Det globala perspektivet saknas i Bringéus obalanserade utredning.

"Nato stands in solidarity with Turkey", sade Jens Stoltenberg när han som försvarsalliansens generalsekreterare i går besökte Ankara och skakade hand med Erdogan. Skulle Sverige vara medlem av Nato vore vi också bundna av de ömsesidiga försvarsgarantierna med detta auktoritärt styrda land, som nyligen skickade in marktrupp i Syrien och där det finns många tänkbara andra konfliktscenarier.

Mellanöstern är en region med många konflikter. I dagens värld kan händelser där påverka Europa direkt, till exempel genom det som brukar kallas asymmetrisk krigföring. Regeringens utredare Krister Bringéus gör ingen närmare analys av vad ett svenskt Natomedlemskap skulle betyda för vår handlingsfrihet och säkerhet vid konflikter i andra delar av världen än Östersjöområdet. Han nämner kortfattat Turkiet, men då enbart från demokratisynpunkt.

Några fler exempel:

USA och Storbritannien angrep Irak år 2003 utan FN-mandat, tillsammans med ett antal andra länder. Hade Sverige då varit Nato-medlem skulle vi ha varit bundna av Natos ömsesidiga försvarsgarantier, trots att den svenska regeringen var emot angreppet.

Nordkorea utförde i dag ett kärnvapentest. Det går inte att utesluta ett amerikanskt angrepp i någon form på landet i framtiden. Hur skulle det påverka svensk säkerhet i en sammankopplad värld där t ex hoten från cyberkrigföring har blivit allt mer aktuell?

Ja, vårt närområde är viktigast. Där kan man också ifrågasätta stora delar av betänkandet. Jag har skrivit närmare om Östersjön på annat håll. En grundläggande brist med Bringéus utredning är att han inte resonerar ordentligt om hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum skulle minska som Natomedlem. Inte heller konkret om effekterna på vår nationella handlingsfrihet. Eller om åtgärder som vi kan vidta för att inte andra länder ska ta vårt agerande för givet, till exempel genom att vi gör klart för både Nato och Ryssland att det inte finns någon automatik i andra länders användning av vårt territorium.

Däremot har Krister Bringéus uppmärksammat att Sverige som Natomedlem måste hålla en lägre profil när det gäller kärnvapennedrustning. Sä här skriver han: "Allt talar för att kärnvapenförmågan under överskådlig tid kvarstår som en central del av Natos strategiska koncept. Så länge detta är fallet är det troligen förenat med svårigheter att som Natomedlem driva tanken på ett internationellt kärnvapenförbud." Det är bra, men uppväger inte övriga brister i betänkandet. Utredningen tar inte heller upp eventuell insats av kärnvapenbärande fartyg och flyg på svenskt territorium i en krigssituation, såvitt jag har kunnat se.

Till slut en personlig kommentar. Jag är inte förvånad över att Krister Bringéus presenterat ett obalanserat betänkande där nackdelarna inte beskrivs ordentligt.

När jag var ny som politisk sakkunnig på UD år 1999 med ansvar för säkerhetspolitik bjöd Krister Bringéus in mig till lunch på herrklubben Sällskapet. Han var då chef för UD:s enhet för europeisk säkerhetspolitik. Efter maten visade han vägen till en av salongerna där vi drack kaffe. Krister Bringéus lutade sig fram i skinnfåtöljen och sa: "det naturliga är ju att vi blir medlemmar av Nato".

Det är inget fel på att tjänstemän uttrycker sina personliga åsikter så länge som de är lojala mot den sittande regeringen i sin tjänsteutövning. Däremot är jag förvånad över att regeringen valde en utredare som knappast kan sägas vara särskilt objektiv i sin syn på Nato. Jag förstår att valet av person kan ha varit del av förhandlingen med de borgerliga partierna, men tycker ändå att debatten hade vunnit på en analys med ett mer förutsättningslöst perspektiv.