på välorganiserade terroristnätverk. Det finns därför behov av en ökad användning av vapeninspektörer för att undersöka misstänkt innehav av biologiska och kemiska vapen.

Allt detta motiverar en ny, gemensam ansträngning för att motverka de fruktansvärda hoten från massförstörelsevapen. Vi vill inte ha ett Irak till!

Vi är beredda att, tillsammans med våra kolleger inom EU, driva ett sådant arbete. Vi vill också samverka med likasinnade i andra delar av världen. Vi kommer att arbeta för en ny strategi mot massförstörelsevapen, både inom FN och för att åter få i gång nedrustningsförhandlingarna i Genève.

Denna nya strategi mot massförstörelsevapen kommer att bestå av både gamla och nya krav:

* Ickespridningsavtalet för kärnvapen måste stärkas. Det är en farlig utveckling när fler länder skaffar sig egna kärnvapen. Indien, Pakistan och Israel måste förmås ansluta sig till avtalet som kärnvapenfria stater, och därmed tillåta internationella kontroller. Nordkorea måste förmås att leva upp till sina internationella åtaganden för icke-spridning av kärnvapen på ett verifierbart sätt.

* Kärnvapenstaterna måste förmås leva upp till sina löften om nedrustning. Det finns ingen ursäkt för dessa länder att vänta med att infria sitt otvetydiga åtagande, att rusta ner sina kärnvapen. En handlingsplan i tretton steg finns utarbetad och antagen. Vi förväntar oss nu att kärnvapenmakterna tar sitt ansvar och att förbudet mot kärnvapenprov träder i kraft så snart som möjligt.

* Nedrustning av taktiska kärnvapen måste ges särskild förtur. Det finns stora mängder av dessa mindre vapen i vår egen världsdel. Tyvärr är kunskapen om dem bristfällig, vilket i sig är ett hot mot vår säkerhet. De är lättare att stjäla och transportera och blir därmed särskilt attraktiva för terrorister. Vi vill att det omgående startas förhandlingar om ett bindande och kontrollerbart avtal om nedrustning av taktiska kärnvapen.

* Rollen för kärnvapen måste minska. Det förs nu på nytt diskussioner i olika länder om strategier för bruk av kärnvapen. Det är oroväckande och kan innebära att tröskeln för kärnvapenanvändning sänks. Den borde i stället kraftigt höjas, i avvaktan på att alla kärnvapen skrotas.

* Hindra att massförstörelsevapen sprids till stater och terrorister. Ett viktigt instrument är en förstärkt exportkontroll. Därigenom kan möjligheterna strypas för både stater och terrorister att komma åt teknologi och varor för framställning av massförstörelsevapen och missiler.

* Förhindra spridning också av raketer med lång räckvidd. EU har drivit på och fått ett hundratal stater att anta en uppförandekod för spridning, produktion och handel med så kallade ballistiska missiler, eller raketer med lång räckvidd. Nu gäller det att utveckla detta till ett juridiskt bindande dokument, med möjlighet till kontroll av efterlevnaden.

Vi minns Hiroshima för snart sextio år sedan: Över hundra tusen människor miste livet inom loppet av någon minut när det nya förintelsevapnet – atombomben – kom till användning för första gången.

Vi minns Halabja i Irak för femton år sedan: Tusentals kurder mötte en grym död när deras egen regering skickade kemiska vapen mot dem.

Vi minns World Trade Center i september 2001: Tusentals oskyldiga civila som drabbades av historiens grymmaste terroristattack. Det är en förskräckande tanke att ett liknande angrepp skulle kunna äga rum med hjälp av massförstörelsevapen.

Vi vill inte uppleva något av detta igen. Vi vill hindra att någon någonsin får möjlighet att använda massförstörelsevapen – det må vara stater eller terrorister.

Det är en gigantisk uppgift och svår att utföra. Men det finns inget mer angeläget än att verka så kraftfullt som möjligt mot massförstörelsevapen. Vi vill inte se ett Irak till."

Anna Lindh om förnyelse av socialdemokratin, i antologin "Å nu då?" år 1991

Vad ska vi göra nu då? För att veta det måste vi utgå från vad som egentligen hände. Varför gjorde socialdemokraterna ett så dåligt val?

Det finns många förklaringar. En del är internationella. Själv tror jag inte att ”den internationella högervinden” räcker som förklaring, för den har snarare mojnat de senaste åren. Däremot är det uppenbart att socialdemokratin fick lida av den positiva utvecklingen i Östeuropa. Även om (s) klart tagit avstånd från kommunismen, och även om liknelserna mellan Sverige och Sovjet var rent pinsamma i sin antiintellektualism, fick socialdemokratin stämpeln på sig att vara ett medskyldigt parti, och därmed delvis uträknat för framtiden. Det är oerhört frustrerande för vänstern, men egentligen inte så konstigt.

Moderaterna hade precis samma problem när kapitalistdiktaturerna föll under 70-talet. Både det moderata samlingspartiet och ideologin fick ta del av kritiken mot till exempel Franco och Pinochet.

Skillnaden är att då var det inte socialdemokratin, utan den yttersta vänstern som satte likhetstecken. Nu agerar moderaterna som dåtidens yttersta vänster.

De viktigaste förklaringarna till valnederlaget tror jag ändå finns i Sverige. Varför växte misstron mot politiken och politikerna så kraftigt? Fanns det några objektiva förklaringar? Hur mycket spelade SAF:s långvariga antipolitiska propaganda in? Vad bäddade det politiska spelet självt för? Det är inte konstigt om socialdemokratin förlorade mest på politikerföraktet, eftersom vi mest förordat politiska lösningar. Sedan kan man fråga sig vad socialdemokratin gjort fel.

Förklaringarna har varit många, och mer eller mindre djupsinniga. ”Vi är så tråkiga!” säger A. ”Problemet är att folk inte känner igen partiet”, säger B. ”Problemet är att de unga känner igen partiet för väl” säger C. ”Media förföljer oss”, säger D. ”Vi måste få fart på förnyelsearbetet” säger E. ”Vi ska inte förnya utan först skaffa kunskap om vad som sker”, säger F. ”Vi måste få en föryngring”, säger G. ”Vi ska inte föryngra, utan satsa på erfarenhet och kompetens”, säger H.

Jag lyssnade på flera eftervalsdebatter. Två dagar efter valet satt jag på ett arbetarekommunmöte där diskussionens vågor gick höga. Alla, utan undantag, krävde förnyelse. Men lyssnade man på inläggen upptäckte man snart att förnyelsen kunde innebära vad tusans om helst. Från 60-talsnostalgi till samgående med folkpartiet. Under någon månade efter valet var öppenheten och debatten bred. Det fördes en förutsättningslös diskussion om olika politiska områden där socialdemokratin behövde förnyelse. Där fanns både debattörer som inte ville förändra, och de som ville förändra till och med målen i socialliberal riktning.

Men det var roligt med en frisk debatt och ärlig vilja till omprövning. Efter en tid övergick kraven på förnyelse i en motreaktion. ”Förnyarna” klassificerades av ilskna debattörer som nyliberalismens vapendragare.

På samma arbetarekommun där förnyelse krävts, stod nu en ung man i talarstolen, och fördömde med emfas den förnyelse han ett par månader tidigare krävt. Feldt utpekades som förnyarnas ideologiska lärofader, och förnyarna var sak samma som ”kanslihushögern”. Då kände jag mig, 34 år, lastgammal. Hade de glömt hela det förnyelsedebatt som fördes under 80-talet?

När vänstern började kritisera det starka samhället och tala om delaktighet och förnyelse var det utifrån demokratiperspektivet. All god vilja till trots uppfyllde välfärdssystemet inte alltid människors önskemål. Den nya generationen ställde större krav på att själva kunna påverka och bestämma. Målet för välfärden måste vara människornas syn på sig själva, deras välbefinnande och frigörelse, inte systemet som sådant, sa ”förnyarna”. Härur växte både folkrörelsedebatten och självförvaltningsdebatten.

Kraven på förändring gällde framför allt den offentliga sektorn. Vi ville få bort storebrorsattityden, låta människor påverka, välja och ta eget ansvar, och återuppliva folkrörelsetanken. Det var dessutom viktigt för socialdemokratin att staten och socialdemokratin inte likställde. Konkret har förändringskraven till exempel handlat om att föräldrarna ska bestämma vilken barnomsorg de vill ha. Människor ska ha rätt att välja läkare, vårdcentral och sjukhus. Stadsdelsnämnder med reell beslutanderätt ger större makt till medborgarna. De gamla ska själva bestämma vilken omsorgsform de vill ha.

Personliga assistenter för handikappade och gamla är ett bra förslag. Genom att decentralisera beslut och uppmuntra olika alternativ och lösningar kan man dessutom lättare spara pengar och öka inflytandet och arbetsglädjen för personalen. De tjusiga arbetsplatsreformerna har sällan omfattat de offentliganställda kvinnorna, de har fortsatt att ha en pyramid av beslutsfattare ovanför sig.

Förnyelsedebatten inom socialdemokratin började med den offentliga sektorn, fortsatte med miljöfrågorna och har de senaste åren även handlat om hur utbildnings- och kulturpolitik kan bryta de nygamla klasskillnaderna.

Parallellt med den beskrivna förnyelsepolitiken fördes det under regeringsåren en debatt om förnyelse utifrån mer renodlat marknadsekonomiskt perspektiv. Både jag och andra så kallade ”förnyare” kritiserade tendensen att göra ekonomin till mål i stället för medel. Socialdemokratin behövde inte kopiera borgerliga förslag, vi hade egna utvecklingsvägar, hävdade vi.

Man kan sammanfattningsvis säga att det inom socialdemokratin startade två förnyelsedebatter. En om den offentliga sektorn och individens frihet, och en om marknadslösningar i socialpolitik och offentlig sektor.

Under regeringsåren, liksom i eftervalsdebatten riskerar den förstnämnda att hamna i skymundan, mellan den ”traditionella” socialdemokratin och den socialliberala.

Det är en farlig utveckling, eftersom socialdemokratin måste ha en egen framtidsväg – och den får inte bli liktydig med stillastående. Det har talats om rosornas krig. Jag skulle vilja säga att Kjell-Olof Feldt och Stig Malm, som representerade marknadslösningar respektive traditionell socialdemokrati, inte bara dansade krigsvals i otakt – de lyckades dessutom meja ned många rosor under valsen.

Denna rosornas krigsvals har varit skadlig för socialdemokratin. Men inte för att den visat upp ”arbetarrörelsens splittring”, utan för att den lyckats med konststycket att dels skrämma bort de ”traditionella” väljarna, på grund av snabb förnyelse – och högervridning – av den ekonomiska politiken, och dels skrämma bort nya väljare eftersom ”nya” politiska områden hamnat i skymundan. När det till exempel gällde miljöfrågorna dansade herrarna tyvärr i takt …

Jag tror inte på ett stort parti där alla dansar i takt. Men socialdemokratin måste formulera sitt uppdrag för framtiden. Ska människor ge oss chansen måste vi vilja något med uppdraget – något mer än att säga oss vara regeringsdugliga.

Det måste finnas en socialdemokratisk uppgift, inte bara en politisk teknik. Jag tror de fyra hörnpelarna för socialdemokratin är följande:

1) Respekten för det lika människovärdet kräver rättvisa och solidaritet. Den generella välfärden behövs för att ge människor likartade förutsättningar i livet. Barnomsorg, utbildning, sjukvård, äldreomsorg ska ges på lika villkor till alla medborgare. I dag slåss alla om bristande ekonomiska resurser. Tillåts den allmänna kvaliteten sjunka, kommer efterfrågan på privata och segregerade lösningar att öka.

Det är uppenbart att moderaternas strategi är att lämna den generella välfärden till förmån för en selektiv. Det viktigaste är inte att all service ges i offentlig regi. Det viktigaste är att garantera att olika alternativ inom barnomsorgen, skolan och å vidare står öppen för medborgarna utan att det kostar dem något extra. Dessutom måste vi kunna säkra kvaliteten på både de breda lösningarna och alternativen.

Gemensamma lösningar innebär inte att lösningarna måste vara lika. Individualism är negativt bara när det är liktydigt med egoism. Människor måste ha större möjlighet att påverka och ta ansvar för sin egen vardag. Men dessa möjligheter ska inte vara knutna till ekonomiska resurser.

Jag tror vi kan öka jämlikheten och rättvisan genom att uppmuntra individuella och lokala lösningar. Så länge vi bjuder inflytandet med armbågen är det bara de starkaste som tar för sig. Samtidigt innebär större valfrihet och öppenhet naturligtvis att vissa grupper kan ”ta för sig”. Men det behöver inte ske på någon annans bekostnad. Socialdemokratin måste bestämma sig i den förnyelsedebatt som jag beskrivit ovan. Vi måste driva en politik mot marknadslösningar men för individen! Det gäller att hitta lösningar som gör att medelklassen även i framtiden accepterar jämlikhetspolitiken. Därför är det viktigt att det inte uppfattas som att resurserna missbrukas av enskilda eller samhället.

I Norge har man diskuterat ”snillismen”. Det vill säga socialdemokratin får inte av snällhet bli kravlös och menlös. Socialdemokratins moral innebär att människor ska ställa upp för varandra. Men att vara solidarisk får inte bli liktydigt med att vara slapp. Om socialbidragssystemet missbrukas eller används för generöst, om kravlösheten utgör en princip gentemot missbrukare och kriminella sviker man både samhällets understa skikt och ”hederliga skattebetalare”. De förstnämnda får ingen egentlig hjälp till ett värdigt liv, de sistnämnda vill inte ställa upp på välfärdssystemet. Även om summorna som försvinner på fel sätt är små, spelar de stor roll för samhällsmoralen. Den här kritiken är omfattande inom socialdemokratins egna led, men vi har valt att inte se den.

2) Människans frigörelse. I retoriken sitter vi fast i klasskillnaderna mellan rika direktörer och fattiga arbetare. Men i dag är det knappast de materiella skillnaderna som är störst. I stället handlar det om människors möjlighet att styra sina egna liv, att till exempel kunna påverka, göra sig hörda och känna sig delaktiga.

På arbetsplatsen talar vi vackert om demokrati och medinflytande. Men få löntagare har känt att de konkret och praktiskt kan påverka sin vardag. Arbetarrörelsen har delvis sig själv att skylla. Inflytandefrågor har lätt blivit stora, institutionella och principiella, i stället för praktiska.

För mig skulle det kännas viktigare att påverka arbetstiderna än att representeras på bolagsstämman via löntagarfonderna. Det finns andra skäl till att det är viktigt med kollektiv kapitalbildning och starka skäl till att det är viktigt med kollektiv kapitalbildning och starka centrala fackliga organisationer, men arbetarrörelsen har schablonmässigt presenterat de stora lösningarna som höjden av demokrati. Därför är det svårt att engagera människor för ökad demokrati.

Kultur- och fritidspolitik sägs i dessa ekonomiskt kärva tider vara lyxkonsumtion. Men de stora klasskillnaderna i dag visar sig framför allt i utbildnings- och kulturfrågor. För LO:s medlemmar – och deras barn – är det till exempel viktigare att samhället satsar å utbildnings- och kulturfrågor än att garantera 100 procent i arbetsskadeförsäkring.

Människans frigörelse uppnår vi den dag lokalvårdarens dotter bli läkare och läkarens son blir lokalvårdare och de möts på biblioteket.

3) Miljön. Det sägs, ibland skadeglatt, att 1991 var valet när miljöfrågorna försvann. Underförstått kan man dra slutsatsen att socialdemokraterna inte längre behöver engagera sig i miljöfrågor. Oavsett förklaringarna till att 1991 års val definitivt inte blev ett miljöval, är miljöfrågorna en av framtidsnycklarna för socialdemokratin.

Miljöfrågorna är, och kommer att förbli, en av de stora framtidsfrågorna. Socialdemokratin har, med sin karaktär av både politiskt parti och folkrörelse med folkbildningstradition, speciella möjligheter att vara pådrivande i miljöfrågorna. Men då måste miljöpolitiken bli ett grundfundament, inte en tjusig piedestal vid sidan av.

Socialdemokraterna gjorde försök under regeringsåren att bli ett miljöparti, och Birgitta Dahl gjorde tappra försök som miljöminister. Men så fort det verkligen gällde, så fort symbolfrågorna skulle avgöras, så var det miljöintressena som fick stryka på foten. Ändå var det säkert mindre uppoffringar som krävdes för att säga nej till bilväg över Öresund, än som kommer att krävas i framtiden.

En trovärdig miljöpolitik kommer att kräva stora omställningar, som drabbar både näringslivet och löntagarna. Det gäller inte minst trafikpolitiken. Det går inte att acceptera en så omfattande miljöfarlig trafik. Antingen rena bilar – eller betydigt färre bilar. Men en trovärdig miljöpolitik ger också socialdemokratin möjlighet till tydlig profilering.

4) Internationalism. Det internationella beroendet och samarbetat ökar. Socialdemokratin har tidigare varit en av de främsta krafterna i Sverige för att öka samarbetet med den tredje världen. Nu kommer andra internationella frågor i skymundan för europadebatten.

Samtidigt flyttas det internationella arbetet in på våra egna gårdar genom flyktingarna.

Socialdemokratin måste naturligtvis kunna visa en europeisk väg mot våra mål. Men jag tror inte på visionen av ”Europas förenta stater”. De regionala och nationella stämningarna växer i Europa och i andra delar av världen. Stora länder/regioner får uppleva hur människor protesterar mot centraliseringen. Själva talar vi varmt om vikten av decentralisering. Då vore det fel att centralisera och internationalisera en stor del av det som i dag är inrikespolitik. Kort sagt. Internationalisering – ja. EG – ja. Politisk union i Europa – nej.

Däremot måste många svenska socialdemokrater vänja sig vid att samarbeta med andra, och inte bara visa sin solidaritet med andra.

Jag har själv fått en tankeställare av de flyktingar som förklarat sig trött på vår solidaritet med alla ”stackars” invandrare. De är inte, och vill inte vara, ett ömkansvärt kollektiv.

På samma sätt som lantarbetaren fick rättigheter och eget ansvar i stället för julkorg, behöver flyktingar och tredje världens länder få det.

De forna östländerna håller på att kasta sig från planekonomins dogmatism till marknadsekonomisk dogmatism. Risken är stor, att dessa länder som inte har någon demokratisk tradition, genomgår fruktansvärda konvulsioner. Socialdemokratin behövs där – den dag de inser problemen.

De här fyra hörnpelarna tycker jag ska ligga till grund för socialdemokratins politik. Det är en balansgång mellan att lämna gammal retorik, som aldrig efterlevs i praktisk politik, och att svaja på målet.

Jag tror en viktig del i strategin är att gemensamt med fackföreningsrörelsen hitta nya vägar för samarbete. Dagens samarbete fungerar inte bra. Samtidigt vore det förödande om man gav upp det facklig-politiska samarbetet på vänsterkanten när man samtidigt har ett starkare sådant än någonsin på högerkanten.

Men för LO borde det vara tydligt att det var skadligt när man tvingades godkänna det så kallade stoppaketet. För partiet har det varit illa när LO avgjort viktiga miljöfrågor. Ett fortsatt samarbete vad gäller grundläggande frågor och idéer, men en tudelning av rollerna och respekt för olika roller och åsikter i sakpolitiken är viktiga för framtiden.

Dessutom måste socialdemokratin förändra sina arbetsformer om man vill fortsätta som folkrörelseparti. Vem vill delta i politiskt arbete om det inte spelar någon roll? I dag går alltför många på möten av ren plikt. Det gör inte kommande generationer.

Ett engagemang har man antingen för att påverka, eller för att lära sig något, eller för den rent sociala samvaron. Alltför många partiaktiviteter ger ingendera. Människor utan familj och fritidsintressen, eller människor som är alltför rotade i traditioner, kan fortsätta att acceptera förödande och mördande tråkiga arbetsformer år efter år. Men andra gör det inte. Som politiker riskerar vi dessutom att förvandlas till talmaskiner utan betydelse.

Vi förlorar bland annat unga människor, småbarnsföräldrar och de intellektuella på kuppen. Till de intellektuella räknar jag även de ibland obekväma tyckarna. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde funnits där. Det är så lätt för ledare och chefer att premiera jasägare, och stöta ut kritikerna.

Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna, kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning i dag.

Det är viktigt att komma ihåg för framtiden!

Sammanfattningsvis. Socialdemokratin är inte på något vis uträknad för framtiden. Rättvise- och solidaritetsbegreppet blir inte mindre intressant för att man samtidigt anpassar samhället mer till individuella krav. Människans frigörelse blir inte mindre viktig för att den ligger närmare det möjligas gräns. Miljöfrågorna blir inte mindre akuta för att miljöpartiet åkte ur riksdagen. Den solidariska internationalismen behövs, EG-medlemskap eller ej.

Men det krävs lite mer självförtroende hos socialdemokratin. Vi måste själva tro på våra idéer – och ha idéer – om andra människor ska kunna tro på oss. Vi kan komma överens med andra om olika sakfrågor, men för att ha ett existensberättigande måste vi ha en egen grundläggande idé om framtiden. Därför är det farligt att försöka kopiera andras idéer bara för att de tillfälligt varit framgångsrika, och därför kan vi inte heller förnöjt gräva ned oss i det förflutnas mossa och bli det beståendes försvarare.

Det är inte SAF, ”media” eller opinionen som har ansvaret för socialdemokratins framtid, det har vi faktiskt själva.

Anna Lindhs tal på SSU-kongressen 2003

"Jag blir lite nostalgisk när jag ska tala på en SSU-kongress. Jag kan inte låta bli att jämföra med när jag var ordförande, och se likheter och skillnader.

En väldigt tydlig likhet är beskrivningen av organisationen SSU och alla dess problem. När jag blev ordförande 1984, för nästan 20 år sen, kunde man läsa i alla tidningar att SSU var en organisation som gick rätt utför. Politiskt var vi splittrade och det var bara en tidsfråga när vi skulle spricka. Organisatoriskt var vi svaga, det blev bara försämringar, medlemmarna lämnade SSU, inga ungdomar var längre intresserade av politik, och det var bara en tidsfråga när de politiska ungdomsförbunden skulle dö.

Så sa man redan 1984. Dels sa man det i medierna, dels sades det bland äldre gamla partivänner, ska jag väl erkänna. De älskade att beskriva, hur otroligt aktivt SSU hade varit på deras tid, och hur sorgligt det var att se hur verksamheten nu gick utför. Jag minns att min företrädare, Janne Nygren, försökte trösta mig någon gång och säga att det varit likadant för honom. Men det där trodde jag inte riktigt på.

Sedan levde den där beskrivningen kvar så länge jag var SSU-ordförande och när jag slutade kunde jag se att den liksom hängde med alla SSU-ordföranden därefter.

Alla blev de ordförande i en organisation med jätteproblem. Så jag måste säga att jag är ganska imponerad av att en organisation som, enligt alla medier och många äldre partivänner, har varit döende i decennier, fortfarande lever, kongressar, syns och dessutom är aktiv på alla partimöten som jag har runt om i landet.

Ardalan fick en fråga av en tidning förut så jag hörde det. Frågan var om han hade några frågor till mig, eller om jag hade några goda råd till honom.

Ett råd som jag skulle vilja ge till Ardalan, är att, strunta i alla klagobeskrivningar. Känn istället att om fem år kan du också sitta där och säga” åh det var så mycket bättre förr”.

Jag gick tillbaka och tittade lite på det sista tal jag höll som SSU-ordförande, för att se hur mycket som ändrats i debatten.

Det är ganska roligt och väldigt slående att se hur mycket som var lika. Jag kunde se det i det jag själv sa för 13 år sen, jag har kunnat höra det när jag har suttit och lyssnat här på förmiddagen. Det är väldigt tydligt att många frågor går igen.

Man kan föra många teoretiska, komplicerade diskussioner, om vad ideologi egentligen handlar om. För mig, både som SSU:are och idag, är grundfrågan det lika människovärdet. Det är inte bara något som man skriver i högtidliga deklarationer och storstilat säger i tal. Att ta det lika människovärdet på allvar är att tänka på det hela tiden. När vi säger att man måste bygga ut utbildning, göra allt för att ge unga människor bra livs chanser handlar det om det lika människovärdet. När vi diskuterar arbetslivet, inflytande, att det man gör är meningsfullt och att man kan påverka handlar det om lika människovärde.

Jag var SSU-ordförande under en tid då ungdomsarbetslösheten ökade, precis som den tyvärr gör idag igen. Och det som skrämde mig mest med den ökande ungdomsarbetslösheten var när jag inte bara såg siffrorna på papperet, utan när jag kunde komma ut och träffa människor och känna hur arbetslösheten liksom påverkade hela samhällsklimatet.

När man mötte gymnasieelever som skulle gå ut om något år, och frågade ” Vad vill du göra?” och dom sa, ”äh, det är liksom ingen idé”. Man kände hur deras framtidshopp, var kvaddat från början. Lena Hallengren är en av dom som ivrigast har påpekat i regeringen, att vi måste göra kampen mot ungdomsarbetslösheten till en av våra stora frågor i höst.

Det är också det lika människovärdet som ligger till grund, för en offentlig sektor som kan garantera tryggheten i välfärden för barn, sjuka och gamla. Men en skillnad mellan er SSU-generation och min, är att ni hela tiden sett en offentlig sektor, där problemet stavats pengar. Jag såg och jag arbetade i en offentlig sektor, som i och för sig hade pengar, men där man ofta hade glömt vilka man var till för. Där kunde man se en oerhörd byråkrati och självgodhet. Jag tror att det tyvärr är ett viktigt skäl till att vi har så stora nya klyftor mellan invandrare och svenskar i de segregerade bostadsområdena idag.

Och jag minns många hopplösa diskussioner jag hade. Bland annat med en iransk ingenjör som på 80-talet inte kunde begripa varför han måste läsa årskurs 7:s, ”Hej matematik”, därför att en tjänsteman hade bestämt att det var det viktigaste han som iransk ingenjör kunde göra för att anpassa sig till det svenska samhället. Alltför många sådana exempel fanns i min verklighet. En del kan finnas kvar, det måste vi gemensamt tillstå. Men det var också därför vi började den där viktiga debatten som måste fortsätta hela tiden. Hur kan man få balansen mellan det starka gemensamma, det kollektiva och individen, respekten för individen och respekten för det lika människovärdet, som ger oss lika möjligheter att påverka och vara delaktiga?

Det är det lika människovärdet som gör att vi driver och har drivit miljöfrågan så hårt. För det handlar om att se till att vi inte tar utrymmet som hör till framtida generationer.

Det är det lika människovärdet som gör att den internationella solidariteten, har varit så avgörande för socialdemokratin, och inte minst SSU. För om man tror på lika människovärde så stannar det inte vid Sveriges gränser. Man kan se väldigt många likheter mellan debatten här på kongressen och debatten när jag var ordförande.

Men vi kan också se en stor skillnad. Det är att det internationella beroendet, har blivit så mycket större idag och det var hemskt roligt att lyssna till er debatt idag. Ekonomi, information och människor korsar gränser och flyttar, på ett sätt som var fullständigt otänkbart för bara 20 år sen. På många sätt kan det vara bra, det går till exempel inte längre att dölja brott mot mänskliga rättigheter. Det går inte som förr att dölja förtryck och det går inte att förtiga information. Men det finns också, precis som ni har pratat om här, väldigt stora problem om marknaden, kapitalet, får för sig att idka utpressning, att flytta dit där man har de lönsammaste villkoren och de minsta demokratiska möjligheterna att påverka.

Det här gör skillnad när det gäller internationella arbetet. När vi då talade om internationellt samarbetet, då handlade det nästan bara om internationell solidaritet, som vi skulle vara aktiva och visa andra. Idag behöver vi alla det internationella samarbetet på grund av globaliseringen.

Låt mig ge några exempel. Ta miljön. När jag var SSU-ordförande, var försurningen den stora miljöfrågan.Träd, skogar, sjöar drabbades av försurningen. Storbritannien var en av de stora bovarna. Jag var i Storbritannien men fick naturligtvis inte träffa politiker. Med en konservativ regering var en SSU-ordförande från Sverige alltför oviktig för att några politiker skulle bry sig om att träffa mig. Men jag fick träffa tjänstemän. Jag minns tjänstemannen som tittade på mig och sa, ”Vi erkänner inte ens att det finns ett problem som heter försurning, så varför skulle vi göra någonting åt våra utsläpp. Och skadorna du pratar om med dom där glesa trädkronorna, kan det bero på att det kanske blåser för mycket i Sverige?”.

Och jag kände den där fullkomliga maktlösheten och blev rasande när man inte kunde liksom tvinga dom att göra miljöförbättringar som krävdes för vår miljös skull. Sedan kändes det jätteskönt när jag blev miljöminister i EU och kunde vara med och driva igenom krav som just såg till att begränsa försurningen, i hela Europa. Det som var lite unikt med det, var att försurningen inte drabbade andra länder lika mycket som det drabbade oss i Norden, så dom fick göra det i solidaritet med oss.

Ta klimatet, en avgörande fråga. Hade det inte varit, för bland annat Margot Wallström, är jag övertygad om att Kyotoprotokollet hade varit dött. Men där har hon och andra sett till att tvinga med land efter land, för att USA sedan ska stå nästan ensamma kvar. Därmed blir det svårare för USA att säga nej i långa loppet.

Ta kemikalier. Nya ämnen kan vara jättebra, men också väldigt farliga. Det hjälper inte att förbjuda i Sverige om vi inte också får andra länder, vars varor vi köper, att förbjuda samma ämnen. Där har Margot Wallström drivit en kemikaliepolitik som härom veckan fick tidningen, Economist, att rasa: ”Är det verkligen svensk miljöpolitik som ska styra Europa?”. Men Margot Wallström håller stånd, och det går att driva miljöfrågorna globalt.

Ta ett annat område än miljöfrågorna, ta trafficking. Jag har sällan varit så chockad som när jag såg Lukas Modyssons film, Lilja Forever. Det är klart att jag hade känt till trafficking, jag hade arbetat mot det i EU, men när jag såg filmen kände jag återigen, hur fruktansvärt viktigt det är att vi får stopp på den här moderna slavhandeln. Vi kan bara göra det ihop med andra länder.

När det gäller det internationella läget och utrikespolitiken ser världen väldigt annorlunda ut idag jämfört med när jag var SSU-ordförande. Då pågick fortfarande, de första åren, kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Då var Sverige ofta ett ganska ensamt land, med Olof Palme som väldigt viktig aktör. När supermakterna USA och Sovjet grälade skulle inga små länder komma in och ha åsikter, för det kunde vara farligt. Därför blev den svenska rösten och Palmes röst, oerhört viktig.

Idag hör vi ibland att den svenska rösten har tystnat. Men det som har hänt är något mycket mer positivt. Idag finns många röster. Olof Palme var före sin tid. Idag är det en självklarhet för varje anständig europeisk politiker –jag gör undantag för Berlusconi– att kritisera brott mot mänskliga rättigheter, att driva rättssäkerhet och att rätt ska gå före makt och militär styrka. Många är idag oroade över att vi i framtiden, bara ska ha har en enda stark aktör och att det är USA.

Vilka kan balansera USA, hålla med eller säga emot? Jo, det kan EU. Hade EU haft en gemensam utrikespolitik i början på 90-talet, är jag övertygad om att vi hade sluppit tio års krig och tiotusentals döda på Balkan, i forna Jugoslavien. Vi hade sluppit hundratusentals människor på flykt. Då hade vi inte en gemensam utrikespolitik, men efter Kosovokriget, så började man bygga upp en sådan. Det höll inte när vi kom till Irak. Vi kunde ju alla se att då sprack det. Jag är den första att beklaga det. Men låt oss se vad man har klarat bortsett från Irak. På Balkan, är EU faktiskt skillnaden mellan krig och fred, liv och död. När jag var ordförande i EU för ett år sen kunde vi se att ett krig i Makedonien, som hotades av nya inbördesstrider, skulle kunna sprida sig till Serbien, Montenegro och Bosnien och då kunde krigen på Balkan vara ett faktum igen.

Min första bild av Makedonien när vi landade där en vacker vårdag, var så motsägelsefull. Det var en fantastiskt blå himmel och blommande körsbärsträd. Samtidigt visste man att striderna rasade bara några mil ifrån flygplatsen. Och så träffade jag en kvinna där som var alldeles spänd. Jag trodde att hon var spänd för kriget som hotade. Men sen sa hon att hon var så orolig därför att hennes barn var kvar hemma i huset. Hon hade flera ganska små barn. Jag frågade om barnen var i närheten av striderna och hon sa att hon var rädd att striderna skulle nå byn den dagen.

Men varför har du lämnat dom hemma? sa jag. Hade det inte varit bättre att ta med dom hit?

Nej, sa hon, vi får inte ta med oss barnen, för om vi gör det, kan vi vara säkra på att vi inte har något hus att komma tillbaka till.

Då insåg man vilken fruktansvärd verklighet som gällde för folket där. Men dom klarar det. Hennes barn klarar det. De flesta andra familjer klarar det.

Hade det inte varit för EU, hade det blivit krig i Makedonien.

Jag var i Serbien i våras, när premiärminister Djindjic blev skjuten. Det var fruktansvärt att se det trauma som uppstod där. Jag kunde ju känna igen det och jämföra med vad vi kände efter Palmemordet. Alla andra liknelser lämnar jag därhän. Men jag kunde också se att trots detta trauma, trots undantagstillstånd, trots oro klarade Serbien- Montenegro den här gången att ta sig ur en sådan nationell kris.

För bara några år sen skulle det ha blivit krig.

Eller ta Mellanöstern som exempel. Där har EU inte klarat freden. Det är jag den första att erkänna. Det är en skam för hela det internationella samfundet att vi fortfarande ser en sådan fruktansvärd kris för palestinierna. Inte minst är det viktigt idag att protestera mot den mur som Israel bygger. Självklart har Israel rätt att försvara sig mot terrorism. Självklart kommer vi alltid att fördöma alla former av terrorism, men den rätta vägen kan inte vara att bygga en mur, som river upp palestinska byar, som splittrar palestinska familjer och bara sår ytterligare hat mellan palestinier och israeler.

Men hade det inte varit för EU, hade man inte ens haft en palestinsk myndighet kvar. Det hade inte funnits några palestinska skolor, sjukhus, allt det Sverige och andra EU länder har betalat. Och det viktigaste, det hade inte funnits det som ändå ger ett litet bräckligt hopp om fred idag, nämligen den färdplan som ska garantera en palestinsk stat år 2005, och som jag kan garantera er att Sverige kommer att arbeta aktivt för

Här vill jag passa på återigen, att tacka er som SSU-are. Här har ni också gjort väldigt bra insatser med de möten läger, seminarier, aktiviteter, på Bommersvik och andra ställen, som ni har ordnat, med palestinska och israeliska ungdomar. Det kommer att vara en hörnsten för den kommande freden. Hur ska man någonsin kunna få en bestående fred mellan israeler och palestinier, om man inte börjar bygga upp ett förtroende? Det förtroendet har ni börjat bygga upp genom de här aktiviteterna. Jag hoppas att väldigt många fler gör det samma.

När jag själv varit kongressordförande brukade jag kasta ut talare som höll på längre än 20 minuter. Nu är det bäst jag börjar avrunda, för annars kommer kongresspresidiet att bära mig bort från talarstolen.

Jag vill avsluta med att säga att när jag talade här för 13 år sedan, när jag avgick som SSU -ordförande, talade jag om miljö och välfärd, om ideologi, om jobb, om internationell solidaritet. En del har blivit bättre sen dess. Väldigt mycket återstår både i Sverige och i Europa innan vi kan leva upp till kraven och de vackra parollerna, som vi formulerar i våra program. Paroller som handlar om hur tjejer och killar, män och kvinnor ska ha samma chanser och om hur vi ska bryta de nya klassklyftorna och segregationen som vi ser så djupt också i det svenska samhället. Hur vi ska klara en hållbar miljöpolitik, hur vi ska klara balansen mellan det gemensamma och det individualistiska. Hur vi ska se till att ha en stark och bra välfärd och klara tryggheten, och sist men inte minst, hur vi ska fortsätta att ha en stark svensk röst för internationell solidaritet. För mänskliga rättigheter, för internationell rättvisa och fred.

Det här är ingenting som en regering eller ett parti, kan klara alldeles själva. Det allra viktigaste är de många människornas engagemang, och inte minst ert engagemang. För utan ett riktigt aktivt SSU torkar idédebatten i partiet. Då glömmer man kanske morgondagen och tittar bara på vad som är aktuellt idag. Då är det stor risk att man tappar färdriktningen för politiken.

Så fortsatt aktivt arbete önskar jag er, både ideologiskt, i kampanjarbetet, i det praktiska arbetet och i att värva många unga människor till socialdemokratin.

Anna Lindh på Första maj 2003

" Idag går vi under parollen: "Alla folks frihet - hela världens fred".

Vårt mål kan också uttryckas som FN gör: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter".

Jag tänker idag på Ali, 12 år i Bagdad. Jag tänker på Abd, från Västbanken, som aldrig fick uppleva 12-årsdagen. Jag tänker på Dangoule, 16 år från Litauen, en av verklighetens Lilja 4-ever, en av de 100-tals unga flickor som varje år säljs som sexslavar till Sverige.

Ali har vi sett på otaliga bilder. Något gick fel i en amerikansk

raketattack mot Bagdad. Alis hus träffades. Hans mor, far och syskon

dödades. Själv miste han båda armarna och fick allvarliga brännskador över hela kroppen.

Irak kan idag glädjas över att Saddam Hussein och hans mångåriga terror är borta. Men Alis sorg är kvar, och många barn och vuxna delar hans öde.

Det är skälet till att så få irakier dansar och jublar på gatorna.

Inget folk nöjer sig med att diktatorn är borta. Man vill ha riktig frihet.

Det räcker inte att de värsta övergreppen slutat. Man vill ha människovärdet tillbaka.

Människorna i Irak är inte nöjda med att USA vunnit kriget mot Saddam. De vill vinna freden.

Därför är det så viktigt att de får utse sin egen regering - Irak får inte bli ett amerikanskt protektorat. Därför måste FN få huvudrollen i Iraks återuppbyggnad. Därför får USA inte gå vidare mot Syrien eller andra länder.

Krig kan ibland vara ett nödvändigt ont – för att avsätta diktatorer. Vissa verkar drömma om det snabba, effektiva och kliniska kriget. Men för civilbefolkningen är dock krig alltid en mardröm.

Och efter kriget kommer det riktigt svåra. Efter kriget finns hatet och ärren - och risken för hämnd och nya krig. Efter kriget kommer laglösheten och plundringarna - i Irak handlar det om plundringen  av världens förnämsta kulturhistoriska arv.

Det är därför bara FN, som har rätt att fatta beslut om militära aktioner, när inget annat hjälper. Utan FN får vi djungelns lag, där den militära styrkan är viktigare än styrkan i argumenten. Utan folkrättens principer finns ingen trygghet för oss och andra länder. Rätt måste alltid gå före makt.

Därför säger vi nej till självutnämnda världspoliser, vi säger ja till FN som den enda legitima ordningsmakten i världen och ja till folkrätten.

Abd från Västbanken är också ett krigets offer. Han fick aldrig uppleva sin 12-årsdag. Han dödades av en kula på hemväg från skolan. Alltför många barn dör, arresteras och skadas för livet. Vuxna likaså.

Sverige–EU–FN. Alla har vi agerat. Alla har vi protesterat mot Israels folkrättsbrott, fördömt palestinska terroristdåd, föreslagit lösningar, betalat palestinsk återuppbyggnad.

Men Abd blottlägger vår maktlöshet: Katastrofen fortsätter.

Israel har självklart rätt att försvara sig mot terrorister. Men övervåld, nya bosättningar och ständig förödmjukelse av palestinierna är inte rätta vägen.

För vad händer med Abds vänner? Vad händer med alla oskyldiga palestinska och israeliska barn som drabbas av våldet? Vad händer när de blir tonåringar? När de blir vuxna?

Hur ska de, fulla av hämndkänslor, acceptera att fred kräver kompromisser?

Hur ska de förstå att fred kräver tolerans när de fostrats till hat?

Hur ska de kunna samarbeta för fred när de skolats till strid?

Vi kan inte lämna över ansvaret till Sharon och Arafat. De tar det inte – och vi blir alla gisslan i konflikten. Nu finns det en ny palestinsk regering. Det ger fredsprocessen en ny chans. Men då måste hela det internationella samfundet, inklusive USA, ta ansvar för att FNs resolutioner följs – även av Israel.

Vårt budskap är: Ockupationen måste upphöra. Terroristattentaten likaså. De som försöker torpedera freden genom nya våldsdåd måste stoppas. Men fredsprocessen får inte stoppas av deras provokationer. Följ EU:s färdplan och bilda en demokratisk, fredlig livskraftig palestinsk stat!

EU behövs i kampen för fred i Mellanöstern.

EU försvagades av konflikterna under Irakkriget. Nu behöver vi ett politiskt och ekonomiskt stärkt EU för att bättre kunna påverka världspolitiken.

Vi behöver ett EU som bygger på våra gemensamma värderingar. Allas lika värde. Mänskliga rättigheter. Global rättvisa. Fattigdomsbekämpning – inte minst i Afrika.

Vi behöver ett EU som kämpar mot människohandel – trafficking, vår tids slavhandel, som drabbar 100 000-tals flickor varje år. Flickor som Dangoule, eller filmens Lilja.

Vi behöver ett EU som arbetar för en värld fri från massförstörelsevapen: biologiska, kemiska, kärnvapen.

Vi var många som trodde att dessa vapens tid var förbi. Men istället har riskerna ökat. Nu hotar även terrorister att skaffa dem. Nya länder har till och med provsprängt kärnvapen – Indien och Pakistan. Andra länder misstänks ha – Nordkorea och Israel.

Det är dags att åter ta upp kampen mot dessa ödesvapen. Därför kräver vi idag:

–Låt FNs vapeninspektörer fortsätta arbetet i Irak, men använd dem också runt om i världen för att förebygga vapenspridning.

–Inrätta en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern - inklusive Israel.

Dagens kärnvapensmakter måste nedrusta: Det måste också gälla taktiska kärnvapen. Ryssland bör ta bort de taktiska kärnvapen som också finns i vår närhet. USA bör stoppa sina planer på ett rymdförsvar.

Det är som Olof Palme skrev, för över 20 år sedan, om gemensam säkerhet i kärnvapenåldern: "Internationell säkerhet måste bygga på ett åtagande om gemensam överlevnad, snarare än på hotet om ömsesidig utplåning".

Imorgon ska alla 25 gamla och nya EU-länders utrikesministrar diskutera de svenska förslagen mot massförstörelsevapen.

På skärtorsdagen skrev 25 länder på anslutningsfördraget som gjorde slut på Europas uppdelning i öst och väst. 450 miljoner människor ska samarbeta nära för fred, solidaritet och välfärd.

Det är i det perspektivet vi ska se diskussionen om euron. Euron är ett kitt för det europeiska samarbetet.

Vi har haft en lång diskussion i socialdemokratin. Hur ska det gå? Kommer vår självständighet att minska? Det är naturligt att känna osäkerhet. "Utan tvivel är man inte riktigt klok", som Falstaff Fakir sa. Men socialdemokraterna har tagit ställning.

Det handlar om ekonomi.

Ett ja till euron är ett ja till stabiliteten hos världens näst största valuta och därmed ett ja till att bättre bestämma över vår egen framtid.

Ett ja till euron är ett ja till lägre priser och räntor.

Ett ja till euron är ett ja till ökad tillväxt och välfärd.

Ett nej är inget vänta och se.

Ett nej är osäkerhet - att kronans värde kan bestämmas av kortsiktig spekulation.

Ett nej är dyrt - våra matpriser fortsätter att ligga i topp i Europa.

Ett nej är mindre handel och färre investeringar eftersom svenska företag får betala dyrt för att stå utanför.

Det handlar om politik.

Ett nej till euron innebär mindre inflytande i EU.

Det politiska skälet är särskilt viktigt för oss som socialdemokrater. Vi vill se en politisk motvikt mot det internationella kapitalet. Vi vill se en ekonomisk motvikt till dollarn. Därför säger socialdemokraterna ja till euron.

En del säger att vi ändå inte kan påverka den ekonomiska politiken i EU. Det är inte sant. Innan Sverige gick med i EU så var den moderata önskedrömmen kapitalets fria rörlighet. Men Ingvar Carlsson gjorde arbetslösheten till en EU-fråga.

Minns vad han hånades av moderaterna som kallade det för "EU-Ams". Men Ingvar fick igenom det.

Sedan gjorde Göran Persson full sysselsättning och hållbar utveckling till EU-mål. I det nya blir euron ett verktyg för ekonomiskt samarbete för full sysselsättning, social trygghet och hållbar utveckling.

Ett ja till euron är ett ja till tron på politikens möjligheter.

Det handlar om internationellt samarbete.

Snart kommer också de nya medlemsländerna att använda euron: länderna runt Östersjön, från Finland över Estland, Lettland, Litauen och Polen till Tyskland kommer att använda den.

Våra klassiska svenska semesterländer Spanien, Frankrike, Grekland och Italien använder redan euron.

Ska vi med ett nej riskera att tillsammans med Ryssland och kanske Norge bli de enda länderna i Europa som ställer sig utanför?

Det här är mina skäl för euron – jag respekterar de som har annan uppfattning, men jag kommer att rösta ja den 14 september!

1a maj är en dag när arbetarrörelsen firar. Firar vad vi uppnått, påminner om vad som återstår. Idag talar vi om människovärde och frihet i högtidstalen – imorgon fortsätter arbetet på att steg för steg förändra samhället i vardag och verklighet. Arbetet måste vara detsamma, inom och utom våra gränser.

Eller, som Olof Palme sa: "Det skulle ju klinga falskt om vi arbetar för utjämning och jämlikhet inom det egna landet men struntade i världens svältande miljoner. Och på samma sätt skulle det klinga falskt om vi talade aldrig så vackert om hjälpen till de fattiga folken och vi samtidigt lät klassklyftorna och inkomstskillnaderna växa i det egna landet. Det måste finnas ett obönhörligt samband mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad vi står för internationellt".

Idag när globalisering leder till allt starkare internationellt beroende är hans ord sannare än någonsin. Ekonomi, information och människor korsar snabbt gränser och kontinenter – men så gör också knark, miljöproblem och orättvisor.

Vi måste möta den gränslösa marknaden med politik och gränslösa värden. Det gör skillnad.

Sverige är ett bra land. Ett av världens mest jämlika, jämställda och miljömedvetna länder. Det är ingen slump. Det är medveten politik som lett dit.

Men det finns fortfarande stora brister. Klyftorna ökar, också i Sverige. Människor känner osäkerhet och tvivlar på välfärden, också här.

Bristerna märks när vi blir gamla. Serien Solbacken blev en av de mest sedda i Sverige.

Alla svenskar kan inte bli som Hans Blix, 74, som utnyttjade ett långt arbetslivs yrkeskunskap och ett långt livs erfarenhet för att göra ett av världens svåraste jobb – med den äran dessutom!

Men alla har vi rätt att bli gamla i glädje och värdighet. Kunna glädjas med släktingar och vänner. Fortsätta med fritidsintressen. Känna tryggheten att hjälpen finns när vi behöver den.

Idag är det 100 000-tals lågavlönade kvinnor som garanterar den trygga ålderdomen i Sverige. Men under vilka villkor arbetar de idag? Kommer dagens 12-åringar att söka sig till äldreomsorgen?

Idag handlar det om löneförhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Men för morgondagen handlar det också om politiskt arbete för att värdera jobben i äldreomsorgen högre. Det handlar om löner, attityder, arbetsorganisation. Jag lägger mig inte i förhandlingarna, men det är inte rimligt att Lars-Erik Petersson, Skandias avgångne VD, vid sidan av pensionen - en generös pension - får en summa i avgångsvederlag som motsvarar en årslön för 100 undersköterskor! 100 undersköterskor!

Bristerna märks när vi blir sjuka. Alla måste få tillgång till bra vård och rimlig ersättning när vi är sjukskrivna. Men ska vi kunna betala en bra sjukvård måste vi få bukt med sjukkostnaderna. De har fördubblats på fem år - till 100 miljarder kronor. Det motsvarar över 100 000 undersköterskor, eller tredubblade barnbidrag.

Ingen vill göra livet ännu svårare för den sjuke. Men när sjukskrivningarna fördubblats är det fel någonstans: dålig arbetsmiljö, otillräcklig sjukvård, svårighet att hitta lämpliga jobb.

Vi måste både bekämpa ohälsan och kämpa för att få tillbaka förtroendet för sjukvården.

Det är ett svårt arbete som återstår efter det borgerliga styret i Stockholm, där de borgerliga först fick underkänt av patienterna, sedan av väljarna, och nu till och med av revisorerna.

Bristerna märks i klyftorna mellan olika svenskar. Visst har politiken vunnit på Nalin Pekguls engagemang, kulturen blivit rikare med Ozan Sunar, och fotbollen bättre med Zlatan? Men exemplen är alldeles för få. Vi måste erkänna att vi har misslyckats:

–När endast fyra av 100 sökande till polishögskolan har utomnordisk bakgrund.

–När det beror på namnet, inte meriterna, om man blir kallad till jobbintervju eller inte.

–När vi har brist på ingenjörer och läkare samtidigt som invandrade ingenjörer och läkare är arbetslösa.

Jag skäms över det svenska samhällets inskränkthet, när jag träffar alla människor som möter hinder i arbetslivet, segregation på bostadsmarknaden, och när skillnader mellan olika kulturer blir nya klassklyftor.

Det handlar om politiskt arbete för att bryta det. Att ge alla barn ett språk redan i förskolan, att ge alla möjlighet till bra utbildning. Det är bland annat därför vi nu satsar på 3000 nya lärare och gratis förskola för fyra- och femåringar. Men det handlar också om att bryta bostadssegregationen.

Det handlar om att våga ställa krav – på alla som bor här, bland annat när det gäller kvinnors rättigheter.

Det handlar om arbetsgivarnas och allas vårt eget ansvar för att sluta diskriminera!

Och idag sänder vi vårt deltagande till alla muslimer i Malmö efter den förfärliga moskébranden.

Ska vi lösa bristerna i samhället handlar det om politiskt ansvar. Ansvar

–för att det ska finnas ett ledigt knä åt den gråtande tvååringen på dagis

–för att barn inte ska känna rädslan för att mobbas

–för att gamla ska få åldras i värdighet och trygghet

–för att Sverige ska bli ett land för alla som bor här.

Vi vet att man måste agera för att lösa problem. Det har vi socialdemokrater alltid gjort. 1994 lovade vi att sanera statsfinanserna. Det gjorde vi. 1998 lovade vi att halvera arbetslösheten. Det gjorde vi.

Förra året lovade vi inte guld och gröna skogar. Men vi sade att de pengar vi hade skulle användas till satsningar på välfärden istället för stora skattesänkningar. Hela tiden med tillägget: Vi kommer aldrig att äventyra statsfinanserna igen, för då vet vi vad som händer: då ökar arbetslösheten och räntorna - och de vanliga löntagarna får betala.

Nu är det ekonomisk oro i världen, framförallt på grund av Irak.

Det måste vi ta hänsyn till, och senarelägga en del reformer. Allt annat vore ansvarslöst.

Jag tycker det är absurt att bli beskylld för att vi smiter från alla vallöften, när vi redan, ett halvår efter valet beslutat om:

–Gratis förskola för 4-5-åringar

–Extra mamma - och pappamånad

–3 000 nya lärare

–Ökat studiebidrag för barn på gymnasiet

–Fler anställda i sjukvården

–Höjda pensioner med 300-600 kronor/månad

–Skyddat boende för hotande kvinnor

–Med mera 

Men några vallöften – till exempel höjda tak i sjuk- och föräldraförsäkringen får vi vänta med till senare under mandatperioden.

Väljarna vet att de kan lita på oss, våra vallöften genomförs, men så att det inte skadar Sveriges ekonomi.

Moderaterna bör ha en eloge. De har genomfört sina vallöften: nedskärningar, besparingar, rationaliseringar – trots att de inte sitter i regeringen.

Vi sa ju då att det var omöjligt – för vi fattade inte att de talade om sin egen partiledning. Men nu har de i princip rationaliserat bort allihop........

Vi kan nog vara säkra på att det snart blir en ny moderatledning. Och vi kan nog vara säkra på att den också kommer att säga att det är för mycket politik. Då menar de att vi ska sänka skatterna för de som har mest.

Det var bara Bo Lundgren som var riktigt tydlig om det. Då fick han kritik; inte för innehållet, men för budskapet. Som om det skulle vara helt olika saker.

Den moderata eftervalsanalysen låter ungefär så här: Vi ska sänka skatterna för de rika - det är rätt politik! Men vi får inte säga det - det skulle vara helt fel budskap!

Det må bli ny moderatledning - men det blir samma gamla skattesänkarpolitik. Och vi säger: Det är inte bara fel budskap - det är fel politik!

Folkpartiet letade först en ny partiledare. Nu letar de ny politik i stället - det var under våra s-fanor de träffades under sitt möte i Folkets Hus i Umeå. Jag förstår att de samlades under våra banderoller - hade de samlats under sitt eget krav på medlemskap i NATO hade väl alla väljarna försvunnit igen....

Vi behöver inte leta vare sig partiledare, politik eller paroller; vi kan vara stolta över vår politik och vår historia. Idag kan vi fira;

-Fira att Irakkriget är slut - för imorgon börjar arbetet på att bygga ett demokratiskt Irak

-att EU får 10 nya medlemmar - för imorgon börjar arbetet på ett politiskt, socialt, ekonomiskt starkare EU

-att Sverige av FN klassas som bästa landet för kvinnor och barn - för imorgon fortsätter arbetet för rättvisa, frihet och demokrati i och utanför våra gränser."