Fredrik Reinfeldt har spelat amatörteater. Jag vet inte om dramatiker som Slawomir Mrozek ingick i repertoaren, men för mig påminner partiledardebatten om absurda pjäser som Mrozeks "Flotten".
I den pjäsen diskuterar tre män på en flotte vem som ska ätas. På ytan handlar det om allmän rösträtt, men ytterst om vem som ska offras.
"Flotten" kan tolkas symboliskt, på tiden när den skrev som ett inlägg om kommunistisk diktatur, nu som en konstnärlig beskrivning av en samhällsdebatt som finns på ett plan och en brutal verklighet på ett annat.
Göran Hägglund försöker vinna röster genom att ställa "verklighetens folk" mot "kultureliten". Partiledardebatten ger ett annat intryck.
Det är Mona Sahlin som talar verklighet, om ungdomar utan jobb, barn som växer upp i fattiga familjer, människor som blivit arbetslösa eller utförsäkrade.
Fredrik Reinfeldt fortsätter beskriva krisen som någonting utifrån. Han berättar i allmänna termer om regeringens senkomna satsningar i budgetpropositionen, men var finns människorna "vars förtroende han bär"? Barnen som inte kan åka med på skolresan, ungdomarna som inte får jobb, alla som slitit ut sig i en dålig arbetsmiljö och nu får sparken eller blir av med sjukpengen?
Som absurt skådespel är Reinfeldts inlägg bra. Som politik är det förfärligt.
Andra om partiledardebatten: AB, AB2, DN, Expressen, GP, GP2, SvD, SvD2, Annie Johansson, Ett hjärta rött, Karins värld, Monica Green, Veronica Palm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar