Låt inte Säpo slippa sitt ansvar

Nu har jag haft möjlighet att läsa Lena Sundströms bok ”Spår” ordentligt och jämföra med dels den offentliga dokumentation som finns, dels den information från förstahandskällor som jag själv har.

”Spår” är en välskriven bok om ett angeläget ämne. Det är bra att diskussionen om avvisningarna till Egypten år 2001 fortsätter. Jag har liksom många andra kritiserat regeringen och Säpo för allvarliga misstag. Mycket återstår att klara ut. Därför håller jag med Lena Sundström om behovet av en ny, grundlig granskning.

Många har berömt boken. Jag ska inte upprepa dess förtjänster. Istället vill jag lyfta en av de punkter där jag inte delar Lena Sundströms uppfattning.

Både KU och JO har slagit fast att Säpo bär ansvaret för att CIA tog över avvisningen. Ord står fortfarande mot ord om regeringen över huvud taget kände till att ett amerikanskt plan skulle användas.

Lena Sundström kunde ha nämnt detta i sin bok. Istället skriver hon (s. 304): ”Anna Lindh hade inte bara känt till den amerikanska transporten i förväg. Det var utrikesministern själv som hade godkänt den”. På samma sida heter det att Säpo bekräftade att ”UD inte bara hade haft information om det amerikanska planet, utan också om de amerikanska agenterna”. 

Visserligen har Lena Sundström med citat från dåvarande kabinettsekreteraren Hans Dahlgren, som förnekar att Anna Lindh skulle ha känt till agenterna. Men lika lite som hon nämner KU:s och JO:s slutsatser om ansvaret, lika lite berättar hon om utfrågningarna med de inblandade poliserna. 

Till JO sade en av dem att det var svårt att minnas, men att amerikansk bevakningspersonal troligen inte nämndes vid mötet med Lindh. Den andre polisen sade i KU att diskussionen med Anna Lindh inte gick in på sådana frågor. UD-tjänstemännen minns inte ens att något amerikanskt plan diskuterades. Det har inte heller framkommit att någon på exempelvis Justitiedepartementet skulle ha godkänt amerikanska agenter eller bevakningspersonal på Bromma. Formuleringen i ”Spår” blir missvisande när uppgifterna till JO och KU utelämnas.

Det är förvånande att Lena Sundström inte diskuterar Säkerhetspolisens uppgifter mer källkritiskt. I hennes bok framkommer att Säpo lämnade ut den omtalade promemorian om föredragningen hos Anna Lindh i ett läge där poliserna börjat oroa sig för att bli granskade av JO.  En av dessa poliser hade tidigare skrivit en vilseledande verkställighets-PM om hur avvisningen skett, vilket redovisas i boken. Det hade varit naturligt att reflektera över detta.

Ett av problemen med att lägga ansvaret för det som hände på Bromma flygplats på regeringen är att Säpo slipper en granskning som är angelägen för framtiden. Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat i Medievärlden. Den som läser JO-förhören med poliserna märker till exempel hur svävande svar den dåvarande chefen för kontraterrorism på Säpo gav. Dessutom fanns det en uppgift om att USA i förväg krävt av Säpo att få ”visitera” männen. Även idag är samarbetet mellan CIA-stationen i Stockholm och Säkerhetspolisen omfattande och viktigt att granska.  

Selektiv eller obefintlig redovisning av fakta förekommer även i andra delar av boken.

Ett exempel gäller underlaget för regeringsbeslutet 2001. Efter en ny säkerhetsbedömning av Säpo fick Ahmed Agiza permanent uppehållstillstånd år 2012. Lena Sundström konstaterar helt riktigt att det inte har getts någon förklaring till varför han ansågs vara så farlig år 2001 men inte år 2012.  Jag har själv skrivit om de allvarliga bristerna i rättsäkerhet när människor inte kan försvara sig mot hemliga anklagelser, som i detta fall.  Det var fel att lita på de så kallade garantierna mot tortyr och avvisa männen till Egypten, oavsett hur underlaget såg ut.

Det hade dock varit rimligt att nämna i boken att den borgerliga regeringen år 2009 avslog de bägge männens nya asylansökningar. ”Regeringen har funnit att det föreligger synnerliga skäl mot att bevilja de båda egyptiska männen uppehållstillstånd”, hette det.

På sidan 354 skriver Lena Sundström: ”Efter en extraordinär händelse, under en extraordinär tid, hade Sverige blivit pressat av en stormakt”. Hon redovisar inget faktastöd för detta påstående.  

Återigen: ”Spår” är en viktig bok som borde kunna bidra till den ordentliga granskning av egyptenavvisningarna som ännu inte skett. Många har gömt sig bakom Anna Lindh, som Lena Sundström helt riktigt konstaterar. Det finns ingen motsättning mellan sådan granskning och en allsidig redovisning av fakta.