Anna Lindh om förnyelse av socialdemokratin, i antologin "Å nu då?" år 1991

Vad ska vi göra nu då? För att veta det måste vi utgå från vad som egentligen hände. Varför gjorde socialdemokraterna ett så dåligt val?

Det finns många förklaringar. En del är internationella. Själv tror jag inte att ”den internationella högervinden” räcker som förklaring, för den har snarare mojnat de senaste åren. Däremot är det uppenbart att socialdemokratin fick lida av den positiva utvecklingen i Östeuropa. Även om (s) klart tagit avstånd från kommunismen, och även om liknelserna mellan Sverige och Sovjet var rent pinsamma i sin antiintellektualism, fick socialdemokratin stämpeln på sig att vara ett medskyldigt parti, och därmed delvis uträknat för framtiden. Det är oerhört frustrerande för vänstern, men egentligen inte så konstigt.

Moderaterna hade precis samma problem när kapitalistdiktaturerna föll under 70-talet. Både det moderata samlingspartiet och ideologin fick ta del av kritiken mot till exempel Franco och Pinochet.

Skillnaden är att då var det inte socialdemokratin, utan den yttersta vänstern som satte likhetstecken. Nu agerar moderaterna som dåtidens yttersta vänster.

De viktigaste förklaringarna till valnederlaget tror jag ändå finns i Sverige. Varför växte misstron mot politiken och politikerna så kraftigt? Fanns det några objektiva förklaringar? Hur mycket spelade SAF:s långvariga antipolitiska propaganda in? Vad bäddade det politiska spelet självt för? Det är inte konstigt om socialdemokratin förlorade mest på politikerföraktet, eftersom vi mest förordat politiska lösningar. Sedan kan man fråga sig vad socialdemokratin gjort fel.

Förklaringarna har varit många, och mer eller mindre djupsinniga. ”Vi är så tråkiga!” säger A. ”Problemet är att folk inte känner igen partiet”, säger B. ”Problemet är att de unga känner igen partiet för väl” säger C. ”Media förföljer oss”, säger D. ”Vi måste få fart på förnyelsearbetet” säger E. ”Vi ska inte förnya utan först skaffa kunskap om vad som sker”, säger F. ”Vi måste få en föryngring”, säger G. ”Vi ska inte föryngra, utan satsa på erfarenhet och kompetens”, säger H.

Jag lyssnade på flera eftervalsdebatter. Två dagar efter valet satt jag på ett arbetarekommunmöte där diskussionens vågor gick höga. Alla, utan undantag, krävde förnyelse. Men lyssnade man på inläggen upptäckte man snart att förnyelsen kunde innebära vad tusans om helst. Från 60-talsnostalgi till samgående med folkpartiet. Under någon månade efter valet var öppenheten och debatten bred. Det fördes en förutsättningslös diskussion om olika politiska områden där socialdemokratin behövde förnyelse. Där fanns både debattörer som inte ville förändra, och de som ville förändra till och med målen i socialliberal riktning.

Men det var roligt med en frisk debatt och ärlig vilja till omprövning. Efter en tid övergick kraven på förnyelse i en motreaktion. ”Förnyarna” klassificerades av ilskna debattörer som nyliberalismens vapendragare.

På samma arbetarekommun där förnyelse krävts, stod nu en ung man i talarstolen, och fördömde med emfas den förnyelse han ett par månader tidigare krävt. Feldt utpekades som förnyarnas ideologiska lärofader, och förnyarna var sak samma som ”kanslihushögern”. Då kände jag mig, 34 år, lastgammal. Hade de glömt hela det förnyelsedebatt som fördes under 80-talet?

När vänstern började kritisera det starka samhället och tala om delaktighet och förnyelse var det utifrån demokratiperspektivet. All god vilja till trots uppfyllde välfärdssystemet inte alltid människors önskemål. Den nya generationen ställde större krav på att själva kunna påverka och bestämma. Målet för välfärden måste vara människornas syn på sig själva, deras välbefinnande och frigörelse, inte systemet som sådant, sa ”förnyarna”. Härur växte både folkrörelsedebatten och självförvaltningsdebatten.

Kraven på förändring gällde framför allt den offentliga sektorn. Vi ville få bort storebrorsattityden, låta människor påverka, välja och ta eget ansvar, och återuppliva folkrörelsetanken. Det var dessutom viktigt för socialdemokratin att staten och socialdemokratin inte likställde. Konkret har förändringskraven till exempel handlat om att föräldrarna ska bestämma vilken barnomsorg de vill ha. Människor ska ha rätt att välja läkare, vårdcentral och sjukhus. Stadsdelsnämnder med reell beslutanderätt ger större makt till medborgarna. De gamla ska själva bestämma vilken omsorgsform de vill ha.

Personliga assistenter för handikappade och gamla är ett bra förslag. Genom att decentralisera beslut och uppmuntra olika alternativ och lösningar kan man dessutom lättare spara pengar och öka inflytandet och arbetsglädjen för personalen. De tjusiga arbetsplatsreformerna har sällan omfattat de offentliganställda kvinnorna, de har fortsatt att ha en pyramid av beslutsfattare ovanför sig.

Förnyelsedebatten inom socialdemokratin började med den offentliga sektorn, fortsatte med miljöfrågorna och har de senaste åren även handlat om hur utbildnings- och kulturpolitik kan bryta de nygamla klasskillnaderna.

Parallellt med den beskrivna förnyelsepolitiken fördes det under regeringsåren en debatt om förnyelse utifrån mer renodlat marknadsekonomiskt perspektiv. Både jag och andra så kallade ”förnyare” kritiserade tendensen att göra ekonomin till mål i stället för medel. Socialdemokratin behövde inte kopiera borgerliga förslag, vi hade egna utvecklingsvägar, hävdade vi.

Man kan sammanfattningsvis säga att det inom socialdemokratin startade två förnyelsedebatter. En om den offentliga sektorn och individens frihet, och en om marknadslösningar i socialpolitik och offentlig sektor.

Under regeringsåren, liksom i eftervalsdebatten riskerar den förstnämnda att hamna i skymundan, mellan den ”traditionella” socialdemokratin och den socialliberala.

Det är en farlig utveckling, eftersom socialdemokratin måste ha en egen framtidsväg – och den får inte bli liktydig med stillastående. Det har talats om rosornas krig. Jag skulle vilja säga att Kjell-Olof Feldt och Stig Malm, som representerade marknadslösningar respektive traditionell socialdemokrati, inte bara dansade krigsvals i otakt – de lyckades dessutom meja ned många rosor under valsen.

Denna rosornas krigsvals har varit skadlig för socialdemokratin. Men inte för att den visat upp ”arbetarrörelsens splittring”, utan för att den lyckats med konststycket att dels skrämma bort de ”traditionella” väljarna, på grund av snabb förnyelse – och högervridning – av den ekonomiska politiken, och dels skrämma bort nya väljare eftersom ”nya” politiska områden hamnat i skymundan. När det till exempel gällde miljöfrågorna dansade herrarna tyvärr i takt …

Jag tror inte på ett stort parti där alla dansar i takt. Men socialdemokratin måste formulera sitt uppdrag för framtiden. Ska människor ge oss chansen måste vi vilja något med uppdraget – något mer än att säga oss vara regeringsdugliga.

Det måste finnas en socialdemokratisk uppgift, inte bara en politisk teknik. Jag tror de fyra hörnpelarna för socialdemokratin är följande:

1) Respekten för det lika människovärdet kräver rättvisa och solidaritet. Den generella välfärden behövs för att ge människor likartade förutsättningar i livet. Barnomsorg, utbildning, sjukvård, äldreomsorg ska ges på lika villkor till alla medborgare. I dag slåss alla om bristande ekonomiska resurser. Tillåts den allmänna kvaliteten sjunka, kommer efterfrågan på privata och segregerade lösningar att öka.

Det är uppenbart att moderaternas strategi är att lämna den generella välfärden till förmån för en selektiv. Det viktigaste är inte att all service ges i offentlig regi. Det viktigaste är att garantera att olika alternativ inom barnomsorgen, skolan och å vidare står öppen för medborgarna utan att det kostar dem något extra. Dessutom måste vi kunna säkra kvaliteten på både de breda lösningarna och alternativen.

Gemensamma lösningar innebär inte att lösningarna måste vara lika. Individualism är negativt bara när det är liktydigt med egoism. Människor måste ha större möjlighet att påverka och ta ansvar för sin egen vardag. Men dessa möjligheter ska inte vara knutna till ekonomiska resurser.

Jag tror vi kan öka jämlikheten och rättvisan genom att uppmuntra individuella och lokala lösningar. Så länge vi bjuder inflytandet med armbågen är det bara de starkaste som tar för sig. Samtidigt innebär större valfrihet och öppenhet naturligtvis att vissa grupper kan ”ta för sig”. Men det behöver inte ske på någon annans bekostnad. Socialdemokratin måste bestämma sig i den förnyelsedebatt som jag beskrivit ovan. Vi måste driva en politik mot marknadslösningar men för individen! Det gäller att hitta lösningar som gör att medelklassen även i framtiden accepterar jämlikhetspolitiken. Därför är det viktigt att det inte uppfattas som att resurserna missbrukas av enskilda eller samhället.

I Norge har man diskuterat ”snillismen”. Det vill säga socialdemokratin får inte av snällhet bli kravlös och menlös. Socialdemokratins moral innebär att människor ska ställa upp för varandra. Men att vara solidarisk får inte bli liktydigt med att vara slapp. Om socialbidragssystemet missbrukas eller används för generöst, om kravlösheten utgör en princip gentemot missbrukare och kriminella sviker man både samhällets understa skikt och ”hederliga skattebetalare”. De förstnämnda får ingen egentlig hjälp till ett värdigt liv, de sistnämnda vill inte ställa upp på välfärdssystemet. Även om summorna som försvinner på fel sätt är små, spelar de stor roll för samhällsmoralen. Den här kritiken är omfattande inom socialdemokratins egna led, men vi har valt att inte se den.

2) Människans frigörelse. I retoriken sitter vi fast i klasskillnaderna mellan rika direktörer och fattiga arbetare. Men i dag är det knappast de materiella skillnaderna som är störst. I stället handlar det om människors möjlighet att styra sina egna liv, att till exempel kunna påverka, göra sig hörda och känna sig delaktiga.

På arbetsplatsen talar vi vackert om demokrati och medinflytande. Men få löntagare har känt att de konkret och praktiskt kan påverka sin vardag. Arbetarrörelsen har delvis sig själv att skylla. Inflytandefrågor har lätt blivit stora, institutionella och principiella, i stället för praktiska.

För mig skulle det kännas viktigare att påverka arbetstiderna än att representeras på bolagsstämman via löntagarfonderna. Det finns andra skäl till att det är viktigt med kollektiv kapitalbildning och starka skäl till att det är viktigt med kollektiv kapitalbildning och starka centrala fackliga organisationer, men arbetarrörelsen har schablonmässigt presenterat de stora lösningarna som höjden av demokrati. Därför är det svårt att engagera människor för ökad demokrati.

Kultur- och fritidspolitik sägs i dessa ekonomiskt kärva tider vara lyxkonsumtion. Men de stora klasskillnaderna i dag visar sig framför allt i utbildnings- och kulturfrågor. För LO:s medlemmar – och deras barn – är det till exempel viktigare att samhället satsar å utbildnings- och kulturfrågor än att garantera 100 procent i arbetsskadeförsäkring.

Människans frigörelse uppnår vi den dag lokalvårdarens dotter bli läkare och läkarens son blir lokalvårdare och de möts på biblioteket.

3) Miljön. Det sägs, ibland skadeglatt, att 1991 var valet när miljöfrågorna försvann. Underförstått kan man dra slutsatsen att socialdemokraterna inte längre behöver engagera sig i miljöfrågor. Oavsett förklaringarna till att 1991 års val definitivt inte blev ett miljöval, är miljöfrågorna en av framtidsnycklarna för socialdemokratin.

Miljöfrågorna är, och kommer att förbli, en av de stora framtidsfrågorna. Socialdemokratin har, med sin karaktär av både politiskt parti och folkrörelse med folkbildningstradition, speciella möjligheter att vara pådrivande i miljöfrågorna. Men då måste miljöpolitiken bli ett grundfundament, inte en tjusig piedestal vid sidan av.

Socialdemokraterna gjorde försök under regeringsåren att bli ett miljöparti, och Birgitta Dahl gjorde tappra försök som miljöminister. Men så fort det verkligen gällde, så fort symbolfrågorna skulle avgöras, så var det miljöintressena som fick stryka på foten. Ändå var det säkert mindre uppoffringar som krävdes för att säga nej till bilväg över Öresund, än som kommer att krävas i framtiden.

En trovärdig miljöpolitik kommer att kräva stora omställningar, som drabbar både näringslivet och löntagarna. Det gäller inte minst trafikpolitiken. Det går inte att acceptera en så omfattande miljöfarlig trafik. Antingen rena bilar – eller betydigt färre bilar. Men en trovärdig miljöpolitik ger också socialdemokratin möjlighet till tydlig profilering.

4) Internationalism. Det internationella beroendet och samarbetat ökar. Socialdemokratin har tidigare varit en av de främsta krafterna i Sverige för att öka samarbetet med den tredje världen. Nu kommer andra internationella frågor i skymundan för europadebatten.

Samtidigt flyttas det internationella arbetet in på våra egna gårdar genom flyktingarna.

Socialdemokratin måste naturligtvis kunna visa en europeisk väg mot våra mål. Men jag tror inte på visionen av ”Europas förenta stater”. De regionala och nationella stämningarna växer i Europa och i andra delar av världen. Stora länder/regioner får uppleva hur människor protesterar mot centraliseringen. Själva talar vi varmt om vikten av decentralisering. Då vore det fel att centralisera och internationalisera en stor del av det som i dag är inrikespolitik. Kort sagt. Internationalisering – ja. EG – ja. Politisk union i Europa – nej.

Däremot måste många svenska socialdemokrater vänja sig vid att samarbeta med andra, och inte bara visa sin solidaritet med andra.

Jag har själv fått en tankeställare av de flyktingar som förklarat sig trött på vår solidaritet med alla ”stackars” invandrare. De är inte, och vill inte vara, ett ömkansvärt kollektiv.

På samma sätt som lantarbetaren fick rättigheter och eget ansvar i stället för julkorg, behöver flyktingar och tredje världens länder få det.

De forna östländerna håller på att kasta sig från planekonomins dogmatism till marknadsekonomisk dogmatism. Risken är stor, att dessa länder som inte har någon demokratisk tradition, genomgår fruktansvärda konvulsioner. Socialdemokratin behövs där – den dag de inser problemen.

De här fyra hörnpelarna tycker jag ska ligga till grund för socialdemokratins politik. Det är en balansgång mellan att lämna gammal retorik, som aldrig efterlevs i praktisk politik, och att svaja på målet.

Jag tror en viktig del i strategin är att gemensamt med fackföreningsrörelsen hitta nya vägar för samarbete. Dagens samarbete fungerar inte bra. Samtidigt vore det förödande om man gav upp det facklig-politiska samarbetet på vänsterkanten när man samtidigt har ett starkare sådant än någonsin på högerkanten.

Men för LO borde det vara tydligt att det var skadligt när man tvingades godkänna det så kallade stoppaketet. För partiet har det varit illa när LO avgjort viktiga miljöfrågor. Ett fortsatt samarbete vad gäller grundläggande frågor och idéer, men en tudelning av rollerna och respekt för olika roller och åsikter i sakpolitiken är viktiga för framtiden.

Dessutom måste socialdemokratin förändra sina arbetsformer om man vill fortsätta som folkrörelseparti. Vem vill delta i politiskt arbete om det inte spelar någon roll? I dag går alltför många på möten av ren plikt. Det gör inte kommande generationer.

Ett engagemang har man antingen för att påverka, eller för att lära sig något, eller för den rent sociala samvaron. Alltför många partiaktiviteter ger ingendera. Människor utan familj och fritidsintressen, eller människor som är alltför rotade i traditioner, kan fortsätta att acceptera förödande och mördande tråkiga arbetsformer år efter år. Men andra gör det inte. Som politiker riskerar vi dessutom att förvandlas till talmaskiner utan betydelse.

Vi förlorar bland annat unga människor, småbarnsföräldrar och de intellektuella på kuppen. Till de intellektuella räknar jag även de ibland obekväma tyckarna. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde funnits där. Det är så lätt för ledare och chefer att premiera jasägare, och stöta ut kritikerna.

Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna, kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning i dag.

Det är viktigt att komma ihåg för framtiden!

Sammanfattningsvis. Socialdemokratin är inte på något vis uträknad för framtiden. Rättvise- och solidaritetsbegreppet blir inte mindre intressant för att man samtidigt anpassar samhället mer till individuella krav. Människans frigörelse blir inte mindre viktig för att den ligger närmare det möjligas gräns. Miljöfrågorna blir inte mindre akuta för att miljöpartiet åkte ur riksdagen. Den solidariska internationalismen behövs, EG-medlemskap eller ej.

Men det krävs lite mer självförtroende hos socialdemokratin. Vi måste själva tro på våra idéer – och ha idéer – om andra människor ska kunna tro på oss. Vi kan komma överens med andra om olika sakfrågor, men för att ha ett existensberättigande måste vi ha en egen grundläggande idé om framtiden. Därför är det farligt att försöka kopiera andras idéer bara för att de tillfälligt varit framgångsrika, och därför kan vi inte heller förnöjt gräva ned oss i det förflutnas mossa och bli det beståendes försvarare.

Det är inte SAF, ”media” eller opinionen som har ansvaret för socialdemokratins framtid, det har vi faktiskt själva.

Anna Lindhs tal på SSU-kongressen 2003

"Jag blir lite nostalgisk när jag ska tala på en SSU-kongress. Jag kan inte låta bli att jämföra med när jag var ordförande, och se likheter och skillnader.

En väldigt tydlig likhet är beskrivningen av organisationen SSU och alla dess problem. När jag blev ordförande 1984, för nästan 20 år sen, kunde man läsa i alla tidningar att SSU var en organisation som gick rätt utför. Politiskt var vi splittrade och det var bara en tidsfråga när vi skulle spricka. Organisatoriskt var vi svaga, det blev bara försämringar, medlemmarna lämnade SSU, inga ungdomar var längre intresserade av politik, och det var bara en tidsfråga när de politiska ungdomsförbunden skulle dö.

Så sa man redan 1984. Dels sa man det i medierna, dels sades det bland äldre gamla partivänner, ska jag väl erkänna. De älskade att beskriva, hur otroligt aktivt SSU hade varit på deras tid, och hur sorgligt det var att se hur verksamheten nu gick utför. Jag minns att min företrädare, Janne Nygren, försökte trösta mig någon gång och säga att det varit likadant för honom. Men det där trodde jag inte riktigt på.

Sedan levde den där beskrivningen kvar så länge jag var SSU-ordförande och när jag slutade kunde jag se att den liksom hängde med alla SSU-ordföranden därefter.

Alla blev de ordförande i en organisation med jätteproblem. Så jag måste säga att jag är ganska imponerad av att en organisation som, enligt alla medier och många äldre partivänner, har varit döende i decennier, fortfarande lever, kongressar, syns och dessutom är aktiv på alla partimöten som jag har runt om i landet.

Ardalan fick en fråga av en tidning förut så jag hörde det. Frågan var om han hade några frågor till mig, eller om jag hade några goda råd till honom.

Ett råd som jag skulle vilja ge till Ardalan, är att, strunta i alla klagobeskrivningar. Känn istället att om fem år kan du också sitta där och säga” åh det var så mycket bättre förr”.

Jag gick tillbaka och tittade lite på det sista tal jag höll som SSU-ordförande, för att se hur mycket som ändrats i debatten.

Det är ganska roligt och väldigt slående att se hur mycket som var lika. Jag kunde se det i det jag själv sa för 13 år sen, jag har kunnat höra det när jag har suttit och lyssnat här på förmiddagen. Det är väldigt tydligt att många frågor går igen.

Man kan föra många teoretiska, komplicerade diskussioner, om vad ideologi egentligen handlar om. För mig, både som SSU:are och idag, är grundfrågan det lika människovärdet. Det är inte bara något som man skriver i högtidliga deklarationer och storstilat säger i tal. Att ta det lika människovärdet på allvar är att tänka på det hela tiden. När vi säger att man måste bygga ut utbildning, göra allt för att ge unga människor bra livs chanser handlar det om det lika människovärdet. När vi diskuterar arbetslivet, inflytande, att det man gör är meningsfullt och att man kan påverka handlar det om lika människovärde.

Jag var SSU-ordförande under en tid då ungdomsarbetslösheten ökade, precis som den tyvärr gör idag igen. Och det som skrämde mig mest med den ökande ungdomsarbetslösheten var när jag inte bara såg siffrorna på papperet, utan när jag kunde komma ut och träffa människor och känna hur arbetslösheten liksom påverkade hela samhällsklimatet.

När man mötte gymnasieelever som skulle gå ut om något år, och frågade ” Vad vill du göra?” och dom sa, ”äh, det är liksom ingen idé”. Man kände hur deras framtidshopp, var kvaddat från början. Lena Hallengren är en av dom som ivrigast har påpekat i regeringen, att vi måste göra kampen mot ungdomsarbetslösheten till en av våra stora frågor i höst.

Det är också det lika människovärdet som ligger till grund, för en offentlig sektor som kan garantera tryggheten i välfärden för barn, sjuka och gamla. Men en skillnad mellan er SSU-generation och min, är att ni hela tiden sett en offentlig sektor, där problemet stavats pengar. Jag såg och jag arbetade i en offentlig sektor, som i och för sig hade pengar, men där man ofta hade glömt vilka man var till för. Där kunde man se en oerhörd byråkrati och självgodhet. Jag tror att det tyvärr är ett viktigt skäl till att vi har så stora nya klyftor mellan invandrare och svenskar i de segregerade bostadsområdena idag.

Och jag minns många hopplösa diskussioner jag hade. Bland annat med en iransk ingenjör som på 80-talet inte kunde begripa varför han måste läsa årskurs 7:s, ”Hej matematik”, därför att en tjänsteman hade bestämt att det var det viktigaste han som iransk ingenjör kunde göra för att anpassa sig till det svenska samhället. Alltför många sådana exempel fanns i min verklighet. En del kan finnas kvar, det måste vi gemensamt tillstå. Men det var också därför vi började den där viktiga debatten som måste fortsätta hela tiden. Hur kan man få balansen mellan det starka gemensamma, det kollektiva och individen, respekten för individen och respekten för det lika människovärdet, som ger oss lika möjligheter att påverka och vara delaktiga?

Det är det lika människovärdet som gör att vi driver och har drivit miljöfrågan så hårt. För det handlar om att se till att vi inte tar utrymmet som hör till framtida generationer.

Det är det lika människovärdet som gör att den internationella solidariteten, har varit så avgörande för socialdemokratin, och inte minst SSU. För om man tror på lika människovärde så stannar det inte vid Sveriges gränser. Man kan se väldigt många likheter mellan debatten här på kongressen och debatten när jag var ordförande.

Men vi kan också se en stor skillnad. Det är att det internationella beroendet, har blivit så mycket större idag och det var hemskt roligt att lyssna till er debatt idag. Ekonomi, information och människor korsar gränser och flyttar, på ett sätt som var fullständigt otänkbart för bara 20 år sen. På många sätt kan det vara bra, det går till exempel inte längre att dölja brott mot mänskliga rättigheter. Det går inte som förr att dölja förtryck och det går inte att förtiga information. Men det finns också, precis som ni har pratat om här, väldigt stora problem om marknaden, kapitalet, får för sig att idka utpressning, att flytta dit där man har de lönsammaste villkoren och de minsta demokratiska möjligheterna att påverka.

Det här gör skillnad när det gäller internationella arbetet. När vi då talade om internationellt samarbetet, då handlade det nästan bara om internationell solidaritet, som vi skulle vara aktiva och visa andra. Idag behöver vi alla det internationella samarbetet på grund av globaliseringen.

Låt mig ge några exempel. Ta miljön. När jag var SSU-ordförande, var försurningen den stora miljöfrågan.Träd, skogar, sjöar drabbades av försurningen. Storbritannien var en av de stora bovarna. Jag var i Storbritannien men fick naturligtvis inte träffa politiker. Med en konservativ regering var en SSU-ordförande från Sverige alltför oviktig för att några politiker skulle bry sig om att träffa mig. Men jag fick träffa tjänstemän. Jag minns tjänstemannen som tittade på mig och sa, ”Vi erkänner inte ens att det finns ett problem som heter försurning, så varför skulle vi göra någonting åt våra utsläpp. Och skadorna du pratar om med dom där glesa trädkronorna, kan det bero på att det kanske blåser för mycket i Sverige?”.

Och jag kände den där fullkomliga maktlösheten och blev rasande när man inte kunde liksom tvinga dom att göra miljöförbättringar som krävdes för vår miljös skull. Sedan kändes det jätteskönt när jag blev miljöminister i EU och kunde vara med och driva igenom krav som just såg till att begränsa försurningen, i hela Europa. Det som var lite unikt med det, var att försurningen inte drabbade andra länder lika mycket som det drabbade oss i Norden, så dom fick göra det i solidaritet med oss.

Ta klimatet, en avgörande fråga. Hade det inte varit, för bland annat Margot Wallström, är jag övertygad om att Kyotoprotokollet hade varit dött. Men där har hon och andra sett till att tvinga med land efter land, för att USA sedan ska stå nästan ensamma kvar. Därmed blir det svårare för USA att säga nej i långa loppet.

Ta kemikalier. Nya ämnen kan vara jättebra, men också väldigt farliga. Det hjälper inte att förbjuda i Sverige om vi inte också får andra länder, vars varor vi köper, att förbjuda samma ämnen. Där har Margot Wallström drivit en kemikaliepolitik som härom veckan fick tidningen, Economist, att rasa: ”Är det verkligen svensk miljöpolitik som ska styra Europa?”. Men Margot Wallström håller stånd, och det går att driva miljöfrågorna globalt.

Ta ett annat område än miljöfrågorna, ta trafficking. Jag har sällan varit så chockad som när jag såg Lukas Modyssons film, Lilja Forever. Det är klart att jag hade känt till trafficking, jag hade arbetat mot det i EU, men när jag såg filmen kände jag återigen, hur fruktansvärt viktigt det är att vi får stopp på den här moderna slavhandeln. Vi kan bara göra det ihop med andra länder.

När det gäller det internationella läget och utrikespolitiken ser världen väldigt annorlunda ut idag jämfört med när jag var SSU-ordförande. Då pågick fortfarande, de första åren, kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Då var Sverige ofta ett ganska ensamt land, med Olof Palme som väldigt viktig aktör. När supermakterna USA och Sovjet grälade skulle inga små länder komma in och ha åsikter, för det kunde vara farligt. Därför blev den svenska rösten och Palmes röst, oerhört viktig.

Idag hör vi ibland att den svenska rösten har tystnat. Men det som har hänt är något mycket mer positivt. Idag finns många röster. Olof Palme var före sin tid. Idag är det en självklarhet för varje anständig europeisk politiker –jag gör undantag för Berlusconi– att kritisera brott mot mänskliga rättigheter, att driva rättssäkerhet och att rätt ska gå före makt och militär styrka. Många är idag oroade över att vi i framtiden, bara ska ha har en enda stark aktör och att det är USA.

Vilka kan balansera USA, hålla med eller säga emot? Jo, det kan EU. Hade EU haft en gemensam utrikespolitik i början på 90-talet, är jag övertygad om att vi hade sluppit tio års krig och tiotusentals döda på Balkan, i forna Jugoslavien. Vi hade sluppit hundratusentals människor på flykt. Då hade vi inte en gemensam utrikespolitik, men efter Kosovokriget, så började man bygga upp en sådan. Det höll inte när vi kom till Irak. Vi kunde ju alla se att då sprack det. Jag är den första att beklaga det. Men låt oss se vad man har klarat bortsett från Irak. På Balkan, är EU faktiskt skillnaden mellan krig och fred, liv och död. När jag var ordförande i EU för ett år sen kunde vi se att ett krig i Makedonien, som hotades av nya inbördesstrider, skulle kunna sprida sig till Serbien, Montenegro och Bosnien och då kunde krigen på Balkan vara ett faktum igen.

Min första bild av Makedonien när vi landade där en vacker vårdag, var så motsägelsefull. Det var en fantastiskt blå himmel och blommande körsbärsträd. Samtidigt visste man att striderna rasade bara några mil ifrån flygplatsen. Och så träffade jag en kvinna där som var alldeles spänd. Jag trodde att hon var spänd för kriget som hotade. Men sen sa hon att hon var så orolig därför att hennes barn var kvar hemma i huset. Hon hade flera ganska små barn. Jag frågade om barnen var i närheten av striderna och hon sa att hon var rädd att striderna skulle nå byn den dagen.

Men varför har du lämnat dom hemma? sa jag. Hade det inte varit bättre att ta med dom hit?

Nej, sa hon, vi får inte ta med oss barnen, för om vi gör det, kan vi vara säkra på att vi inte har något hus att komma tillbaka till.

Då insåg man vilken fruktansvärd verklighet som gällde för folket där. Men dom klarar det. Hennes barn klarar det. De flesta andra familjer klarar det.

Hade det inte varit för EU, hade det blivit krig i Makedonien.

Jag var i Serbien i våras, när premiärminister Djindjic blev skjuten. Det var fruktansvärt att se det trauma som uppstod där. Jag kunde ju känna igen det och jämföra med vad vi kände efter Palmemordet. Alla andra liknelser lämnar jag därhän. Men jag kunde också se att trots detta trauma, trots undantagstillstånd, trots oro klarade Serbien- Montenegro den här gången att ta sig ur en sådan nationell kris.

För bara några år sen skulle det ha blivit krig.

Eller ta Mellanöstern som exempel. Där har EU inte klarat freden. Det är jag den första att erkänna. Det är en skam för hela det internationella samfundet att vi fortfarande ser en sådan fruktansvärd kris för palestinierna. Inte minst är det viktigt idag att protestera mot den mur som Israel bygger. Självklart har Israel rätt att försvara sig mot terrorism. Självklart kommer vi alltid att fördöma alla former av terrorism, men den rätta vägen kan inte vara att bygga en mur, som river upp palestinska byar, som splittrar palestinska familjer och bara sår ytterligare hat mellan palestinier och israeler.

Men hade det inte varit för EU, hade man inte ens haft en palestinsk myndighet kvar. Det hade inte funnits några palestinska skolor, sjukhus, allt det Sverige och andra EU länder har betalat. Och det viktigaste, det hade inte funnits det som ändå ger ett litet bräckligt hopp om fred idag, nämligen den färdplan som ska garantera en palestinsk stat år 2005, och som jag kan garantera er att Sverige kommer att arbeta aktivt för

Här vill jag passa på återigen, att tacka er som SSU-are. Här har ni också gjort väldigt bra insatser med de möten läger, seminarier, aktiviteter, på Bommersvik och andra ställen, som ni har ordnat, med palestinska och israeliska ungdomar. Det kommer att vara en hörnsten för den kommande freden. Hur ska man någonsin kunna få en bestående fred mellan israeler och palestinier, om man inte börjar bygga upp ett förtroende? Det förtroendet har ni börjat bygga upp genom de här aktiviteterna. Jag hoppas att väldigt många fler gör det samma.

När jag själv varit kongressordförande brukade jag kasta ut talare som höll på längre än 20 minuter. Nu är det bäst jag börjar avrunda, för annars kommer kongresspresidiet att bära mig bort från talarstolen.

Jag vill avsluta med att säga att när jag talade här för 13 år sedan, när jag avgick som SSU -ordförande, talade jag om miljö och välfärd, om ideologi, om jobb, om internationell solidaritet. En del har blivit bättre sen dess. Väldigt mycket återstår både i Sverige och i Europa innan vi kan leva upp till kraven och de vackra parollerna, som vi formulerar i våra program. Paroller som handlar om hur tjejer och killar, män och kvinnor ska ha samma chanser och om hur vi ska bryta de nya klassklyftorna och segregationen som vi ser så djupt också i det svenska samhället. Hur vi ska klara en hållbar miljöpolitik, hur vi ska klara balansen mellan det gemensamma och det individualistiska. Hur vi ska se till att ha en stark och bra välfärd och klara tryggheten, och sist men inte minst, hur vi ska fortsätta att ha en stark svensk röst för internationell solidaritet. För mänskliga rättigheter, för internationell rättvisa och fred.

Det här är ingenting som en regering eller ett parti, kan klara alldeles själva. Det allra viktigaste är de många människornas engagemang, och inte minst ert engagemang. För utan ett riktigt aktivt SSU torkar idédebatten i partiet. Då glömmer man kanske morgondagen och tittar bara på vad som är aktuellt idag. Då är det stor risk att man tappar färdriktningen för politiken.

Så fortsatt aktivt arbete önskar jag er, både ideologiskt, i kampanjarbetet, i det praktiska arbetet och i att värva många unga människor till socialdemokratin.

Anna Lindh på Första maj 2003

" Idag går vi under parollen: "Alla folks frihet - hela världens fred".

Vårt mål kan också uttryckas som FN gör: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter".

Jag tänker idag på Ali, 12 år i Bagdad. Jag tänker på Abd, från Västbanken, som aldrig fick uppleva 12-årsdagen. Jag tänker på Dangoule, 16 år från Litauen, en av verklighetens Lilja 4-ever, en av de 100-tals unga flickor som varje år säljs som sexslavar till Sverige.

Ali har vi sett på otaliga bilder. Något gick fel i en amerikansk

raketattack mot Bagdad. Alis hus träffades. Hans mor, far och syskon

dödades. Själv miste han båda armarna och fick allvarliga brännskador över hela kroppen.

Irak kan idag glädjas över att Saddam Hussein och hans mångåriga terror är borta. Men Alis sorg är kvar, och många barn och vuxna delar hans öde.

Det är skälet till att så få irakier dansar och jublar på gatorna.

Inget folk nöjer sig med att diktatorn är borta. Man vill ha riktig frihet.

Det räcker inte att de värsta övergreppen slutat. Man vill ha människovärdet tillbaka.

Människorna i Irak är inte nöjda med att USA vunnit kriget mot Saddam. De vill vinna freden.

Därför är det så viktigt att de får utse sin egen regering - Irak får inte bli ett amerikanskt protektorat. Därför måste FN få huvudrollen i Iraks återuppbyggnad. Därför får USA inte gå vidare mot Syrien eller andra länder.

Krig kan ibland vara ett nödvändigt ont – för att avsätta diktatorer. Vissa verkar drömma om det snabba, effektiva och kliniska kriget. Men för civilbefolkningen är dock krig alltid en mardröm.

Och efter kriget kommer det riktigt svåra. Efter kriget finns hatet och ärren - och risken för hämnd och nya krig. Efter kriget kommer laglösheten och plundringarna - i Irak handlar det om plundringen  av världens förnämsta kulturhistoriska arv.

Det är därför bara FN, som har rätt att fatta beslut om militära aktioner, när inget annat hjälper. Utan FN får vi djungelns lag, där den militära styrkan är viktigare än styrkan i argumenten. Utan folkrättens principer finns ingen trygghet för oss och andra länder. Rätt måste alltid gå före makt.

Därför säger vi nej till självutnämnda världspoliser, vi säger ja till FN som den enda legitima ordningsmakten i världen och ja till folkrätten.

Abd från Västbanken är också ett krigets offer. Han fick aldrig uppleva sin 12-årsdag. Han dödades av en kula på hemväg från skolan. Alltför många barn dör, arresteras och skadas för livet. Vuxna likaså.

Sverige–EU–FN. Alla har vi agerat. Alla har vi protesterat mot Israels folkrättsbrott, fördömt palestinska terroristdåd, föreslagit lösningar, betalat palestinsk återuppbyggnad.

Men Abd blottlägger vår maktlöshet: Katastrofen fortsätter.

Israel har självklart rätt att försvara sig mot terrorister. Men övervåld, nya bosättningar och ständig förödmjukelse av palestinierna är inte rätta vägen.

För vad händer med Abds vänner? Vad händer med alla oskyldiga palestinska och israeliska barn som drabbas av våldet? Vad händer när de blir tonåringar? När de blir vuxna?

Hur ska de, fulla av hämndkänslor, acceptera att fred kräver kompromisser?

Hur ska de förstå att fred kräver tolerans när de fostrats till hat?

Hur ska de kunna samarbeta för fred när de skolats till strid?

Vi kan inte lämna över ansvaret till Sharon och Arafat. De tar det inte – och vi blir alla gisslan i konflikten. Nu finns det en ny palestinsk regering. Det ger fredsprocessen en ny chans. Men då måste hela det internationella samfundet, inklusive USA, ta ansvar för att FNs resolutioner följs – även av Israel.

Vårt budskap är: Ockupationen måste upphöra. Terroristattentaten likaså. De som försöker torpedera freden genom nya våldsdåd måste stoppas. Men fredsprocessen får inte stoppas av deras provokationer. Följ EU:s färdplan och bilda en demokratisk, fredlig livskraftig palestinsk stat!

EU behövs i kampen för fred i Mellanöstern.

EU försvagades av konflikterna under Irakkriget. Nu behöver vi ett politiskt och ekonomiskt stärkt EU för att bättre kunna påverka världspolitiken.

Vi behöver ett EU som bygger på våra gemensamma värderingar. Allas lika värde. Mänskliga rättigheter. Global rättvisa. Fattigdomsbekämpning – inte minst i Afrika.

Vi behöver ett EU som kämpar mot människohandel – trafficking, vår tids slavhandel, som drabbar 100 000-tals flickor varje år. Flickor som Dangoule, eller filmens Lilja.

Vi behöver ett EU som arbetar för en värld fri från massförstörelsevapen: biologiska, kemiska, kärnvapen.

Vi var många som trodde att dessa vapens tid var förbi. Men istället har riskerna ökat. Nu hotar även terrorister att skaffa dem. Nya länder har till och med provsprängt kärnvapen – Indien och Pakistan. Andra länder misstänks ha – Nordkorea och Israel.

Det är dags att åter ta upp kampen mot dessa ödesvapen. Därför kräver vi idag:

–Låt FNs vapeninspektörer fortsätta arbetet i Irak, men använd dem också runt om i världen för att förebygga vapenspridning.

–Inrätta en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern - inklusive Israel.

Dagens kärnvapensmakter måste nedrusta: Det måste också gälla taktiska kärnvapen. Ryssland bör ta bort de taktiska kärnvapen som också finns i vår närhet. USA bör stoppa sina planer på ett rymdförsvar.

Det är som Olof Palme skrev, för över 20 år sedan, om gemensam säkerhet i kärnvapenåldern: "Internationell säkerhet måste bygga på ett åtagande om gemensam överlevnad, snarare än på hotet om ömsesidig utplåning".

Imorgon ska alla 25 gamla och nya EU-länders utrikesministrar diskutera de svenska förslagen mot massförstörelsevapen.

På skärtorsdagen skrev 25 länder på anslutningsfördraget som gjorde slut på Europas uppdelning i öst och väst. 450 miljoner människor ska samarbeta nära för fred, solidaritet och välfärd.

Det är i det perspektivet vi ska se diskussionen om euron. Euron är ett kitt för det europeiska samarbetet.

Vi har haft en lång diskussion i socialdemokratin. Hur ska det gå? Kommer vår självständighet att minska? Det är naturligt att känna osäkerhet. "Utan tvivel är man inte riktigt klok", som Falstaff Fakir sa. Men socialdemokraterna har tagit ställning.

Det handlar om ekonomi.

Ett ja till euron är ett ja till stabiliteten hos världens näst största valuta och därmed ett ja till att bättre bestämma över vår egen framtid.

Ett ja till euron är ett ja till lägre priser och räntor.

Ett ja till euron är ett ja till ökad tillväxt och välfärd.

Ett nej är inget vänta och se.

Ett nej är osäkerhet - att kronans värde kan bestämmas av kortsiktig spekulation.

Ett nej är dyrt - våra matpriser fortsätter att ligga i topp i Europa.

Ett nej är mindre handel och färre investeringar eftersom svenska företag får betala dyrt för att stå utanför.

Det handlar om politik.

Ett nej till euron innebär mindre inflytande i EU.

Det politiska skälet är särskilt viktigt för oss som socialdemokrater. Vi vill se en politisk motvikt mot det internationella kapitalet. Vi vill se en ekonomisk motvikt till dollarn. Därför säger socialdemokraterna ja till euron.

En del säger att vi ändå inte kan påverka den ekonomiska politiken i EU. Det är inte sant. Innan Sverige gick med i EU så var den moderata önskedrömmen kapitalets fria rörlighet. Men Ingvar Carlsson gjorde arbetslösheten till en EU-fråga.

Minns vad han hånades av moderaterna som kallade det för "EU-Ams". Men Ingvar fick igenom det.

Sedan gjorde Göran Persson full sysselsättning och hållbar utveckling till EU-mål. I det nya blir euron ett verktyg för ekonomiskt samarbete för full sysselsättning, social trygghet och hållbar utveckling.

Ett ja till euron är ett ja till tron på politikens möjligheter.

Det handlar om internationellt samarbete.

Snart kommer också de nya medlemsländerna att använda euron: länderna runt Östersjön, från Finland över Estland, Lettland, Litauen och Polen till Tyskland kommer att använda den.

Våra klassiska svenska semesterländer Spanien, Frankrike, Grekland och Italien använder redan euron.

Ska vi med ett nej riskera att tillsammans med Ryssland och kanske Norge bli de enda länderna i Europa som ställer sig utanför?

Det här är mina skäl för euron – jag respekterar de som har annan uppfattning, men jag kommer att rösta ja den 14 september!

1a maj är en dag när arbetarrörelsen firar. Firar vad vi uppnått, påminner om vad som återstår. Idag talar vi om människovärde och frihet i högtidstalen – imorgon fortsätter arbetet på att steg för steg förändra samhället i vardag och verklighet. Arbetet måste vara detsamma, inom och utom våra gränser.

Eller, som Olof Palme sa: "Det skulle ju klinga falskt om vi arbetar för utjämning och jämlikhet inom det egna landet men struntade i världens svältande miljoner. Och på samma sätt skulle det klinga falskt om vi talade aldrig så vackert om hjälpen till de fattiga folken och vi samtidigt lät klassklyftorna och inkomstskillnaderna växa i det egna landet. Det måste finnas ett obönhörligt samband mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad vi står för internationellt".

Idag när globalisering leder till allt starkare internationellt beroende är hans ord sannare än någonsin. Ekonomi, information och människor korsar snabbt gränser och kontinenter – men så gör också knark, miljöproblem och orättvisor.

Vi måste möta den gränslösa marknaden med politik och gränslösa värden. Det gör skillnad.

Sverige är ett bra land. Ett av världens mest jämlika, jämställda och miljömedvetna länder. Det är ingen slump. Det är medveten politik som lett dit.

Men det finns fortfarande stora brister. Klyftorna ökar, också i Sverige. Människor känner osäkerhet och tvivlar på välfärden, också här.

Bristerna märks när vi blir gamla. Serien Solbacken blev en av de mest sedda i Sverige.

Alla svenskar kan inte bli som Hans Blix, 74, som utnyttjade ett långt arbetslivs yrkeskunskap och ett långt livs erfarenhet för att göra ett av världens svåraste jobb – med den äran dessutom!

Men alla har vi rätt att bli gamla i glädje och värdighet. Kunna glädjas med släktingar och vänner. Fortsätta med fritidsintressen. Känna tryggheten att hjälpen finns när vi behöver den.

Idag är det 100 000-tals lågavlönade kvinnor som garanterar den trygga ålderdomen i Sverige. Men under vilka villkor arbetar de idag? Kommer dagens 12-åringar att söka sig till äldreomsorgen?

Idag handlar det om löneförhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Men för morgondagen handlar det också om politiskt arbete för att värdera jobben i äldreomsorgen högre. Det handlar om löner, attityder, arbetsorganisation. Jag lägger mig inte i förhandlingarna, men det är inte rimligt att Lars-Erik Petersson, Skandias avgångne VD, vid sidan av pensionen - en generös pension - får en summa i avgångsvederlag som motsvarar en årslön för 100 undersköterskor! 100 undersköterskor!

Bristerna märks när vi blir sjuka. Alla måste få tillgång till bra vård och rimlig ersättning när vi är sjukskrivna. Men ska vi kunna betala en bra sjukvård måste vi få bukt med sjukkostnaderna. De har fördubblats på fem år - till 100 miljarder kronor. Det motsvarar över 100 000 undersköterskor, eller tredubblade barnbidrag.

Ingen vill göra livet ännu svårare för den sjuke. Men när sjukskrivningarna fördubblats är det fel någonstans: dålig arbetsmiljö, otillräcklig sjukvård, svårighet att hitta lämpliga jobb.

Vi måste både bekämpa ohälsan och kämpa för att få tillbaka förtroendet för sjukvården.

Det är ett svårt arbete som återstår efter det borgerliga styret i Stockholm, där de borgerliga först fick underkänt av patienterna, sedan av väljarna, och nu till och med av revisorerna.

Bristerna märks i klyftorna mellan olika svenskar. Visst har politiken vunnit på Nalin Pekguls engagemang, kulturen blivit rikare med Ozan Sunar, och fotbollen bättre med Zlatan? Men exemplen är alldeles för få. Vi måste erkänna att vi har misslyckats:

–När endast fyra av 100 sökande till polishögskolan har utomnordisk bakgrund.

–När det beror på namnet, inte meriterna, om man blir kallad till jobbintervju eller inte.

–När vi har brist på ingenjörer och läkare samtidigt som invandrade ingenjörer och läkare är arbetslösa.

Jag skäms över det svenska samhällets inskränkthet, när jag träffar alla människor som möter hinder i arbetslivet, segregation på bostadsmarknaden, och när skillnader mellan olika kulturer blir nya klassklyftor.

Det handlar om politiskt arbete för att bryta det. Att ge alla barn ett språk redan i förskolan, att ge alla möjlighet till bra utbildning. Det är bland annat därför vi nu satsar på 3000 nya lärare och gratis förskola för fyra- och femåringar. Men det handlar också om att bryta bostadssegregationen.

Det handlar om att våga ställa krav – på alla som bor här, bland annat när det gäller kvinnors rättigheter.

Det handlar om arbetsgivarnas och allas vårt eget ansvar för att sluta diskriminera!

Och idag sänder vi vårt deltagande till alla muslimer i Malmö efter den förfärliga moskébranden.

Ska vi lösa bristerna i samhället handlar det om politiskt ansvar. Ansvar

–för att det ska finnas ett ledigt knä åt den gråtande tvååringen på dagis

–för att barn inte ska känna rädslan för att mobbas

–för att gamla ska få åldras i värdighet och trygghet

–för att Sverige ska bli ett land för alla som bor här.

Vi vet att man måste agera för att lösa problem. Det har vi socialdemokrater alltid gjort. 1994 lovade vi att sanera statsfinanserna. Det gjorde vi. 1998 lovade vi att halvera arbetslösheten. Det gjorde vi.

Förra året lovade vi inte guld och gröna skogar. Men vi sade att de pengar vi hade skulle användas till satsningar på välfärden istället för stora skattesänkningar. Hela tiden med tillägget: Vi kommer aldrig att äventyra statsfinanserna igen, för då vet vi vad som händer: då ökar arbetslösheten och räntorna - och de vanliga löntagarna får betala.

Nu är det ekonomisk oro i världen, framförallt på grund av Irak.

Det måste vi ta hänsyn till, och senarelägga en del reformer. Allt annat vore ansvarslöst.

Jag tycker det är absurt att bli beskylld för att vi smiter från alla vallöften, när vi redan, ett halvår efter valet beslutat om:

–Gratis förskola för 4-5-åringar

–Extra mamma - och pappamånad

–3 000 nya lärare

–Ökat studiebidrag för barn på gymnasiet

–Fler anställda i sjukvården

–Höjda pensioner med 300-600 kronor/månad

–Skyddat boende för hotande kvinnor

–Med mera 

Men några vallöften – till exempel höjda tak i sjuk- och föräldraförsäkringen får vi vänta med till senare under mandatperioden.

Väljarna vet att de kan lita på oss, våra vallöften genomförs, men så att det inte skadar Sveriges ekonomi.

Moderaterna bör ha en eloge. De har genomfört sina vallöften: nedskärningar, besparingar, rationaliseringar – trots att de inte sitter i regeringen.

Vi sa ju då att det var omöjligt – för vi fattade inte att de talade om sin egen partiledning. Men nu har de i princip rationaliserat bort allihop........

Vi kan nog vara säkra på att det snart blir en ny moderatledning. Och vi kan nog vara säkra på att den också kommer att säga att det är för mycket politik. Då menar de att vi ska sänka skatterna för de som har mest.

Det var bara Bo Lundgren som var riktigt tydlig om det. Då fick han kritik; inte för innehållet, men för budskapet. Som om det skulle vara helt olika saker.

Den moderata eftervalsanalysen låter ungefär så här: Vi ska sänka skatterna för de rika - det är rätt politik! Men vi får inte säga det - det skulle vara helt fel budskap!

Det må bli ny moderatledning - men det blir samma gamla skattesänkarpolitik. Och vi säger: Det är inte bara fel budskap - det är fel politik!

Folkpartiet letade först en ny partiledare. Nu letar de ny politik i stället - det var under våra s-fanor de träffades under sitt möte i Folkets Hus i Umeå. Jag förstår att de samlades under våra banderoller - hade de samlats under sitt eget krav på medlemskap i NATO hade väl alla väljarna försvunnit igen....

Vi behöver inte leta vare sig partiledare, politik eller paroller; vi kan vara stolta över vår politik och vår historia. Idag kan vi fira;

-Fira att Irakkriget är slut - för imorgon börjar arbetet på att bygga ett demokratiskt Irak

-att EU får 10 nya medlemmar - för imorgon börjar arbetet på ett politiskt, socialt, ekonomiskt starkare EU

-att Sverige av FN klassas som bästa landet för kvinnor och barn - för imorgon fortsätter arbetet för rättvisa, frihet och demokrati i och utanför våra gränser."

 

Läsvärt av Allan Larsson

Något fundamentalt har hänt som påverkar politik och samhälle, men som fortfarande inte är ordentligt beskrivet. Framgångarna för populistiska politiker är ett tecken på det.

Allan Larsson gör ett genomarbetat försök att förklara i rapporten How can we understand the times we are living through?, nyligen utgiven av tankesmedjan Global Utmaning.

Den tidigare finansministern pekar bland annat på ekonomiska förändringar. Han anknyter till teorier om samhällsutvecklingens "långa vågor" och menar att trettio års nyliberal ekonomisk politik nådde vägs ände med finanskrisen 2007-2008. Nu finns ett tomrum, som skapar osäkerhet, där regeringar inte förmått presentera trovärdig politik där alla får del av en bättre välfärd. Detta har gett utrymme för nynationalism och "populistiska revolter".

Fler har gjort liknande analyser, men Allan Larsson går vidare med en skarp analys av bristerna i ekonomisk politik, inte minst inom EU. Han pekar på hur ECB:s räntehöjningar 2010 bromsade återhämtningen efter krisen, om brister i stabilitets- och tillväxtpakten. Som tidigare generaldirektör i EU-kommissionen väger det särskilt tungt när han efterlyser en ny makroekonomisk strategi. Nu ser Allan Larsson vissa ljustecken, som större betoning på tillväxtstimulerande åtgärder i EU:s makroekonomiska riktlinjer för år 2017 och i det arbete med en "social pelare" för EU där han själv spelar en ledande roll.

Det finns mycket annat läsvärt i rapporten. Vad jag möjligen saknar är en djupare analys av teknikförändringar som ändrar politikens förutsättningar (automation finns med, men bara på ett hörn). De sociala mediernas roll har många beskrivit, men det sker en djupare förändring av produktivkrafter och nätverk som nog också behöver finnas med i en heltäckande analys.

Med detta sagt är rapporten verkligen att rekommendera. Allan Larsson slutar med fyra utmaningar för en ny generation politiker:

* How to fight an economic crises: Without ammunition?
* How to manage the “much broader and deeper” financial system problems?
* How to make globalisation work for the many, not only the few?
* Are we entering the Dark Valley - towards the end of democracy?

För min del hoppas jag att Allan Larsson deltar i diskussionen om dessa samhällsutmaningar länge än.

En ny världsbild när sammankopplingen ökar

En fördel med långa flygresor är att man hinner läsa böcker. Även om Paraq Khanna skriver om flygförbindelsernas expansion är det inte den aspekten han lyfter fram, snarare hur kommunikationerna binder ihop människor och förändrar samhällen.

Det gäller inte bara transporter. I boken Connectography behandlar forskaren vid National University of Singapore globala värdekedjor, internets utveckling, migration, globaliserade megastäder, ekonomiska frizoner och mycket mer. Paraq Khanna målar med breda penseldrag, ibland så man undrar över detaljerna, men ändå spännande.

Särskilt roligt är det att studera de många kartor som boken innehåller med nya sätt att se på världen. Till exempel de aktuella planerna för att exploatera Arktis när isarna smälter, sett från en punkt rakt ovanför Nordpolen. Dataflödena mellan kontinenterna, befolkningstäthet och megastäder, investeringarna i infrastruktur i de olika världsdelarna och vad det kan betyda.

Vissa frågor, som miljö, är styvmoderligt behandlade och man kan sätta frågetecken för en del slutsatser till exempel om demokratins möjligheter och framtid. Ändå är Connectography den mest spännande bok jag läst på länge - i liknande stil som Manuel Castells epokgörande trilogi om nätverkssamhället (men kanske inte lika vetenskaplig).

Låt 2017 bli ett år mot våld och segregation

Grått väder i Tensta, regn i luften. Tyst och tomt i skogen på det gamla gravfältet från järnåldern, där den senaste dödsskjutningen ägde rum på Luciakvällen. I Rinkeby försöker Mynta Café med sin utmärkta marockanska mat att återhämta sig efter dubbelmorden i början av december.

Mer än tjugo mord på två år i stadsdelarna kring Järvafältet. En del av Stockholm som även rymmer så mycket positivt. Vad blir effekterna för barn som växer upp med detta ständiga våld? Vilken trygghet erbjuder vi för de som kommer hit från krigszoner i andra delar i världen?

Jag har inte läst alla de texter som författats den senaste tiden, på DN Kultur och andra ställen, om vem som har rätt i sina verklighetsbeskrivningar av Sverige. Däremot har jag noterat att mängden sådana texter långt överstiger antalet artiklar där samma debattörer begett sig till miljonprogramsområdena och gett röst åt de boende där.

Skulle morden på Järva ha inträffat i rikare stadsdelar hade reaktionerna i medie- och kultureliterna sannolikt varit annorlunda. "Kanske är tystnaden kring morden i fattiga Järva det värsta av allt", skriver Natalia Kazmierska från fredagens demonstration mot våldet. Det är lätt att hålla med henne.

Var är de rejäla satsningarna på miljonprogrammet från statens sida? Ja, det är bra att Stockholms stad förstärker sina insatser, men hur kan finansminister Magdalena Andersson vara stolt över att staten inte gör av med sina pengar när det har saknats ordentliga investeringar mot segregationen?

Var är högerdebattörernas krav på ordentliga åtgärder mot bostadssegregationen - eller på de borgerliga kommuner som vägrar ta emot flyktingar? På en solidarisk, skattefinansierad välfärdspolitik?

Var är de "progressiva" eller "kulturradikala" ledartexterna om tryggheten på Järvafältet, om att statens blygsamma satsningar inte räcker för rättvisa uppväxtvillkor? Den som vill argumentera med trovärdighet för en "human flyktingpolitik" borde också ge röst åt människorna i miljonprogrammen och kräva ordentliga åtgärder mot segregationen, istället för att förneka problem som tillåtits växa under lång tid.

Det har redan dröjt alltför länge utan att de politiska partierna prioriterat miljonprogramsområdena och arbetet mot segregationen tillräckligt. Jag hoppas verkligen år 2017 blir en vändpunkt då debatten tar utgångspunkt i verkligheten. Ett år av mobilisering och ordentliga satsningar mot våld och segregation.

Håll fast vid alliansfriheten - höj försvarsanslagen

Donald Trump snart i Vita Huset. Ett Ryssland som invaderat sina grannar och som fortsätter terrorbomba i Syrien. Det är klart att de baltiska länderna liksom många andra är oroliga över det förändrade säkerhetsläget.

Vad betyder det för Sverige? Hans Wallmark, försvarspolitisk talesperson för Moderaterna, säger till Financial Times att Trumps seger gör det mer angeläget för vårt land att gå med i Nato.

Det är en märklig uppfattning. Som medlemmar i försvarsalliansen skulle vi vara bundna av de ömsesidiga försvarsgarantierna och tvingas ställa upp till USA:s försvar oavsett vad Trump hittar på. Samma sak med Erdogans Turkiet.

Därmed inte sagt att vi kan ta det lugnt. Långt innan Trumps seger argumenterade jag liksom flera andra för ordentligt ökade försvarsanslag. Det ökar stabiliteten i Östersjöområdet, liksom vår handlingsfrihet, och är därmed en förutsättning för den militära alliansfriheten. (Försvarsexperten Johan Wiktorin har länge skrivit på ett utmärkt sätt om dessa frågor, till exempel i senaste numret av Krigvetenskapsakademins tidskrift under rubriken Behåll alliansfriheten.)

Efter Trumps seger är det ännu mer bråttom. Anslagen behöver höjas till åtminstone 2 procent av BNP så snart som möjligt.

Naturligtvis tar det tid att öka försvarsförmågan även med ökade anslag. ÖB Micael Bydén kan inte på kort sikt trolla fram särskilt många nygamla system som kustrobot RBS-15. Det är ändå viktigt att göra vad som går när det gäller till exempel bättre luftvärn, och att stoppa beslut som att skrota fungerande Gripen-plan. Även räddningstjänst och annat försvar av civilbefolkningen behöver stärkas, som förre ÖB Bengt Gustafsson nyligen påpekade.

Vi behöver en bred säkerhetspolitik. Sverige bör självklart fortsätta och stärka sitt arbete för att förebygga konflikter, inte minst genom väl förberedda initiativ i FN:s säkerhetsråd. Det är utmärkt att arbetet mot kärnvapenhotet återigen är prioriterat. En trovärdig militär försvarsförmåga är en del av en sådan samlad politik.

Angela Merkel har redan signalerat ordentligt ökade tyska försvarsanslag. Även andra europeiska länder har slagit in på denna väg.

I Sverige verkar det gå mer långsamt. Regeringen hänvisar till Försvarsberedningen. Inget fel på det, men då måste arbetet forceras.

Debattörer som Patrik Oksanen och Gunnar Hökmark (som jag annars sällan håller med) har visat på finansieringsmöjligheter genom bland annat beredskapskrediten. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida har också argumenterat klokt om ökade satsningar på försvaret.

Magdalena Andersson är stolt över överskotten i statsfinanserna. Det gäller att också veta när det är dags att investera, såväl när det gäller försvarsförmågan som genom insatser för att bryta segregationen.

Det duger inte att vänta. Vi kan få ångra det djupt. Investera i vår säkerhet.

(ser nu att även Peter Wolodarski skriver om detta ämne, i dagens DN)

Ge public service större digitala möjligheter

Vad betyder sociala medier för demokratin? Många har diskuterat "eko-kammare", "post-truth politics", algoritmers betydelse, och andra fenomen den senaste tiden, inte minst i ljuset av populistiska politikers framgångar. Dhruva Jaishankar skriver till exempel intressant om ämnet i Huffington Post ("Brexit - the first major casualty of digital democracy").

Och visst är det oroväckande hur vi förstärker de åsikter och värderingar vi redan har i digitala åsiktbubblor, medan fakta och kritiskt tänkande får mindre utrymme. Det offentliga samtalet, och i förlängningen demokratin, blir lidande. Populistiska politiker kan däremot tjäna på utvecklingen.

Mediechefer har också skäl att fungera över sin roll. Det behövs kritiskt granskande kvalitetsjournalism, som Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson klokt skrev i september apropå Donald Trump. New York Times har senare blottlagt Trumps kvinnosyn på ett sådant sätt.

Samtidigt lever även många journalister i bubblor. När kraven ökar på snabb produktion av texter och nyhetsinslag är det svårt att hinna med ordentliga besök i verkligheten, intervjuer och reportage som inte bara går ut på att få de citat nyhetschefen vill ha utan som faktiskt speglar människors liv och upptäcker nya saker. Istället hämtas alltför mycket innehåll från sociala medier och utifrån efterlysningar till redaktionskollegor av möjliga intervjupersoner.

Twitter och Facebook är utmärkta kanaler på sina sätt, men kan inte ersätta det direkta samtalet med människor. Den sociala snedrekryteringen till journalistyrket förstärker problemen med att lita för mycket på sina befintliga nätverk.

Medieägare som agerar politiskt är en annan risk, när det gäller digitaliseringen och demokratin. Ruport Murdochs roll för Brexit är ett sådant exempel, där hans tongivande brittiska tidningar drev en osann journalistik före folkomröstningen, men där få nu ställer kritiska frågor till Murdoch om lögnerna. Mediemoguler har alltid haft makt, kanske någon säger, men i dag tycks mediernas inflytande ha ökat medan de traditionella partierna försvagats.

Bra journalistik är nödvändig för demokratin och det finns fortfarande många goda exempel på det. Ändå tror jag att en politik för demokrati i digitaliseringen tid också måste se över mediepolitiken. Till exempel genom att ge public service större chans att verka i den digitala världen. Kommersiella medier behövs, men också starka redaktioner som inte drivs utifrån kvartalskapitalismens villkor.

Dagens begränsningar för public service i digitala medier är för snäva. Sverige borde gå i spetsen för EU-regler som gör det möjligt för public service att vara mer offensiv där det nya slaget om innehållet utspelas - på internet, i sociala medier och i framtidens digitala fora som vi bara ser början på. Ett första steg är att driva dessa frågor i de aktuella översynerna av EU:s audiovisuella direktiv och av EU-reglerna för digitala plattformar. Det behövs för att ge oss en bredare bild av verkligheten än vi får i våra bubblor på sociala medier.

Budgeten - en missad chans

Nej, det blev inte märkbart mer pengar mot segregationen. Budgetpropositionen tar upp ungefär samma förslag som Stefan Löfven lanserade i Almedalen. Alldeles för lite för att vända utvecklingen i en fråga som är avgörande både socialt och partipolitiskt.

Många har kommit till Sverige under kort tid samtidigt som behoven av investeringar är stora, inte minst i miljonprogrammets hyreshusområden. Nedskärningar av välfärden, liksom marknadsorientering av skola och vård, har gjort situationen svårare. Barn möter helt olika uppväxtvillkor beroende på var de bor. Otryggheten växer i utsatta områden.

Regeringen kommer med några bra förslag när det gäller första tiden i Sverige. Det behövs också en sammanhållen och bredare politik mot segregationen.

Visst kan det vara bra med en delegation, men åtgärder behövs nu. Framför allt för den sociala sammanhållningen i Sverige, men också för att väljarna ska börja märka resultat före nästa val. Då räcker inte regeringens småpengar under rubriken insatser mot segregationen långt (mindre än en procent av reformerna i budgeten). De tio miljarderna per år till kommunerna behövs för akuta välfärdsbehov och kommer inte att vara tillräckliga för genomgripande förändringar. Samtidigt är statsfinanserna starka och utrymmet stort för andra reformer som regeringen tydligen prioriterar högre (inklusive sänkta skatter på bostadsrätter och reklam).

Jag har skrivit många gånger om vad som kan och bör göras, bland annat i den här rapporten för Tankesmedjan Tiden. Större investeringar i upprustning av miljonprogrammet och på nya bostäder. Rejäla satsningar på förskolor, skolor och fritidsverksamhet där behoven är störst. Ytterligare satsningar på jobb och bristyrkesutbildningar. Ska inte upprepa allt här, bara konstatera att regeringen utan ytterligare utredning hade kunnat flerdubbla pengarna till de tio konkreta reformer som presenterades i Almedalen.

Allt kostar inte pengar. Regeringen kan systematiskt gå igenom och förändra mekanismer och regler som stänger ute människor med utländsk bakgrund. Dagens lag om eget boende, Ebo, behöver ändras snabbt. Miljöpartiets försvar av Ebo är svårt att förstå med tanke på de grönas ansvar för dagens situation. Bostadsförsörjningslagen kan skärpas. Och så vidare.

Men det räcker inte. En socialdemokratisk finansminister ska få rätt 19 gånger av 20, men inte alltid. I strategiskt viktiga frågor måste statsministern visa ledarskap. Tyvärr kan bristen på ordentliga satsningar mot segregationen visa sig vara ett av Stefan Löfvens största misstag och göra att socialdemokratin hamnar utanför Rosenbad lång tid framåt efter 2018 års val.

Anna Lindh om Europa och främlingsfientligheten

Så kan vi motverka den främlingsfientliga högerpopulismen i Europa. Fem dagar före EU-toppmötet i Bratislava känns Anna Lindhs budskap år 2002 fortfarande aktuellt.

"Den växande vågen av främlingsfientlig högerpopulism i många länder är naturligtvis mycket oroande. Vi har sett det i bland annat Österrike, Italien, Danmark, Frankrike. Och inget land är skyddat. 

För tio år sedan hade vi en liknande utveckling också i vårt land, även om den inte var lika svår. År 1992 attackerades 50 flyktingförläggningar och ytterligare omkring 50 attacker med Molotovcocktails och sprängmedel utfördes mot flyktingar. En prickskytt hade flyktingar som måltavlor i Stockholm. Vi hade ett högerpopulistiskt främlingsfientligt parti, Ny demokrati, i vår riksdag. De misslyckades totalt, och vi är fortfarande ”vaccinerade” mot detta slags parti – men vi kommer inte att vara vaccinerade för alltid. 

Dessa händelser för tio år sedan har lärt oss tre saker: 

För det första måste man inta en mycket tuff attityd, det vill säga nolltolerans, mot främlingsfientliga rörelser. Att försöka möta dem på halva vägen och därigenom avväpna deras argument fungerar inte. Inte på nationell nivå. Inte på EU-nivå. Eftergifter kommer bara att legitimera deras krav och göra dem starkare, och kan förskjuta hela debatten mot restriktioner för flyktingar – som vi har sett i Danmark. 

För det andra måste man främja en dialog med, och kunskap om, andra kulturer. Det är därför som den svenska regeringen nu till alla skolor distribuerar en bok, Jalla, baserad på berättelser av tonåringar från muslimska länder. 

För det tredje måste man sköta ekonomin och välfärden och bekämpa arbetslösheten. Roten till problemet ligger ofta i medborgarnas dagliga liv: hög arbetslöshet, nedgång i ekonomin med förlust av jobb, hårdare konkurrens och grundläggande förändringar i etablerade institutioner, i vissa fall till och med delvis orsakade av effekterna av EU:s inre marknad. Socialt utanförskap. Oro för pensionssystemen, och sjukvårdssystemens ständigt ökade svårigheter att fullgöra sina uppgifter. 

Detta är universella problem i Europa och de måste mötas med konkret handling. Grogrunden för dessa rörelser kommer inte att utplånas av ett par informationskampanjer eller några institutionella reformer. EU och dess medlemsstater måste ta arbetslöshet, pensioner, utbildning och socialt utanförskap på mycket stort allvar. Annars kan alltid människors rättmätiga oro och fruktan för det som är främmande utnyttjas av hänsynslösa populistiska ledare. 

Med tanke på vad EU står för, är det inte förvånande att extremiströrelser är mycket negativa mot unionen. När nationalister på högerkanten vinner terräng, minskar stödet för unionen. Detta är särskilt oroande eftersom EU i dag är demokratins och de mänskliga rättigheternas starkaste försvarare i Europa, liksom en stark förespråkare för dessa universella värden över hela världen. Med tanke på denna utveckling hoppas jag få se ett ökat stöd för EU från vänstern också här i Sverige."

("Demokratisera EU".  Utdrag ur Anna Lindh tal vid Arenagruppens och Foreign Policy Centers seminarium i Stockholm, maj 2002)

Det globala perspektivet saknas i Bringéus obalanserade utredning.

"Nato stands in solidarity with Turkey", sade Jens Stoltenberg när han som försvarsalliansens generalsekreterare i går besökte Ankara och skakade hand med Erdogan. Skulle Sverige vara medlem av Nato vore vi också bundna av de ömsesidiga försvarsgarantierna med detta auktoritärt styrda land, som nyligen skickade in marktrupp i Syrien och där det finns många tänkbara andra konfliktscenarier.

Mellanöstern är en region med många konflikter. I dagens värld kan händelser där påverka Europa direkt, till exempel genom det som brukar kallas asymmetrisk krigföring. Regeringens utredare Krister Bringéus gör ingen närmare analys av vad ett svenskt Natomedlemskap skulle betyda för vår handlingsfrihet och säkerhet vid konflikter i andra delar av världen än Östersjöområdet. Han nämner kortfattat Turkiet, men då enbart från demokratisynpunkt.

Några fler exempel:

USA och Storbritannien angrep Irak år 2003 utan FN-mandat, tillsammans med ett antal andra länder. Hade Sverige då varit Nato-medlem skulle vi ha varit bundna av Natos ömsesidiga försvarsgarantier, trots att den svenska regeringen var emot angreppet.

Nordkorea utförde i dag ett kärnvapentest. Det går inte att utesluta ett amerikanskt angrepp i någon form på landet i framtiden. Hur skulle det påverka svensk säkerhet i en sammankopplad värld där t ex hoten från cyberkrigföring har blivit allt mer aktuell?

Ja, vårt närområde är viktigast. Där kan man också ifrågasätta stora delar av betänkandet. Jag har skrivit närmare om Östersjön på annat håll. En grundläggande brist med Bringéus utredning är att han inte resonerar ordentligt om hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum skulle minska som Natomedlem. Inte heller konkret om effekterna på vår nationella handlingsfrihet. Eller om åtgärder som vi kan vidta för att inte andra länder ska ta vårt agerande för givet, till exempel genom att vi gör klart för både Nato och Ryssland att det inte finns någon automatik i andra länders användning av vårt territorium.

Däremot har Krister Bringéus uppmärksammat att Sverige som Natomedlem måste hålla en lägre profil när det gäller kärnvapennedrustning. Sä här skriver han: "Allt talar för att kärnvapenförmågan under överskådlig tid kvarstår som en central del av Natos strategiska koncept. Så länge detta är fallet är det troligen förenat med svårigheter att som Natomedlem driva tanken på ett internationellt kärnvapenförbud." Det är bra, men uppväger inte övriga brister i betänkandet. Utredningen tar inte heller upp eventuell insats av kärnvapenbärande fartyg och flyg på svenskt territorium i en krigssituation, såvitt jag har kunnat se.

Till slut en personlig kommentar. Jag är inte förvånad över att Krister Bringéus presenterat ett obalanserat betänkande där nackdelarna inte beskrivs ordentligt.

När jag var ny som politisk sakkunnig på UD år 1999 med ansvar för säkerhetspolitik bjöd Krister Bringéus in mig till lunch på herrklubben Sällskapet. Han var då chef för UD:s enhet för europeisk säkerhetspolitik. Efter maten visade han vägen till en av salongerna där vi drack kaffe. Krister Bringéus lutade sig fram i skinnfåtöljen och sa: "det naturliga är ju att vi blir medlemmar av Nato".

Det är inget fel på att tjänstemän uttrycker sina personliga åsikter så länge som de är lojala mot den sittande regeringen i sin tjänsteutövning. Däremot är jag förvånad över att regeringen valde en utredare som knappast kan sägas vara särskilt objektiv i sin syn på Nato. Jag förstår att valet av person kan ha varit del av förhandlingen med de borgerliga partierna, men tycker ändå att debatten hade vunnit på en analys med ett mer förutsättningslöst perspektiv.

Nu måste Sverige prioritera EU-arbetet

Rösträkningen pekar på ett brittiskt ja till att lämna EU. Det innebär i så fall drastiska förändringar även för vårt land. Nu gäller det att snabbt visa hur Sverige vill utveckla samarbetet i det EU som blir kvar.

Snart kommer en rad uttalanden från andra aktörer i EU, liksom från Allmänna rådets möte där Ann Linde deltar. Det finns skäl att läsa det tysk-franska utspelet särskilt noga, liksom vad de två länderna säger tillsammans med övriga grundarstater. Många tror det blir signaler om en fördjupning av EU-samarbetet för att möta den kris som britternas beslut innebär.

Risken är att Sverige marginaliseras i en situation där euroländerna väljer att gå vidare med en mer omfattande samordning. Det kommer inte bara att handla om ekonomisk politik i snäv mening, utan också om arbetsmarknad och sociala frågor. Euroländerna kan skapa ett "kärn-Europa" där Sverige saknar inflytande så länge vi inte har den gemensamma valutan. Det skulle vara dåligt för jobben, miljön och jämställdheten - både här hemma och i EU.

Svaret behöver bli en svensk offensiv i europapolitiken. Det är glädjande att Stefan Löfven utsett kunniga Ann Linde till EU-minister. Mer finns att göra.

Här några korta punkter:

* Ge ett tydligare uppdrag till alla berörda statsråd och myndigheter att driva svenska prioriterade frågor i EU, utifrån en analys av hur möjligheterna och vägarna till framgång förändrats efter Storbritanniens folkomröstning. Stärk samordningen av detta pådrivande arbete i regeringskansliet. Genomarbetade svenska initiativ när det gäller exempelvis arbetsmarknad, sociala frågor och miljö är ett sätt att möta möjlig fördjupning inom eurozonen.

* Bygg allianser både kortsiktigt och långsiktigt. Regeringen har på ett bra sätt skapat kontakter med nyckelländer som Tyskland och Frankrike som nu behöver intensifieras. Det gäller att även hinna med långsiktigt arbete för relationerna med länder som Polen (viktigt bland annat som icke-euro land), andra Visegrad+ länder (som Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien) och grundarländer i vår egen storlek som Nederländerna och Belgien. Särskilda interdepartementala arbetsgrupper i regeringskansliet med experter på dessa länder kan vara en metod. Alliansbygget behöver även innehålla stöd till folkrörelsesamarbete över gränserna.

* Tyskland får en ännu större betydelse i det EU som blir kvar. Samtidigt kan det bli svårt för Berlin att alltför tydligt ta på sig ledartröjan, inte minst på grund av missnöjet mot åtstramningspolitiken i eurokrisens spår. Här kan Sverige spela en viktig roll genom att leda koalitioner där Tyskland deltar, som Stefan Löfven redan gör när det gäller bättre arbetsvillkor.

* När Santer-kommissionen tvingades avgå år 1999 blev svaret från bland annat Sverige en offensiv för bättre arbetssätt i EU. Margot Wallström satte senare igång ett viktigt arbete med demokratisering av europaarbetet. Nu är det dags för ett nytt svenskt initiativ för modernisering, öppenhet och folklig förankring av EU, ju snabbare desto bättre.

* Sverige bör se till att inte uppfattas som alltför mycket av Storbritanniens vän vad gäller landets framtid utanför EU. Samtidigt har vi själva erfarenhet av EES och ett intresse av fortsatt starka relationer med både Storbritannien och EFTA-länderna. Därför bör svenska experter hjälpa till i tankearbetet kring vad EU kan göra för att bevara den inre marknadens fördelar och andra centrala samarbetsområden som klimat och miljö i ett så stort europeiskt område som möjligt. Detta blir en delikat balansgång som kanske bäst kan skötas av tankesmedjor som SIEPS och andra.

Det behöver inte finnas en motsättning mellan aktivt EU-arbete och en framträdande roll i FN. Sverige använde det första ordförandeskapet i EU år 2001 till att bygga ut samarbetet mellan FN och den europeiska unionen, bland annat för konfliktförebyggande och krishantering. Avgörande är att ha en strategi och ett arbetssätt för att driva frågor aktivt och inte enbart reagera på andra aktörers dagordningar.

Att stärka EU-arbetet och snabbt visa svensk vilja att utveckla det nya EU är centralt. I längden kommer det dock att bli svårt att utöva tillräckligt inflytande utanför eurozonen. Svenska politiker - inte minst inom socialdemokratin - behöver därför också hålla dörren öppen för en framtida övergång till den gemensamma valutan.

Läxhjälp fungerar - varför dra in statsbidraget?

Så här inledde Stefan Löfven förra årets tal i Almedalen:

"Vänner,

är det något som värmer mitt hjärta, så är det när människor utvecklar sig själva, och på så sätt utvecklar sitt samhälle.

Jag ser det varje dag. Som Johan Wendt, som är här i publiken ikväll, som hjälpte grannflickan inför matematikprovet. Hon kom tillbaka med ett VG, och sa med tårar i ögonen att hon hade trott att det betyget inte "var för sådana som henne".

Idag finns det Mattecentrum som Johan grundade i 28 städer, där alla får fri mattehjälp - och får känna i hjärtat att höga betyg är något för dem!"

Stefan Löfven hade rätt.  Gratis läxhjälp betyder mycket för att alla ungdomar ska få en bra chans att lyckas i skolan. Nyligen visade en studie att elever på skolor där Mattecentrum har verksamhet får betydligt bättre skolresultat än på andra håll.

Därför är det förvånande att regeringen den 5 april i år, mitt under ett verksamhetsår, drog in statsbidraget till just sådana insatser som statsministern hyllade förra sommaren. Numera går pengarna bara till läxhjälp i grundskolan, inte till gymnasiet där Mattecentrum har en stor del av sina aktiviteter.

Helene Öberg, som är Gustav Fridolins statssekreterare, har sagt följande till SvT efter kritiken: "Huvudfokus för den här satsningen är just grundskolan och att sätta in allt stöd som finns för att elever i grundskolan ska få behörighet och klara av gymnasiet". Anslaget höjs från 4 till 8 miljoner kronor om året.

Det är naturligtvis bra med insatser för att fler grundskoleelever ska få gymnasiekompetens, men att samtidigt dra in stödet till gratis läxhjälp för gymnasieelever är märkligt. Jag har själv mött många duktiga ungdomar i gymnasiet, på läxläsning hos Mattecentrum och i annan regi, som behöver hjälp med den rätt svåra gymnasiematten och inte har föräldrar som betalar privat läxhjälp. Varför har de plötsligt blivit mindre viktiga för (S) och (MP)?

Många av dem jag träffat har kommit till Sverige rätt sent. De kan vara mycket studiebegåvade men behöva stöd även i andra gymnasieämnen som svenska och engelska. Inte bara för att få godkänt, utan också för att få de högsta betygen, som Stefan Löfven mycket riktigt lyfte fram. Samma sak gäller elever födda i Sverige, utan högutbildade föräldrar som kan hjälpa dem klara de svåraste gymnasiekurserna.

Det är både en rättvisefråga och en angelägen insats för kompetensförsörjning och tillväxt i Sverige. Annars går vi miste om utmärkta ingenjörer, läkare och många andra yrkeskompetenser. Behovet av gratis läxhjälp även på gymnasiet kommer dessutom att växa efter det stora antalet nyanlända under hösten 2015.

Reaktionerna i regeringskansliet när kritiken mot beslutet kom visar att alla berörda kanske inte var medvetna om vad förordningsändringen skulle få för effekter. Sådant händer, även om det är olyckligt. Det viktiga är att man kan rätta till misstag.

Nu bör regeringen vara klok nog att snabbt ompröva sitt beslut. Framför allt för ungdomarnas skull. Men också för Stefan Löfvens och Gustav Fridolins trovärdighet.