Därför behöver vi FRA - med rätt styrning och kontroll

Saddam Husseins Irak har troligen kemiska och biologiska vapen. Det påstod chefen för Must vid ett av regeringens möten på senhösten 2002. Senare visade sig uppgifterna vara felaktiga. "Det var nog en rundgång i västsystemet på underrättelsesidan", sa Björn von Sydow som var försvarsminister år 2002 när jag intervjuade honom för min bok Anna Lindh och det nya Europa.

FRA gav en bättre bild. Det finns inga tecken på att Saddam Hussein förfogar över massförstörelsevapen, berättade FRA för regeringen.

Synen på Iraks vapenprogram är ett av flera exempel på nyttan av en egen underrättelsetjänst. FRA bedriver en verksamhet med hög kvalitet. Det behöver ett land som vill kunna föra en aktiv utrikespolitik och inte bara vara beroende av andra.

Det är till exempel utmärkt att FRA spanar på den ryska statsledningen och på energiföretag där det finns starka intressen från kretsen kring Kreml. Ryssland är en auktoritär stat som tystar kritiska röster och använder energi som påtryckningsmedel mot sina grannar.

Att FRA har ett nära samarbete med NSA och GCHQ är inte heller fel i sig. Samarbete kring underrättelser är vanligt och ibland nödvändigt för att skydda liv. Frågan är hur samarbetet styrs och var gränserna går. Regeringen avgör i hemliga beslut vilka stater som FRA ska byta information med och vilka länder underrättelsetjänsten får bedriva spaning mot. Det är i grunden ett politiskt ansvar.

Vad som gör mig fundersam är de stora mängder rådata, som FRA lämnar över till utländska partners. Återigen är det ett politiskt ansvar att sätta lämpliga gränser för automatisk överföring av information. Utgångspunkten för insamlingen måste vara svenska intressen.

Det finns alltså mycket i FRA:s verksamhet som är angeläget för Sverige. Det borde fler säga i den allmänna debatten. Däremot är avvägningen mellan personlig integritet och risken för terrordåd eller annan grov brottslighet svår. Här har det verkligen funnits skäl för kritik.

Vi avslöjade på Aftonbladets ledarsida år 2008 hur Säpo beställde spaning på svenskar som reste utomlands från FRA, utan beslut av åklagare eller domstol. Övervakningen av personer skedde länge utan tillståndsprövning och kontroll. Det var orimligt.

Nu finns det regler för verksamheten med bland annat en Försvarsunderrättelsedomstol. Fortfarande finns risker att övervakningen går för långt. Därför är det bra med en ny intensiv debatt om integritetsfrågorna. Uppgifterna från Snowdendokumenten om omfattande program för "massövervakning" behöver granskas i förhållande till den svenska lagstiftningen, bland annat av Siun.

Överföringen av personinformation till och från andra länder är en särskilt känslig fråga. Här behövs bättre dokumentation och kontroll. Jag har skrivit om det tidigare, och bland annat föreslagit att sådan information inte ska lämnas till länder som kan antas begå övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt ska man vara medveten om att spaningen ger resultat. Det är alldeles för enkelt att avfärda de svåra besluten med att denna form av övervakning inte är effektiv mot terrorism. Min bild är annorlunda. FRA:s arbete kan hindra terrordåd, även i Sverige. Det skulle vara bra för debatten om FRA och Säpo redovisade sina resultat på detta område tydligare, vilket redan har skett i USA, Storbritannien och Tyskland.

Slutsatsen kan ändå bli att integritetsskälen väger tyngre, till exempel när det gäller att begränsa utbytet av personinformation med länder som inte respekterar mänskliga rättigheter. Men beslut av riksdag och regering bör bygga på en så välinformerad offentlig debatt som möjligt.

Underrättelser används inte som bevismaterial

En ytterligare reflektion om Lena Sundströms bok "Spår".

Hon hävdar (s. 339) att de bägge egyptiska männen hade kunnat lagföras i Sverige om de planerat terrorbrott.

Så enkelt är det inte. I källförteckningen till "Spår" hänvisar Lena Sundström till ett PM från Säpo daterat 2002-02-07. Där framgår det att Säpo och UD-tjänstemän diskuterade vilka delar av Säpos underlag som kunde delges männens advokater. Så här står det i promemorian:

"Efter föredragningen ombads SÄPO:s representanter att avgöra vilka delar av SÄPO:s dokumentation som kunde anses utgöra underrättelsematerial och vilka delar som utan hinder kunde delges vederbörandes rättsliga biträden."

Det står också i promemorian att Säpo den 7 december 2001 gav ytterligare information till UD (Sven-Olof Pettersson) "som var att karaktärisera som underrättelseinformation".

Det finns sedan länge en diskussion om hur polis och åklagare ska förhålla sig till underrättelsematerial. Vid rättegångar har de anklagades försvarsadvokater rätt att ta del av det material som åtalet bygger på. De som arbetar med att samla in underrättelser vill därför oftast inte att deras uppgifter används i rättsliga processer, eftersom det kan röja källor och arbetsmetoder.

Jag har skrivit flera gånger tidigare om bristen på rättssäkerhet när människor inte kan försvara sig mot hemliga anklagelser. Ahmed Agiza och Mohammed Alzery har förnekat inblandning i terrorism. Jag har också många gånger kritiserat den dåvarande regeringen för att ha litat på de egyptiska garantierna och skickat männen till Egypten.

Men den principiella frågan är viktig, utan att jag tar ställning till hur välgrundade misstankarna var när det gäller de två egyptierna. Hur ska en regering hantera en situation där säkerhetstjänsten varnar för terrordåd utifrån underrättelsematerial, som enligt praxis inte används i domstol?

Min uppfattning är att en regering måste säga nej till att avvisa människor till länder där de riskerar tortyr, även om säkerhetstjänsten skulle ha ett övertygande sådant underlag. Det är svåra beslut. Just därför är det viktigt att diskutera dem utifrån korrekta sakuppgifter.

Låt inte Säpo slippa sitt ansvar

Nu har jag haft möjlighet att läsa Lena Sundströms bok ”Spår” ordentligt och jämföra med dels den offentliga dokumentation som finns, dels den information från förstahandskällor som jag själv har.

”Spår” är en välskriven bok om ett angeläget ämne. Det är bra att diskussionen om avvisningarna till Egypten år 2001 fortsätter. Jag har liksom många andra kritiserat regeringen och Säpo för allvarliga misstag. Mycket återstår att klara ut. Därför håller jag med Lena Sundström om behovet av en ny, grundlig granskning.

Många har berömt boken. Jag ska inte upprepa dess förtjänster. Istället vill jag lyfta en av de punkter där jag inte delar Lena Sundströms uppfattning.

Både KU och JO har slagit fast att Säpo bär ansvaret för att CIA tog över avvisningen. Ord står fortfarande mot ord om regeringen över huvud taget kände till att ett amerikanskt plan skulle användas.

Lena Sundström kunde ha nämnt detta i sin bok. Istället skriver hon (s. 304): ”Anna Lindh hade inte bara känt till den amerikanska transporten i förväg. Det var utrikesministern själv som hade godkänt den”. På samma sida heter det att Säpo bekräftade att ”UD inte bara hade haft information om det amerikanska planet, utan också om de amerikanska agenterna”. 

Visserligen har Lena Sundström med citat från dåvarande kabinettsekreteraren Hans Dahlgren, som förnekar att Anna Lindh skulle ha känt till agenterna. Men lika lite som hon nämner KU:s och JO:s slutsatser om ansvaret, lika lite berättar hon om utfrågningarna med de inblandade poliserna. 

Till JO sade en av dem att det var svårt att minnas, men att amerikansk bevakningspersonal troligen inte nämndes vid mötet med Lindh. Den andre polisen sade i KU att diskussionen med Anna Lindh inte gick in på sådana frågor. UD-tjänstemännen minns inte ens att något amerikanskt plan diskuterades. Det har inte heller framkommit att någon på exempelvis Justitiedepartementet skulle ha godkänt amerikanska agenter eller bevakningspersonal på Bromma. Formuleringen i ”Spår” blir missvisande när uppgifterna till JO och KU utelämnas.

Det är förvånande att Lena Sundström inte diskuterar Säkerhetspolisens uppgifter mer källkritiskt. I hennes bok framkommer att Säpo lämnade ut den omtalade promemorian om föredragningen hos Anna Lindh i ett läge där poliserna börjat oroa sig för att bli granskade av JO.  En av dessa poliser hade tidigare skrivit en vilseledande verkställighets-PM om hur avvisningen skett, vilket redovisas i boken. Det hade varit naturligt att reflektera över detta.

Ett av problemen med att lägga ansvaret för det som hände på Bromma flygplats på regeringen är att Säpo slipper en granskning som är angelägen för framtiden. Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat i Medievärlden. Den som läser JO-förhören med poliserna märker till exempel hur svävande svar den dåvarande chefen för kontraterrorism på Säpo gav. Dessutom fanns det en uppgift om att USA i förväg krävt av Säpo att få ”visitera” männen. Även idag är samarbetet mellan CIA-stationen i Stockholm och Säkerhetspolisen omfattande och viktigt att granska.  

Selektiv eller obefintlig redovisning av fakta förekommer även i andra delar av boken.

Ett exempel gäller underlaget för regeringsbeslutet 2001. Efter en ny säkerhetsbedömning av Säpo fick Ahmed Agiza permanent uppehållstillstånd år 2012. Lena Sundström konstaterar helt riktigt att det inte har getts någon förklaring till varför han ansågs vara så farlig år 2001 men inte år 2012.  Jag har själv skrivit om de allvarliga bristerna i rättsäkerhet när människor inte kan försvara sig mot hemliga anklagelser, som i detta fall.  Det var fel att lita på de så kallade garantierna mot tortyr och avvisa männen till Egypten, oavsett hur underlaget såg ut.

Det hade dock varit rimligt att nämna i boken att den borgerliga regeringen år 2009 avslog de bägge männens nya asylansökningar. ”Regeringen har funnit att det föreligger synnerliga skäl mot att bevilja de båda egyptiska männen uppehållstillstånd”, hette det.

På sidan 354 skriver Lena Sundström: ”Efter en extraordinär händelse, under en extraordinär tid, hade Sverige blivit pressat av en stormakt”. Hon redovisar inget faktastöd för detta påstående.  

Återigen: ”Spår” är en viktig bok som borde kunna bidra till den ordentliga granskning av egyptenavvisningarna som ännu inte skett. Många har gömt sig bakom Anna Lindh, som Lena Sundström helt riktigt konstaterar. Det finns ingen motsättning mellan sådan granskning och en allsidig redovisning av fakta.

Anna Lindh om Chile och demokratin

Så här skrev Anna Lindh i tidningen Frihet år 1990:

"Rösta! Äh fan, jag skiter i politik!", sa en ung grabb i gymnasiets sista årskurs. Det var så mycket jag ville svara honom, men han vände ryggen till och gick innan jag hann säga någonting.

Jag ville berätta om flickan jag träffade i Chile, som tvingades arbeta underjordiskt på grund av diktaturen. Hon frågade mig om SSU och livet i Sverige. Mest frågade hon om vad som var tillåtet att säga och göra i en demokrati.

Till sist sa hon med stora drömmande ögon: "Tänk vad unga människor i Sverige måste vara lyckliga och aktiva". Det kändes som en påminnelse och samvetsförebråelse.

Runt om i världen i Chile, Sydafrika, Polen osv, kämpar människor med livet som insats för demokratiska fri- och rättigheter. Vi som lever i en demokrati har egentligen skyldighet att värna det demokratiska systemet. Vår likgiltighet blir ett hån mot alla som slåss för politisk frihet.

Därför tyckte Bush så illa om Anna Lindh

Aftonbladets Åsa Linderborg skriver att "idel ädel bushoisie" ska medverka på minneskonserten för Anna Lindh i morgon. Anhängare av förre amerikanske presidenten George W Bush alltså. Jag håller inte med, och det gör kanske inte Hanan Ashrawi heller. Den palestinska företrädaren ska tala i Kungsträdgården. Hon har tidigare sagt så här om Anna Lindh: "Palestinier minns henne som en tydlig och modig röst, en stark kvinna. Vi behöver fler som hon."

George W Bush och hans vice-president Dick Cheney ogillade starkt Anna Lindh och hennes hårda kritik av Bushadministrationens agerande. När Göran Persson skulle besöka Vita Huset i december 2001 försäkrade sig George Bush personligen om att Anna Lindh inte skulle vara med. Dick Cheney misstrodde henne bland annat för kritiken mot Irakkriget.

Då George Bush gick vidare med USA:s nationella missilförsvar var Anna Lindh en av hans tuffaste kritiker. Missilförsvaret riskerade nedrustningen, menade hon. Förre EU-kommissionären Chris Patten har berättat hur hårda samtalen blev med nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice när Anna Lindh tog upp nedrustning och uppmanade USA att hålla fast vid avtalet mot anti-ballistiska missiler. ”Det gick en kall vind genom rummet”, minns Jan Eliasson som också var med.

Anna Lindh var föredragande statsråd för det gemensamma regeringsbeslutet att avvisa två egyptier år 2001. Hon var också en av de första EU-ministrar som krävde rättegång eller frisläppande av USA:s fångar på Guantanamobasen. Hon försökte få EU att ställa gemensamma krav på USA om en rättssäker behandling av fångarna, men andra regeringar vägrade. Tidningar som Der Spiegel och New York Times skrev om hennes tydliga krav på Washington. USA sände ut en skarp diplomatisk uppmaning att bekämpa Anna Lindhs förslag om rättssäkerhet när FN upprättade sanktionslistor mot misstänkta terrorister. Det var ett förslag som borde ha kommit tidigare, men det gick ändå längre än vad andra regeringar sade.

Anna Lindh tillhörde de hårdaste kritikerna av Irakkriget när det bröt ut. Den tyska tidningen Handelsblatt skrev i en minnesruna år 2003: ”En tydlig ståndpunkt och tydliga ord – det var kännemärken för 46-åriga Anna Lindh. ’Galen’, kallade hon i mars den amerikanska Irakpolitiken, en odiplomatisk definition som den svenske statsministern Göran Persson inte skulle låta komma ut munnen, även om den socialdemokratiska regeringen var enig emot det förebyggande kriget i Irak.”

Det handlade inte om något USA-hat. Anna Lindh kom bra överens med sin kollega Colin Powell och de samarbetade i en rad frågor. Men hon var tydlig i sin kritik när supermakten agerade världspolis. 

Efter Anna Lindhs död har ingen svensk regering varit lika skarp. Det är förvånande att vänsterröster som vill se en mer självständig utrikespolitik tycks ha glömt detta.

Göran Persson borde ha varit tydligare

Göran Persson visade stort ledarskap i samband med mordet på Anna Lindh. Det har jag sagt till journalister, liksom att det goda samarbetet mellan Persson och Lindh var avgörande för framgångarna under EU-ordförandeskapet år 2001.

Däremot anser jag att Göran Persson borde ha varit tydligare om sina samtal med Anna Lindh om avvisningarna till Egypten år 2001.

Samtliga utredningar har slagit fast att Säkerhetspolisen bär ansvaret för att CIA tog över. Regeringen hade det politiska ansvaret för beslutet att lämna ut männen till Egypten och att detta skulle ske omedelbart. Det var ett allvarligt misstag att lita på garantierna mot tortyr.

Först år 2009 blev det offentligt hur nära kontakt Anna Lindh och Göran Persson hade inför beslutet. Eva Franchell skriver i sin bok Väninnan att Persson pressade Lindh att gå med på den skyndsamma avvisningen. Göran Persson uttalade år 2009 via sin talesman att han och Anna Lindh ”pratade om det här och kom fram till den uppfattning som båda var överens om.”

Oavsett vilken version som stämmer så borde Göran Persson ha berättat hur nära kontakterna var då debatten var som hetast år 2004 och 2005. Det är sällan som en statsminister är inne så konkret i ett enskilt ärende, och då är det centralt vilket budskapet har varit till det föredragande statsrådet.

Den som studerar Göran Perssons uttalanden exempelvis i Ekots lördagsintervju 25 december 2004 märker hur han flera gånger talar om ”Anna Lindhs beslut” eller ”Anna Lindhs bedömning”. Han säger visserligen en gång att statsministern har det yttersta ansvaret, men det framkommer inte hur nära kontakterna var. Där borde Göran Persson ha varit tydligare.

Det finns också en trovärdig uppgift om att en nära medarbetare till statsministern när debatten var som hetast år 2004 sade internt att fokus hellre borde ligga på Anna Lindh än på politiker som fortfarande var aktiva.  Journalister som granskade affären möttes ofta med svaret att det ansvariga statsrådet hade avlidit. Huruvida Göran Persson kände till denna mediestrategi är oklart. 

Sedan är det bra att Thomas Bodström i dagens intervju säger att det politiska ansvaret var gemensamt. Han har också rätt i att Säkerhetspolisen bär ansvaret för att CIA tog över. Det är märkligt hur Säpos ansvar försvunnit i de senaste veckornas diskussion. Jag skrev nyligen i Medievärlden om att det inte finns någon motsättning mellan debattetik och granskning.

Anna Lindh förändrade miljöpolitiken

Jag blev förvånad över en text i söndagens Svenska Dagbladet om att det är svårt att se effekterna av Anna Lindhs politiska insatser i dag. Fred i Makedonien, Lettland som EU-medlem och demokratiska reformer i Turkiet är några tydliga exempel.

Anna Lindh var också framgångsrik som miljöpolitiker. De miljömål och den miljöbalk som hon tog fram är grundstenar i dagens miljöarbete.

Hon fick snabbt igenom förändringar av EU:s miljöregler som fortfarande har stor betydelse. Så här skriver jag i min bok "Anna Lindh och det nya Europa":

"Flera resultat på miljöområdet har betydelse också i dag. Anna Lindh lade grunden för den reform av EU:s kemikalielagstiftning som så småningom blev Reach-lagstiftningen. Reglerna för bilavgaser har skärpts och EU har infört ett tillverkaransvar för avgasreningen. Försurningen blev en större fråga i EU och miljöfrågorna en regelbunden punkt på toppmötena, till stor del genom Anna Lindhs insatser.

      Forskaren Katarina Molin skrev år 1999 om Sveriges roll i EU:s miljöpolitik under den tid som Anna Lindh var miljöminister. Katarina Molin menade att Sverige varit ledande i arbetet på tre områden som hon studerat närmare: regeringskonferensen om Amsterdamfördraget, försurningen och bilavgaser/bränslen. Den aktiva rollen hängde samman med inrikespolitiska hänsyn, ansåg Molin, som att Sverige har en känslig natur och ville behålla sina egna miljölagar. Men allt berodde inte på det: “Den svenska regeringen har också visat ett genuint intresse i att höja hela EU:s miljöstandarder, något som är tydligt från stödet till hållbar utveckling som en del av EU:s politik. Det verkar alltså som om det nationella tänkandet om ekologisk modernisering har fått Sverige att driva ideologiska frågor även på EU-nivån.”

Att stoppa ett inbördeskrig

Anna Lindh gjorde en stor insats när hon bidrog till att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien våren 2001. Så här skriver jag i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

En ännu allvarligare kris skulle snart blossa upp i Makedonien. I februari övergick motsättningarna mellan olika etniska grupper till öppet våld nära gränsen till Kosovo i norr. Det fanns starka band mellan kosovoalbaner på bägge sidor gränsen. Kort tid därefter bröt det ut strider i Makedoniens näst största stad Tetevo och på många andra ställen i norra Makedonien. Inbördeskriget var nära.

Anna Lindh reste till Makedonien och Kosovo i mars, strax före EU-toppmötet i Stockholm. Hon pressade bägge sidor för att få stopp på konflikten, tillsammans med Chris Patten och Javier Solana. Dåvarande medarbetaren Björn Lyrvall var med och beskrev senare ett av mötena i en artikel på UD:s hemsida:

 ”Det är sen kväll i Pristina i mars. Atmosfären spänd. Luften kvalmig i ett förhandlingsrum på UNMIK. Anna blixtrar till i ett utfall mot de tre främsta kosovoalbanska ledarna på andra sidan bordet, som vägrat fördöma separatisterna i Makedonien. Chris Patten påminner sammanbitet om innebörden av ett verkligt partnerskap med EU. Anna sammanfattar att kosovoledarnas budskap till Europeiska Rådet i Stockholm inte kan misstolkas och bryter mötet. Det är slutet på en lång dag av förhandlingar i Skopje och Pristina. När Europeiska Rådet börjar nästa dag kommer beskedet att kosovoalbanerna tillsammans skrivit på uttalandet.”

 ”Hon var väldigt rak mot dem”, säger Dan Svanell som också var med på resorna. ”Tydlig om vad som förväntades för att få stöd från EU.” Agerandet var skickligt samordnat. De tre spelade olika roller ibland där Chris Patten ofta fick vrida om armen och Javier Solana var mer återhållsam, medan Anna Lindh modererade åt olika håll. Det var dock ingen tvekan om vem som ledde EU-delegationen:  ”Anna var tydlig med att hon var chefen”, säger Dan Svanell. ”Hon gav inte utrymme åt någon av dem för solospel”.

Anna Lindhs tuffhet var viktig också därför att vissa av männen hade svårt för att en ung kvinna talade om vad de skulle göra. Monica Andersson kommer ihåg hur nonchalant Kosovo-ledaren Hashim Thaci behandlade EU-ordföranden. Han visade med hela sitt kroppsspråk att det som Anna Lindh sade inte var något att lyssna på. Ändå fick han till slut ge med sig. Mötena under resan fick spänningen i regionen att minska, åtminstone tillfälligt.

I april skrev den makedonska regeringen under ett stabiliserings- och associationsavtal med EU, en morot som komplement till piskan om att inte ta till onödigt våld mot rebellerna. ”Mitt i krisen finns bilden på en leende Anna som skålar med makedonske premiärministern Ljubco Georgievski”, skriver Björn Lyrvall om undertecknandet. Anna Lindh drev på för en samlingsregering som ska hålla ihop makedoner och albaner. Det var inte populärt hos alla. ”Makedonska nationalister revolterar, attackerar presidentens kontor och bränner porträtt på Anna Lindh och Javier Solana inför CNN:s kameror”, mindes Björn Lyrvall i sin artikel.

Striderna flammade upp igen. Anna Lindh besökte Makedonien ännu en gång, i mitten av maj. Då hade regeringstrupperna ställt ultimatum till de albanska rebellerna som kontrollerade byar nära gränsen till Kosovo. Rebellerna vägrade lämna sina basområden och besköts med artilleri. Anna Lindh träffade den nya enhetsregeringen i Skopje och försökte lugna ned situationen.  Hon reste också till Albanien för att få utrikesministrarna i regionen att agera.

Situationen blev bättre. ”Med Anna Lindh som ordförande har EU spelat en viktig roll inte minst för att hittills undvika öppet krig i Makedonien.”, skrev DN 29 maj. ”Genom skytteldiplomati till Balkan och i nära samarbete med Nato har den svenska regeringen och EU:s utrikestalesman Javier Solana via hårda ord och löften om EU-bistånd hindrat konflikten från att flamma upp i fullt krig.”

Men konflikterna fanns kvar under ytan. Vid ministerrådsmötet den 25 juni var situationen i Makedonien återigen orolig. Utrikesministrarna diskuterade vad som kunde göras för att lugna läget.

På kvällen hade Anna Lindh samlat nyckelpersonerna under ordförandeskapet på sitt hotell att för tacka de andra. Istället var det kravallerna i Skopje som dominerade. Stämningen var dov. Vi lyssnade alla på direktrapporten via en Nokia Communicator på bordet som tillhörde en av Solanas medarbetare. Javier Solana talade oupphörligt i mobiltelefonen, Chris Patten och Anna Lindh diskuterade vad som gick att göra. Inte så mycket i det akuta läget, beskedet var att landets politiska ledning var i säkerhet. Anna Lindh höll en kort avtackning som planerat, men den glada stämningen hade ersatts av oro över att den mödosamt framförhandlade vapenvilan kanske inte skulle hålla. I augusti undertecknades ändå fredsöverenskommelsen, Ohrid-avtalet.

Anna Lindhs insatser för Makedonien fick kanske större uppmärksamhet i andra länder än i Sverige, där kravallerna vid toppmötet i Göteborg skymde andra frågor.  Kofi Annan var mycket tacksam, berättar Jan Eliasson som vid denna tid var ambassadör i Washington. Han fortsätter:  ”Men den som talade mest om det var Colin Powell, han bad mig vidarebefordra till Anna och tacka för vad hon hade gjort.” Jan Eliasson var vid denna tid Sveriges ambassadör i Washington.

Colin Powell sade i samtalet om Makedonien att EU:s roll var viktigare än USA:s eftersom EU hade löften om närmare relationer och framtida medlemskap att spela med. Den amerikanske utrikesministern underströk Anna Lindhs insats. All rapportering han fått tillbaka visade att hon spelat en central roll tillsammans med Solana och Patten. När Jan Eliasson framförde berömmet svarade Anna Lindh: ”Nu känner jag mig verkligen som europé”.

Sakfel om egyptenavvisningarna gynnar Säpo

När Expressen i måndags innehöll ett persongalleri över egyptenavvisningarna 2001 fanns ingen Säpo-anställd med. Det är märkligt hur Säkerhetspolisens agerande hamnar i skymundan i den offentliga debatten.

Regeringen gjorde allvarliga misstag. Beslutet att avvisa de två männen var gemensamt. Anna Lindh hade en del av det politiska ansvaret som föredragande statsråd. Hur stort det ansvaret var beror bland annat på vad som hände i samtalen mellan henne och Göran Persson. Jag har skrivit många gånger om behovet av att granska det politiska ansvaret ytterligare.

Men när CIA tog över avvisningen så var det Säpos ansvar. Det har samtliga granskningar konstaterat. Så här skrev Konstitutionsutskottet: ”Kvar står att Säkerhetspolisen, som dess företrädare själva uttalat och som JO också slagit fast, bär ansvaret för hur verkställigheten kom att genomföras.”

Jag vet inte om Mikael Wiehe har läst KU:s betänkande. Han påstår på sin hemsida: "Efter beslut av bl.a. Anna Lindh överlämnas Ahmed Agiza och Mohammed al-Zery till CIA på Bromma flygplats och förs till Egypten där de torteras." Det är en missvisande formulering om ansvaret för att CIA tog över. Wiehe saknar också faktastöd för sina påståenden i somras om att Anna Lindh "böjde sig" för USA. Vad Lars Norén grundar sin kritik på vet jag inte. Ibland slarvar även medier och hävdar att regeringen godkände CIA:s agerande. Det finns inget stöd för det i KU:s eller JO:s utredningar.

Debattetik och granskning står inte i motsättning till varandra. Tvärtom. När en avliden person inte kan försvara sig mot kritik blir det lätt för andra att slippa undan.

Att höra båda sidor är en klok princip. I det här fallet kan inte Anna Lindh ge sin bild. Då blir det särskilt angeläget att hålla sig till fakta, vara källkritisk mot andra aktörer, och berätta när det finns olika versioner av vad som hänt, till exempel vid Säpos föredragning hos utrikesministern.

Samarbetet mellan Säpo och CIA-stationen i Stockholm var centralt för vad som hände 2001. Jag rekommenderar läsning av JO:s förhör med tjänstemännen till exempel när det gäller förhandskravet på "visitering". När Säpo slipper sin del av ansvaret ökar risken för nya misstag i dagens verklighet.

Tydlighet om mediefriheten

Yttrandefrihet och mediernas oberoende var viktiga frågor för Anna Lindh. Hon tog upp dem många gånger, till exempel vid möten med de ryska ledarna liksom i diskussionerna med Turkiet.

Ett uppmärksammat fall gällde en mördad ukrainsk journalist. Så här skriver jag i Anna Lindh och det nya Europa:

"Georgij Gongadze försvann i september 2000. Han var en känd skribent som avslöjat korruption högt upp i maktapparaten. Kroppen hittades några veckor senare, utan huvud, i ett dike utanför Kiev. Redan kort tid efteråt fanns det uppgifter om att president Leonid Kuchma själv eller ministrar i hans närhet varit inblandad i mordet. Omvärlden krävde besked men Ukraina var också ett strategiskt viktigt land som man ville samarbeta med.

Det hindrade inte Anna Lindh att ta upp fallet med full kraft när hon besökte Ukraina som EU-ordförande i februari 2001. Normalt brukar övergrepp på de mänskliga rättigheterna nämnas diskret de sista minuterna på möten mellan EU och statsledningar i andra länder, säger Chris Patten. Så var det inte med Anna Lindh: ”Hon tog inte bara upp fallet Gongadze en gång med Kuchma, hon höll fast vid det.” En eller två av EU:s andra representanter himlade med ögonen, minns Patten. De tyckte inte att hon agerade på ett lämpligt sätt. Den ukrainske presidenten gillade inte Anna Lindhs tydlighet.  ”I början reagerade Kuchma buttert.”, säger Chris Patten. ”Hon frågade gång på gång till dess att han blev nervös och inte visste vad han skulle säga.”

Chris Patten anser att Anna Lindhs tydlighet var ett exempel på hur europeisk diplomati borde vara. Det var samma sak när hon tog upp Tjetjenien med ryska ledare och missilförsvar med Condoleezza Rice.

En modig röst

Redan på SSU-tiden var konflikten mellan Israel och palestinierna en central fråga för Anna Lindh. Det präglade också hennes tid som utrikesminister.

Våren 2001 antog EU under Anna Lindhs ordförandeskap slutsatser om konflikten. De innehöll tydligare kritik mot israeliska övergrepp än på många år. Hon ställde krav på både sidor och fördömde även bombdåd av palestinier. När Israel brutalt gick in i den palestinska staden Jenin i april 2002 var Anna Lindh en av de hårdaste kritikerna.

Den respekterade palestinska politikern Hanan Ashrawi säger så här om Anna Lindh: "Palestinier minns henne som en tydlig och modig röst, en stark kvinna.Vi behöver fler som hon."

Hela intervjun med Hanan Ashrawi finns här.

Mer om Anna Lindh och Mellanösternkonflikten finns i min bok från s. 67 och framåt. Där kan man bland annat läsa om olika uppfattningar inom regeringen. Samt följande om Anna Lindhs kritik mot Israels utomrättsliga avrättningar, något som hon var en av de första att tydligt protestera emot år 2001:

Anna Lindh kritiserade Israels agerande hårt i en rad intervjuer och inför EU-parlamentet i maj, där hon bland annat fördömde Israels "riktade mord" och de militära ingripandena på de palestinska områdena. "Premiärminister Sharon valdes på löftet att öka säkerheten", sade Anna Lindh. "I stället har konfrontationsnivån ökat, liksom de militära aktiviteterna. Herr Sharon bär det huvudsakliga ansvaret för att utvecklingen har vänt."

Vid associationsrådet med Israel några dagar senare kritiserade Anna Lindh som EU-ordförande regeringen Sharon för övervåld och krävde ett stopp för utomrättsliga avrättningar. Handelsbegränsningar för varor från de ockuperade områdena ryckte närmare. Nyhetsbyrån AFP satte rubriken "EU ersätter försiktighet med hårdare linje mot Israel".

Anna Lindh och kurdernas rättigheter

Jag har tänkt skriva några inlägg här inför tioårsminnet av Anna Lindhs bortgång. Det är som vanligt mina personliga synpunkter.

Kurdernas situation engagerade Anna Lindh starkt. Därför är det naturligt med ett seminarium i Tensta den 1 september under rubriken "Turkiet idag - vad händer med demokrati och mänskliga rättigheter?". Den välkände turkiske journalisten Cengiz Candar kommer att diskutera bland annat minoriteternas rättigheter och pressfriheten, tillsammans med Mikael Damberg (S), journalisten Bitte Hammargren, Newzad Hirori från Kurdiska biblioteket, och mig.

Ett av många tecken på Anna Lindhs politiska mod var hennes nej när de stora länderna i EU ville ge Turkiet kandidatlandsstatus utan krav på förbättringar av de mänskliga rättigheterna. Så här beskriver jag toppmötet i Köln i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

"Det tyska ordförandeskapet inledde under våren 1999 en offensiv för att EU skulle ge Turkiet status som kandidatland för medlemskap. Rapporterna strömmade in till svenska UD om hur de stora EU-länderna tryckte på. En öppen dörr för Turkiet till EU låg också i USA:s strategiska intresse, menade Bill Clinton och hans administration. Turkiets bristande respekt för de mänskliga rättigheterna hade mindre tyngd än en positiv signal till en Nato-allierad nära Mellanöstern.
   Anna Lindh ifrågasatte den linjen. Hon menade att Turkiet måste lova att göra mer för demokratiska reformer och för de mänskliga rättigheterna. Grekland gjorde motstånd av andra skäl. Frågan om det delade Cypern var fortfarande olöst och de grekisktalande i Turkiets västra delar behandlades inte tillräckligt bra, menade regeringen i Aten.
   Tyskar och britter drev på för ett beslut vid toppmötet i Köln i juni 1999. Det var i slutskedet av Kosovokriget, en fredsuppgörelse var nära. Grekland var ett nyckelland genom sitt geografiska läge på Balkan.
    Utrikesministrarna samlades till middag i ett pampigt slott utanför Köln. När de satt till bords fick den grekiske utrikesministern ett angeläget samtal på sin mobil. Medan Georgios Papandreou var ute ur rummet tog ordföranden upp Turkiet. Vi måste ge turkarna kandidatlandsstatus, sade han och flera instämde.
   Anna Lindh vägrade. Hon fick ta i ordentligt, men det blev ingen överenskommelse. Sverige lade i praktiken in sitt veto.
   I bilen från slottet till pressträffen på hotellet var Anna Lindh rasande över hur de andra försökt kuppa igenom ett beslut. På presskonferensen var hon som vanligt samlad.
   Göran Persson förde samma linje när frågan kom upp på den formella delen av toppmötet. Snart stod det klart även för internationella medier vad som hänt. Sverige och Grekland hade stoppat Turkiet som kandidatland. Det blev ett väldigt liv.
   Några av de svenska diplomaterna var oroade över den hårda linjen. Andra länder tryckte på för ett beslut under det finska ordförandeskapet istället.
   Anna Lindhs motdrag var att kräva löften från Turkiet i en färdplan. UD tog fram ett sådant underlag där vi försökte lyssna på de organisationer för mänskliga rättigheter som undersökt bristerna. Färdplanen innehöll bland annat krav på ett avskaffat dödsstraff, förbud mot tortyr, ändrad lagstiftning om politiska organisationer, liksom bättre rättigheter för kurder och andra minoriteter."

Turkiet lovade förbättringar under hösten 1999 och fick sin kandidatlandstatus vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Anna Lindh fortsatte att driva på för demokrati och mänskliga rättigheter under hela tiden fram till sin bortgång i september 2003. Hon besökte det kurdiskt dominerade Diyarbakir i februari 2003 som den första europeiska utrikesministern på många år. Besöket fick stor uppmärksamhet och Anna Lindhs stöd till ett kvinnocenter där betydde mycket.

Paus

Jag gör nu uppehåll med denna blogg. Tack kära läsare för allt intresse!

Luckor i Försvarsberedningens analys

Försvarsberedningen har haft i uppdrag att bedöma den säkerhetspolitiska utvecklingen. Den som väntade sig en ordentlig analys av hur Sveriges läge förändrats kan lätt bli besviken.

Visserligen tar beredningen upp en rad viktiga frågor. Militär upprustning i Ryssland. It-hot. Terrorism. Klimatförändringar.

Men på ett centralt område är det tunt. De baltiska länderna har tryckt på inom Nato för ökad trovärdighet i militäralliansens säkerhetsgarantier. Det har medfört mer konkret försvarsplanering inom Nato och fler övningar. Ryssland har å sin sida genomfört övningar som bland annat de baltiska länderna upplever som hotfulla.

Rysslands och Natos övningar i höst illustrerar detta. I Steadfast Jazz och Baltic Host ska Nato öva försvaret av baltiska länder. Rysslands och Vitrysslands storövning Zapad -13 verkar bland annat riktad mot Natos missilförsvar i Östersjöområdet.

Vid en militär konflikt i ett baltiskt land skulle Sverige snabbt kunna dras in. Såväl Ryssland som Nato har ett strategiskt intresse av exempelvis Gotland.

Det ingår sannolikt i Natos försvarsplanering för Baltikum att kunna använda svenskt territorium. Lettlands försvarsminister sade nyligen att han såg Rysslands flygövning i påskas som ett sätt att hindra Nato-förstärkningar till Baltikum.

Regeringen Reinfeldt har för sin del visat sin vilja att sätta in Jas-plan i en attack mot en stormakt som angripit ett grannland, redan innan Nato beslutat hur man skulle agera. I höst sker flygövningen Northern Coasts där Natoplan använder Visby som bas.

Försvarsberedningen borde tydligare ha analyserat Rysslands och Natos intensivare övningsverksamhet i vårt närområde. Det blir märkligt att gå vidare med framtidens försvarspolitik utan en ordentlig bedömning av de risker som vår roll i Natos försvarsplanering och Rysslands upprustning medför.

För övrigt är det förvånande att (S) och (MP) i Försvarsberedningen gått med på långtgående formuleringar om samarbete med Nato-länder kring försvarsplanering, incidentberedskap, och övningar som "inte enbart bygger på fredsfrämjande scenarier". Hur har den interna partiförankringen skett?

Andra om Försvarsberedningen: DN, Ekot, SvD, Annika Nordgren Christensen, Carl Bildt, Staffan Danielsson, m fl

Håll isär politik och PR-företag

"Ta lärdom av tyska SPD om lobbyism". Så lyder rubriken på min artikel i veckans nummer av Aktuellt i Politiken. Jag beskriver hur de tyska socialdemokraterna går till val på större öppenhet i politiken. Bland förslagen finns register över professionella lobbyister, karantänsregler för statsråd som vill gå till annan verksamhet, och krav på öppenhet om vilka externa krafter som medverkat till ny lagstiftning.

Det finns många dimensioner i relationen mellan politik, pr-företag och medier. Jag har skrivit om ämnet ett antal gånger förut.

Alla partier behöver etiska regler. Det är till exempel viktigt att skilja på politiska förtroendeuppdrag och kommersiell påverkan åt hemliga kunder. Medborgarna får inte misstro politikens oberoende.

Ibland suddas gränserna ut. Låt mig ge ett exempel. Det finns fler.

Sundbybergs stad har lämnat ut mejl som visar hur rollerna kan bli otydliga när affärer blandas ihop med politisk verksamhet.

I juli 2009 träffar Niklas Nordström på Prime PR några ledande personer från Sundbyberg under Almedalsveckan i Visby, bland dem dåvarande kommunalrådet Helene Hellmark Knutsson. De diskuterar samarbete. Samtalen fortsätter och så småningom får Prime PR ett uppdrag från Sundbybergs stad. Under fyra månader 2009-2010 fakturerar Prime kommunen drygt 500 000 kronor.

Parallellt med dessa affärer agerar Niklas Nordström som (S)-debattör tillsammans med bland annat Helene Hellmark Knutsson. De skriver en uppmärksammad artikel på DN Debatt i augusti 2009 om hur Socialdemokraterna ska kunna vinna tillbaka medelklassen i storstäderna. Bland kraven finns en förändring av lagen om anställningsskydd, LAS, och sänkt skatt för tjänstesektorn.

Vilka övriga kunder har Prime PR när Niklas Nordström, Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan och Anders Johansson skriver artikeln i Dagens Nyheter? Flera av förslagen ligger nära åsikter från Svenskt Näringsliv och de privata tjänsteföretagen i Almega. Enligt dokument från följande år, 2010, arbetade Prime PR då på uppdrag av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokratin. Oavsett vad man tycker om att försvaga anställningsskyddet så skapar det en osäkerhet när läsarna av DN-artikeln år 2009 inte får reda på att Niklas Nordström är PR-konsult på ett bolag med hemliga uppdragsgivare. 

Göteborgs-Posten följer upp artikeln i oktober 2009 och lyfter fram Niklas Nordström  som socialdemokrat utan att nämna hans roll på Prime PR. ”Tillsammans med tre kommunalråd från Stockholmsområdet ställde han nyligen kontroversiella krav på sitt parti i en debattartikel”, skriver tidningen och fortsätter: ”På listan stod stora förändringar i skatteuttag, arbetsrätt och bostadspolitik för att gå storstadsväljarna till mötes.” Niklas Nordström mejlar den 27 oktober till övriga artikelförfattare och är nöjd. Rubriken på mejlet: Jag är intervjuad av GP om S och storstaden. Och Sahlin. Rätt nivå;-).Niklas Nordström berättar också om sitt besök hos Östermalms (S)-förening i Stockholms arbetarekommun (AK).. ” Det kom många liknande inspel som vi skrivit i artikeln och stor frustration över partiet nationellt och AK.” Han frågar sina medförfattare i Stockholms län om läget i granndistriktet: ”För mig var det en överraskning hur stort avståndet är mellan föreningarna och AK/fullmäktigegruppen. Era reaktioner?”

En månad senare kommer ett mejl om affärer igen. ”Som ytterligare ett led att skapa uppmärksamhet kring Sundbybergs stad skulle jag vilja föreslå ett samarbete med en av våra kunder.”, skriver Niklas Nordström i november 2009 till kommunalrådet Helene Hellmark Knutsson och kommundirektören Leif Sjöholm. Det handlar om Andelsägarbolaget, ”som arbetar för att skapa större ägarinslag i befintliga hyresfastigheter”. Sundbybergs allmännyttiga bolag Förvaltaren skulle vara en intressant samarbetspartner, menar Nordström.

Efter jul landar ett generöst erbjudande i mejllådorna hos ett antal ledande socialdemokrater. ”Du är en av de kandidater till valet 2010 som vi vill bjuda in och ge en exklusiv utbildning och inspiration för att öka röstantalet och inte minst förutsättningarna att få fler kryss”, skriver Niklas Nordström till Helene Hellmark Knutsson och övriga mottagare. Utbildningen med bland annat en av Barack Obamas tidigare rådgivare arrangeras av Prime och Slussplans socialdemokratiska förening, ”där vi som har s-bakgrund och är kommunikationskonsulter är medlemmar”. På kvällen serveras middag. Niklas Nordström undertecknar erbjudandet som ”Seniorkonsult och delägare i Primegruppen.” Någon deltagaravgift är det inte tal om.

Hur många socialdemokrater som nappade är inte känt, inte heller i vad mån Prime PR gav mer hjälp till personvalkampanjer år 2010. Det är illa nog med erbjudandet i sig om den ”exklusiva utbildningen” till makthavare, inte minst till dem som man samtidigt har affärsrelationer med.

Kontakterna mellan Prime PR och Sundbyberg stad är ett exempel på oklara roller, men det finns många fler. Att de inblandade personerna ofta är trevliga och duktiga gör inte situationen mer acceptabel. Niklas Nordströms argumentation i samband med uppdraget åt Svenskt Näringsliv år 2010 finns här, men övertygar i alla fall inte mig. Den politiska eliten i Sverige är så liten att PR-bolagen kan utnyttja vänskapsrelationer. Naturligtvis gör inte alla det, men risken finns där om man inte skiljer politik och kommersiella uppdrag tydligt åt. 

De nära banden med pr-firmor är inget unikt för socialdemokratin. Moderaterna har haft täta kontakter sedan länge. Moderaterna är också det parti som historiskt sett hårdnackat vägrat redovisa vilka som ger pengar till partiet. Alla partier behöver dra lärdom av debatten i USA, Storbritannien och Tyskland. Det är hög tid för mer öppenhet och för etiska riktlinjer för kontakter med pr-bolagen.

Siffertrixande och brist på politik

"Lämna en sten, plocka en korv". Det var texten på plakatet vid korvgrillningen i Husby igår kväll. Liksom i fredags hade många samlats för att visa sitt engagemang och lugna ned läget. Nu var Champions League-finalen det mest dramatiska som hände.

Nattvandringar, korvgrilling, krav på förändring men utan våld. Det ideella engagemanget i många stadsdelar är glädjande.

Mindre imponerad är de politiska reaktionerna på upploppen. Beskrivningarna av läget i miljonprogramsområdena verkar yrvakna, efter så många år. Ibland vilseledande. De politiska svaren är fortfarande otillräckliga.

Regeringen menar att Husby och andra förorter är på rätt väg. Integrationsminister Erik Ullenhag twittrade till exempel om siffror som skulle visa högre sysselsättning och bättre skolresultat på Södra och Norra Järva.

Det finns flera skäl att vara försiktig med sådana siffror. Basår har stor betydelse. Erik Ullenhag jämförde skolresultat 2011 med 2009. I en EU-finansierad rapport beskrivs utvecklingen i Rinkeby-Kistas stadsdelsområde (som Husby tillhör) så här med 2006 som basår:

"2010 var endast 70 procent behöriga att söka gymnasiets nationella
program. Det är den lägsta andelen under den undersökta perioden och en
del i en nedåtgående trend från 2006 då andelen behöriga låg som högst, på
83 procent."

Stockholms statistiska årsbok ger en liknande bild för skolresultat och arbetslöshet 2006-2011 i Rinkeby-Kista stadsdelsområde.

Den statistik som Ullenhag hänvisar till avser, vad jag kan förstå, personer folkbokförda i områdena. Betydligt fler bor där, till exempel asylsökande och "gömda". När jag pratade med Veronica Palm i Husby igår kväll berättade hon om en skolklass hon följt i Rågsved, där det ständigt kom nya elever. Jag har hört liknande berättelser från ungdomar i Tensta på den ideella läxhjälp vi hade 2009-2010.

Behoven är alltså ännu större än statistiken visar. Det centrala är inte att tvista om procentenheter i skolresultat eller sysselsättninggrad, utan att alla partier medger att siffrorna är skrämmande.

Regeringen måste byta kurs på en rad områden. Socialdemokraterna behöver också tänka igenom sin politik. Visst är det avgörande med fler jobb och bättre utbildning, men det räcker inte med generella insatser. Det behövs också ett investeringsprogram mot segregationen.

Stefan Löfven vinner på den ödmjuka, resonerande stil han hade i Ekots lördagsintervju. Han var tydlig med att partiets 90-dagarsgaranti gäller även för de 77 000 ungdomar som under lång tid varken jobbat eller studerat. Det borde rimligtvis innebära krav på kommunerna att aktivt söka upp dessa ungdomar.

Tyvärr håller Stefan Löfven fast vid sitt partis nya linje att inte göra särskilda satsningar på utsatta områden. Mona Sahlins "Miljardprogram för miljonprogrammet" verkar glömt.

En politik för sammanhållning behöver vara bredare än satsningar på miljonprogrammets flerbostadsområden. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Insatser mot segregation handlar lika mycket om villaområden som om betongstadsdelar.

Men investeringar för bättre uppväxtvillkor i stadsdelar som Husby är en central del. De elever som börjar skolan i sjuan utan att kunna svenska behöver mer stöd (vilket Erik Nilsson fick med sig S-kongressen på). Förortscentra, utemiljöer och bostäder måste rustas upp. Sjukvård behöver anpassas till behoven hos människor från krigshärjade länder. Och så vidare.

I rättvisans namn talade Stefan Löfven om att situationen är komplex, att vårdcentraler, bibliotek och annan samhällsservice i t ex Husby är viktiga. Även Fredrik Reinfeldt har försiktigt öppnat för fler riktade satsningar. Höstbudgetarna kommer att visa hur stort engagemanget är.

Andra om segregation: SR, Ann-Margrethe Livh, Evin Baksi, Pontus Herin, Röda Berget, m fl

Många kan agera för miljonprogrammet

Bilar som brinner för tredje natten i rad. Jag blir liksom många andra upprörd och ledsen över det som händer i Husby och andra delar av Stockholm.

Upprörd över våldet och skadegörelsen, naturligtvis. Det är Husbyborna som får sin stadsdel förstörd. Inget ursäktar gängens agerande.

Men också arg över att så många år gått utan tillräckliga åtgärder mot segregationen. Trots eldsjälar och goda förslag. Ledsen för utvecklingen i områden som jag verkligen gillar, har bott i och där jag mött många ungdomar i ideellt arbete.

Det skulle vara lätt att skriva en anklagelseakt mot makthavare som inte tagit ansvar. Jag väljer istället att försöka ge några råd.

Till de som bränner bilar och kastar sten. Sluta. Var och en har ett ansvar för sitt handlande. Det går inte att rättfärdiga våld genom att skylla på orättvisor.

Till de som verkligen kan påverka ungdomarna. Föräldrar och vänner. Förebilder som hiphopartister, fotbollsspelare, idrottsledare. Ta avstånd från våldet och visa att det finns andra sätt att kanalisera vrede.

Till polisen. Ta kritiken på större allvar. Det räcker inte med den vanliga proceduren med utredningar som tar lång tid. De högsta polischeferna måste visa ett större personligt engagemang för ungdomarna i miljonprogramområdena, som Carin Götblad gjorde.

Till regeringen. Använd året fram till valet att ompröva politiken på centrala områden. Bostadspolitiken har havererat. ROT-avdrag för flerbostadshus borde äntligen införas, liksom andra statliga insatser. Ge engagerade statsråd som Erik Ullenhag ett starkare mandat.

Till Socialdemokraterna. Väck nytt liv i Mona Sahlins miljardprogram för miljonprogrammet. Det behövs både generella åtgärder för jobb och och riktade satsningar på områden med svåra förutsättningar. Ta fram ett investeringsprogram mot segregationen inför valet.

Till Miljöpartiet. Bredda engagemanget för flyktingbarnen till verkligheten när uppehållstillståndet är beviljat. Föreslå större ekonomiska satsningar, som ger möjlighet till en bra start i Sverige.

Till kommunpolitiker i alla partier. Se till att de allmännyttiga bolagen renoverar sina fastigheter i dialog med de boende och med bra kvalitet. Begränsa hyreshöjningarna, många kommuner har tagit ut rejäl avkastning av bolagen under tidigare år. Lyssna inte på röster som säger att det inte finns pengar, att vissa bostadsområden måste bli sämre.

Till mediechefer. Välj en enkel publicistisk princip. Se till att journalister finns i människors verklighet och beskriv den ärligt, även när det inte är kravaller. Det skulle göra mycket av debatten om vad som får sägas överflödig.

Till opinionsbildare i Stockholms innerstad . Släpp Twitter några timmar och åk till miljonprogrammets flerbostadsområden så ofta ni kan. Grunda åsikterna på samtal med ungdomarna själva, med eldsjälar, lärare, boende.

Till företagsledare. Se möjligheterna hos ungdomarna. Det finns så mycket kraft och begåvning som kan användas mycket bättre.

Till fackförbunden: Agera för medlemmarnas intressen och föreslå förbättringar i miljonprogrammet. Var inte för bekymrade över att det "ligger utanför det fackliga uppdraget". Det är en central fråga för t ex många av Kommunals medlemmar.

Andra om detta ämne: Alexandra Pascalidou, Duraid Al-Khamisi, Martin Moberg, Röda Berget, AB, DN, Ekot, Ekot2, Ekot3, SvD m fl

Bygg vidare på Arktis-avtalet

Arktiska rådets möte i Kiruna tog en rad viktiga beslut. Kanske var det avståndet till Stockholm som gjorde att medieuppmärksamheten blev mindre än mötet förtjänande.

Mest offentlig debatt blev det om oljan. Greenpeace med flera kritiserade avtalet om oljesäkerhet som alldeles för tunt.

Visst borde regeringarna ha gått längre. Jag har skrivit länge om att miljöskyddet för Arktis måste stärkas, inte minst när det gäller oljeutvinning och oljetransporter.

Nu gäller det ändå att se till det som åstadkommits och hur det går att bygga vidare på överenskommelserna i Kiruna.

Avtalet om samarbete mot oljeföroreningar innehåller bland annat krav på staterna att "ha ett nationellt system för att reagera snabbt och effektivt vid händelser som kan orsaka oljeföroreningar" (artikel 4, min översättning). Staterna ska ha utrustning som står i proportion till riskerna på plats i förhand för att ta hand om oljespill.

Det finns en rad andra åtaganden i avtalet, om samarbete mellan staterna, rapportering med mera. Artikel 21 är intressant eftersom den innehåller ett löfte att ta fram konkreta riktlinjer för arbetet.

Visst borde skrivningarna i avtalet ha varit tuffare. Det står till exempel inget konkret om säkerhetskrav på oljetankers eller oljeriggar.

Men Sverige har ändå chansen att följa upp avtalet genom att driva på för en så långtgående tolkning av artikel 4 och 21 som möjligt. Det kan ske parallellt med ett opinionsbildande arbete när det gäller säkerhetskrav. Jag hoppas regeringen utnyttjar möjligheterna, i linje med vad Carl Bildt skrev på DN Debatt tidigare i veckan.

Ryssland spelar en nyckelroll. Därför är det bra att landet har skrivit under det nya avtalet.

Att få Ryssland att gå längre blir avgörande för skyddet av Arktis känsliga miljö. Det mödosamma gnetandet i miljöarbetsgrupper är viktigt. Men det behövs också en långsiktig politik för energisamarbetet som bygger på en god analys av Rysslands framtid som oljenation.

Thane Gustafson gör intressanta iakttagelser i boken Wheel of Fortune. The Battle for Oil and Power in Russia (Belknap Harvard 2012). Författaren är professor vid Georgetown university och beskriver bland annat den instabilitet och maktkamp som kan uppstå om några år när de ryska oljeinkomsterna inte längre växer lika snabbt som det senaste decenniet. Thane Gustafson lägger stor vikt vid förnyelse av den ryska ekonomin och vid behovet av innovation inom energisektorn.

En framtida europeisk energimarknad där Ryssland finns med behöver innehålla både gemensamma minimikrav för miljöskydd, till exempel i Arktis, och en politisk strategi från EU för att minska riskerna för instabilitet i Ryssland post-Putin. Se där en liten nätt uppgift för utrikespolitikerna.

Andra om Arktiska rådets möte: DN, DN2, m fl

EU har många fördelar

Svenskarnas stöd för EU-medlemskapet faller, rapporterar Ekot. Enligt SOM-institutet är endast 42 procent för det svenska medlemskapet, att jämföra med 53 procent år 2010. Stödet för att Sverige ska införa euron har dykt till 9 procent.

Siffrorna är knappast förvånande. Den ekonomiska krisen i Europa sätter sina spår. De två största svenska partierna talar sällan om EU-medlemskapets fördelar.

Visst finns det skäl att kritisera hur EU fungerat under senare år. Inte minst den ensidiga åtstramningspolitiken för att möta finanskrisens effekter.

Ändå har EU stora fördelar. Mark Leonard och Hans Kundnani på tankesmedjan ECFR lyfter fram några av dem i senaste numret av Foreign Policy.

EU är fortfarande världens största ekonomi, med hög levnadsstandard och utvecklad välfärd i global jämförelse. Arbetskraften är välutbildad, kvinnor har en starkare ställning på arbetsmarknaden än i flertalet av världens länder. Europeiska företag och universitet är framgångsrika. EU leder internationell politikutveckling på till exempel miljöområdet.

Femton nya medlemsländer sedan kalla krigets slut har inte lamslagit samarbetet. Tvärtom har EU stor dragningskraft på länderna sitt grannskap, till skillnad från Kina som snarare skapar rädsla och motstånd i Asien.

Mark Leonard och Hans Kundnani tar också upp problemen med svag tillväxt och den fortsatta krisen i euroområdet. De menar att utgången inte är given, situationen kan förvärras. Nyckelfrågan är om Europa kan rädda euron utan att splittras.

Tonen är påtagligt mer försiktig än när Mark Leonard skrev boken "Why Europe Will Run the 21st Century" år 2005. Men författarnas grundprognos är optimistisk och påminnelserna om EU:s fördelar är välgörande för debatten.

Ett av de senaste exemplen på EU:s förmåga är avtalet mellan Serbien och Kosovo nyligen, som knappast varit möjlig utan lockelsen av EU-medlemskap. Nu kan Serbien börja förhandla om det medlemskap som lockar så många länder.

Sveriges risk är att vi hamnar i ett B-lag, eller till och med C-lag, i det nya Europa som växer fram. Det är något att diskutera när Europadagen närmar sig.

Andra om EU: DN, SvD, m fl

Norden hade kunnat ha en vaccinfabrik nu

Det finns en globalt brist i förmåga att tillverka vaccin. Visserligen har det skett förbättringar under senare år, men ännu är det långt kvar tills världens befolkning snabbt och effektivt kan vaccineras mot exempelvis nya farliga influensavirus.

Ny teknik kan förbättra situationen. Det handlar bland annat om att ta fram vaccin med hjälp av rekombinant DNA istället för den traditionella odlingen i ägg.

Sverige och Norden hade kunnat bidra till sådan innovation och samtidigt stärkt vår egen pandemiberedskap. Ett förslag till nordisk vaccinfabrik med ny teknologi togs fram i nordiskt samarbete, men den svenska regeringen sade nej år 2008. Bland annat fanns tveksamheter till om tekniken skulle fungera.

Nu verkar de farhågorna ha varit obefogade. I januari godkände FDA i USA det första vaccinet som använder metoden med rekombinant DNA, Flublok. Experterna på danska Seruminstitutet ser detta som ett tecken på att tekniken fungerar. Det hade gått att bygga en nordisk vaccinfabrik inom den givna tidsramen, om politikerna sagt ja. Då hade anläggningen varit klar ungefär nu.

Än så länge har inte den nya fågelinfluensan H7N9 utvecklas så att massvaccineringar bedöms nödvändiga. Det går dock inte att utesluta för framtiden. Tecken tyder på att ett vaccin mot en utvecklad form av H7N9 kan kräva större produktionskapacitet än mot flertalet andra influensavirus. Oavsett vad som händer med H7N9 finns den generella frågan om den globala vaccinkapaciteten.

Tillräcklig vaccinkapacitet måste vara ett politiskt ansvar. Det är ett exempel på "global public goods", tjänster som marknaden inte på egen hand klarar av. Dessutom kan staten skynda på innovation genom denna typ av investeringar för att lösa samhällsutmaningar.

Därför var det ett olyckligt beslut av regeringen Reinfeldt att säga nej till vaccinfabriken år 2008. Det är också märkligt att Sverige fortfarande inte förhandlat fram ett nytt garantiavtal om vaccinleveranser från något läkemedelföretag, trots att Socialstyrelsen fick detta uppdrag av regeringen redan för ett och ett halvt år sedan. Jag har frågat Socialstyrelsen hur länge nuvarande avtal gäller, men ännu inte fått något svar.

[UPPDATERING 130426: Socialstyrelsen berättar följande: "I samband med omförhandlingarna, av det ursprungliga avtalet, som slutfördes våren 2010 tecknades ett tilläggsavtal. Tilläggsavtalet gäller till slutet på oktober 2014."]

Riskfylld säkerhetspolitik

Sverige ska naturligtvis ha en incidentberedskap årets alla dagar, dygnet runt. De starka reaktionerna på Svenska Dagbladets avslöjande i går är berättigade. Om två Backfire-bombplan flyger mot Sverige med eskort av fyra andra plan måste svenskt jaktflyg gå upp. Att Carl Bildt spelar ned detta är märkligt.

Det finns mycket att säga om Ryssland, Nato och utvecklingen i Östersjöområdet. Ändå blir många inlägg i debatten ensidiga.

Allan Widman (FP) är en kunnig och klok försvarspolitiker, men när han skriver på DN Debatt i dag tar hans önskan om Nato-medlemskap över från en mer allsidig analys.

För det första handlar säkerhetspolitik till stor del om att förebygga konflikter. Det är oklart hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka samarbetet mellan alla länder i Östersjöområdet. Det finns mycket att kritisera i Ryssland, men långsiktigt är det bättre att ha ett inkluderande samarbete i regionen än att ställa ett alliansblock mot ett annat.

För det andra drar Widman för stora växlar på vad Natos generalsekreterare sade på årets Folk och Försvar i Sälen, om att länder som inte är medlemmar inte heller kan räkna med militärt stöd från alliansen.

Försvarsdebatten utgår oftast från en kris på andra sidan Östersjön där Sverige dras in genom vårt geografiska läge. Få tror det är sannolikt med ett isolerat angrepp mot Sverige. Nato har lovat att försvara de baltiska länderna militärt vid en kris. Så länge vi inte är medlemmar av försvarsalliansen avgör vi själva hur Sverige ska agera i ett sådant läge.

Nato har ett intresse av goda relationer med Sverige eftersom alliansen delvis är beroende av oss. Att en svensk regering skulle låta till exempel Nato-flyg använda svensk territorium för att angripa ryska stridskrafter, utan att få försäkringar om Nato-stöd vid ett ryskt motangrepp, vore synnerligen märkligt. Att konstatera detta är inte tecken på feghet, det är att beskriva klok säkerhetspolitik.

För det tredje behöver man se den aktuella ryska övningen i ljuset av vad Sverige gjort de senaste åren. Regeringen Reinfeldt har enligt trovärdiga källor medverkat till att svenskt territorium numera ingår i Natos försvarsplanering för Baltikum (även om Carl Bildt förnekat detta). Regeringen valde i en stabsövning att erbjuda Nato en insats med 48 Jas-plan för att slå tillbaka en fientligt sinnad stormakt, trots att vi inte har ett trovärdigt eget försvar. Det här är en äventyrlig säkerhetspolitik som behöver diskuteras tillsammans med den ryska upprustningen. Höstens stora övningar i Östersjöområdet kan komma att illustera detta ytterligare.

Försvarets brister är allvarliga. En trovärdig alliansfrihet kräver ett militärt försvar som ger oss handlingsfrihet, inte minst i början av en kris. Därför behöver partier som Socialdemokraterna omsätta sin retorik till ekonomiska förstärkningar till försvaret i sina alternativa budgetar.

Men Nato-medlemskap är inte någon "quick fix" som skapar säkerhet för Sverige eller för Östersjöområdet som helhet. Här behöver en bredare analys som förhoppningsvis Försvarsberedningen nu gör. Och då har jag ändå inte diskuterat Natos kärnvapen, konflikterna kring Iran, eller någon annan av de potentiella konflikter i andra delar av världen som vi riskerar att dras in i som Nato-medlem.

Andra om försvaret: Ekot, SvD, SvD2, Försvar och Säkerhet, J K Nilsson, Lars Gyllenhaal, Martin Moberg, Opinionsbloggen, Röda Berget, Staffan Danielsson, Wiseman´s Wisdoms m fl