Juncker skärper reglerna för EU-lobbyister

Högnivåkontakter med påtryckare ska offentliggöras. EU-kommissionens beslut om detta i veckan har fått försiktigt beröm från öppenhetsförespråkare.

Kommissionen vill också införa ett obligatoriskt register för lobbyister, som ska gälla för ministerrådet, parlamentet och kommissionen själv. Därmed tycker Jean-Claude Juncker sannolikt att han levererat ett av sina löften från parlamentsutfrågningarna.

Det finns saker att diskutera i bägge besluten. Professionella PR-företag med hemliga uppdragsgivare än något annat än en konsumentgrupp som spelar med öppna kort. Reglerna kunde återspegla det bättre.

Ändå är kommissionens beslut steg på vägen för att öka öppenheten. Sverige ligger långt efter i den internationella debatten om lobbning. Att offentliggöra vilka PR-företag som statsråd och statssekreterare träffar kan vara något att överväga även i vårt land. Bland mycket annat.

Brittisk debatt om nationellt säkerhetsråd

Sverige ska ha ett nationellt säkerhetsråd. Det berättade statsminister Stefan Löfven på presskonferensen 14 november när ÖB redovisade resultaten av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Diskussionen om ett nationellt säkerhetsråd har pågått länge, delvis under mediernas radar. Regeringens förmåga att behandla säkerhetsfrågor har varit alltför ad-hoc betonad och beroende av enskilda statsråds intresse. Samtidigt har säkerhetshoten delvis ändrat karaktär. Utöver militära hot och terrorism nämnde Stefan Löfven även klimatförändringar och smittsamma sjukdomar vid presskonferensen.

Regeringskansliet har haft svårt att prioritera bland den stora mängden frågor och att styra vilka underrättelser som är viktigast att få fram, enligt personer med god insyn. Samordningsfunktionen för underrättelsefrågor, SUND, har inte haft ett tillräckligt starkt mandat. Ledande personer i svensk underrättelsetjänst har efterlyst bättre styrning.

Stefan Löfvens besked har jämförts med USA:s nationella säkerhetsråd. Minst lika relevant är att studera britternas erfarenheter. I Storbritannien finns National Security Council där tio statsråd ingår. Andra ministrar deltar vid behov, liksom försvarsstabschefen och cheferna för underrättelsetjänsterna. Rådet har tre undergrupper: en för hotbilder och beredskap, en för kärnvapenrelaterade frågor, en för relationerna med"emerging international powers".

Sedan flera år finns en diskussion i Storbritannien om det nationella säkerhetsrådets effektivitet. Parlamentetskommittén som granskar den nationella säkerhetsstrategin har bland annat menat att rådet fastnat för mycket i operativa frågor och inte hunnit tänka tillräckligt strategiskt.  Å andra sidan har det funnit en kritik att rådet varit på en för allmän nivå för att kunna styra underrättelseverksamheten ordentligt. De lägre instanser som ska sköta detta har inte fullt ut respekterats av till exempel chefen för MI6.

Stefan Löfven och hans medarbetare har säkert redan studerat de brittiska erfarenheterna. En väsentlig punkt tycks vara hur strukturen under själva rådet byggs upp, med sekretariat, undergrupper och tydliga beslutsgångar.

I Storbritannien finns till exempel en nationell säkerhetsrådgivare som också leder en statssekreterargrupp för säkerhetsfrågor. I Sverige har statsministerns statssekreterare delvis haft en liknande roll, tillsammans med alla andra arbetsuppgifter. Britternas Joint Intelligence Committee försöker styra underrättelsetjänsterna med ett starkare mandat än SUND hittills har haft, men har också fått kritik.

Det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen i Sverige av dessa viktiga frågor.

Anna Lindh och kampen mot apartheid

I valrörelsen 1991 besökte Anna Lindh och ANC:s generalsekreterare Cyril Ramaphosa Tensta gymnasium. Anna Lindh skulle ofta göra så, ta med internationella ledare till Tensta. Till gymnasiet kom även den brittiske utrikesministern Robin Cook under hennes tid på UD.

Kampen mot rasförtrycket i Sydafrika engagerade många i Sverige, redan från 1950- och 1960-talet. Bengt Säve-Söderberghs beskriver det svenska stödet till befrielserörelserna i södra Afrika i boken Vår seger var också er. Olof Palme spelade en huvudroll.

Södra Afrika var också en av de viktigaste internationella frågorna för SSU under Anna Lindhs ordförandetid. SSU var med i den breda rörelse mot apartheid som bland annat manifesterades genom Isolera Sydafrikakommittén, ISAK. Ungdomsförbundet bedrev solidaritetsarbete i olika former: bildade opinion, ordnade utbildningar för ANC-medlemmar och andra, skapade nätverk.

- Anna var engagerad på flera olika fronter, berättar Monica Andersson som var SSU:s internationella sekreterare och senare fick motsvarande befattning i det socialdemokratiska partiet.

Som ordförande för Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU, ledde Anna Lindh det opinionsarbete där i stort sett alla ungdomsorganisationer utom det moderata ungdomsförbundet deltog. I SSU var Sydafrikafrågan stor.  Anna Lindh var också engagerad i ungdomsinternationalen IUSY, där kampen mot apartheid var en central fråga.

Att stödja befrielserörelsen ANC och dess ungdomsförbund var ett viktigt inslag.

- Vi byggde upp många kontakter med ANC, säger Monica Andersson.

Bengt Säve-Söderberg tar upp ungdomsförbundets arbete för en internationell bojkott av apartheidregimen i sin bok. Sommaren 1986 hamnade det socialdemokratiska partiet i otakt med den rörelse som ville se ett förbud mot import från och export till Sydafrika, även om FN inte kunde enas om en sådan utvidgad bojkott. Enligt Säve-Söderbergs bok var det statssekreteraren för utrikeshandelsfrågor Carl Johan Åberg som i en intervju gett bilden att ett handelsförbud krävde beslut av FN:s säkerhetsråd. Bengt Säve-Söderberg skriver:

”För ett kort tag befann sig Socialdemokraterna, som hela tiden varit de ledande i kampen mot apartheid, i denna fråga på samma linje som Moderaterna. Ordföranden i SSU Anna Lindh sade att det vore `förödmjukande för Sverige att inte ställa upp på samma linje som de nordiska grannarna´”.

Den beskrivningen kan kompletteras av protokollet från socialdemokraternas VU den 22 augusti 1986, då debatten om partiets syn på en utvidgad bojkott pågått en månad. Ingvar Carlsson hade uttalat sig en liknande riktning som Åberg och argumenterade på mötet för att ett handelsförbud krävde beslut av FN:s säkerhetsråd. I Norge hade däremot Gro Harlem Brundtland valt att gå före nationellt med en bojkott. Danmark var på samma linje.

Anna Lindh försvarade SSU:s uppfattning vid VU-mötet: ”Vi har från SSU:s sida under en lång tid krävt bojkott av Sydafrika. Jag har hört att en del partikamrater var negativa till att vi gick ut i somras, men det var naturligt, eftersom vi under lång tid har haft det här kravet i handlingsprogrammet, drivit det i ISAK-arbetet och i egna kampanjer.”

Hon fortsatte: ”Nu tycker jag att det är viktigt att man sätter någon form av tidsgräns för hur länge man kan tänka sig att vänta innan man är tvungen att överge tanken på en FN-bojkott, och istället satsa på en gemensam samordnad nordisk aktion. Jag tror inte heller att det skulle bli en isolerad nordisk aktion, utan jag tror att många länder skulle ansluta sig.”

Ingvar Carlsson fick stöd för sin FN-linje av bland annat Sten Andersson och Thage G Peterson. Han mjukade ändå upp den i sin sammanfattning vid mötet: ”Vi får hålla oss till att vi studerar händelserna och därmed håller beslutet öppet. Där kan en kompromiss finnas på nordiskt plan, mellan sidoorganisationerna och partiet – men längre än så sträcker sig inte min beredskap.”

Något senare hade verkligheten förändrats. USA och Storbritannien röstade nej till en bojkott i säkerhetsrådet. ”Sedan tog det bara några veckor innan ett förslag om handelsbojkott lades fram av regeringen”, skriver Bengt Säve-Söderbergh. ”Av riksdagens partier var det som vanligt endast Moderaterna som sade nej.”

Anna Lindh följde upp engagemanget för södra Afrika som utrikesminister. Hon besökte Sydafrika och Botswana år 1999.

- Hon hade ett omfattande program och träffade många i den sydafrikanska ledningen, säger Monica Andersson. Det var självklart för henne att fortsätta samarbetet kring demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling.

När Nelson Mandela kom till Sverige på statsbesök år 1999 stod Anna Lindh värd för en middag på UD. Hon reste till Sydafrika ytterligare en gång, år 2003, och träffade då bland annat president Mbeki.

Nelson Mandela hyllade Anna Lindh efter hennes bortgång:

 - Varje mord på en person är en ofattbart tragisk händelse, då våld så enkelt föder nytt våld.

- Men mordet på utrikesminister Anna Lindh är speciellt tragiskt, då Lindh hade de mest utmärkta kvaliteter som var respekterade vitt och brett, i maktens högkvarter och hos vanliga människor.

TT skrev: ” Både den förre anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki har tidigare sänt sina kondoleanser efter mordet på Anna Lindh, som under sin politiska karriär haft nära och återkommande kontakter med Sydafrikas ledning efter apartheid-regimen.

Men den respekterade Nelson Mandelas ord, darriga men fyllda av värme, visade hur stor Anna Lindh var långt bortom Sveriges gränser.”

                              Cyril Ramaphosa och SSU:are i Tensta

                       Anna Lindh och Cyril Rampahosa i klassrummet

25 år sedan förslaget om koldioxidskatt

"Ska ni använda konferensrummet?"

Mannen i receptionen på det grekiska hotellet såg förvånad ut. Nog för att grupper brukade boka sammanträdesrummet ibland, men tydligen var det si och så med arbetet i värmen på Kreta med pool och strand utanför.

Vi i Miljöavgiftsutredningens sekretariat tänkte däremot jobba hårt. Något annat fanns det inte tid för, den där sommaren för 25 år sedan. Förhandlingarna om en stor skattereform pågick för fullt mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Miljöskatter kunde vara en del av finansieringen, men hur skulle de se ut? 

Birgitta Dahl hade redan tidigare tillsatt Miljöavgiftsutredningen (MIA) som lagt fram förslag om miljöavgifter på svavel och klor. Nu fanns en möjlighet att gå vidare, som statssekreteraren Rolf Annerberg på Miljö- och energidepartementet utnyttjade skickligt. Han lyfte ut en grupp tjänstemän från den vanliga verksamheten och såg till att vi kunde arbeta intensivt med underlag under några hektiska sommarmånader 1989. Maria Gårding och Håkan Heden höll samman detta sekretariats arbete med delbetänkandet. 

Vi fick rum i en del av Rosenbad, med fönster mot Drottninggatan, och kunde se turisterna gå förbi i Sommarstockholm. Planerade semestrar fick ställas in. Där på kontoren började förslagen ta form, utifrån de riktlinjer som MIA:s ledamöter med ordföranden Jan Bergqvist i spetsen gav oss.

Veckan på Kreta var ett sätt att fokusera diskussionerna, samtidigt som familjerna kunde umgås på kvällarna (vi betalade förstås själva för våra anhörigas resor och uppehälle). Det blev inte dyrare än en konferens i Sverige, snarare tvärtom. Sammanträdesrummet låg i en källare och saknade fönster. Där diskuterade vi förslagen som vi skulle skicka till utredningens ledamöter.

En koldioxidskatt skulle finnas med, men hur borde den se ut? Det gick att få in pengar både genom en låg nivå på skatten ovanpå existerande energiskatter, och genom en mer radikal förändring där koldioxidskatten ersatte stora delar av dåtidens energiskatter. Vi hade en första ordentlig diskussion om detta där i källaren. Ett par av oss som ville se en större förändring gick sedan ut och satte oss vid ett bord i värmen för att skissa på hur nivåerna i så fall kunde se ut. I källaren pratade vi också om andra gröna skatter och avgifter, både på energiområdet och på trafikområdet. Vi skrev ned ett antal möjliga förslag på de tunga bärbara datorerna, som vi behövt särskilda intyg för att få ta in i Grekland (på den tiden var bärbara datorer känsliga från krigsmaterielsynpunkt, åtminstone i vissa länder).

Efter återkomsten till Stockholm fortsatte diskussionerna inom utredningen. Där fanns ledamöter från riksdagspartierna liksom sakkunniga från ett stort antal områden. Många kunniga personer. När förslagen började mogna beställde MIA en rad konsekvensanalyser. Tiden var kort. Regeringen hade beslutat om utredningsdirektiven 27 april 1989, och delbetänkandet skulle vara klart den 16 oktober för att resultaten skulle hinna bli en del av skattereformen.

Utredningen föreslog en styrande koldioxidskatt på 25 öre per kg koldioxid. De dåvarande energiskatterna på bränslen skulle sänkas med 50 procent. Energiintensiv industri och vissa andra verksamheter skulle få nedsättning av skatten. Koldioxidskatt skulle också tas ut på fordonsbränslen, och utredningen föreslog därför en höjning av bensin- och dieselskatterna.

Koldioxidskatten gav större delen av den finansiering som behövdes till skattereformen, men MIA hade också en rad andra förslag. Där fanns en avgift på utsläpp av kväveoxider från fasta anläggningar, den så kallade NOx-avgiften som senare fått beröm från bland annat OECD för sin smarta konstruktion. Avgiftsintäkterna återfördes till anläggningarna utifrån hur mycket energi de producerat. På så sätt blev det i princip ingen nettobelastning för kollektivet av avgiftsskyldiga anläggningar. Däremot skapades starka drivkrafter för var och en av ägarna att vara mer effektiv än övrigt när det gällde att minska utsläppen. Maria Gårding (senare Maria Gårding Wärnberg) låg bakom förslaget till NOx-avgift.

MIA föreslog en rad styrmedel på trafikområdet, bland annat miljöklasser för nya bilar, ett system som användes framgångsrikt under många år. Förslaget kom ursprungligen från Jan Karlsson på Naturvårdsverket, som tog upp det med mig under en lunch i början av MIA:s arbete. Miljöklasser för dieselbränsle var en annan reform, liksom höjt förmånsvärde för tjänstebilar.

Jan Bergqvist var en skicklig ordförande, som lotsade igenom förslagen i kommittén och även bidrog till att de blev en del av skattereformen. Med sin bakgrund i riksdagens finansutskott hade han stort förtroende i Finansdepartementet och hos andra partiers skattepolitiker. Utredningens ledamöter samarbetade bra, även om de politiska partierna hade olika uppfattningar.

Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg såg till att Socialdemokraterna och Folkpartiet kunde göra upp om den stora skattereformen. Det var ett historiskt steg. Erik Åsbrink och Anne Wibble höll i förhandlingarna. Det fanns en omfattande offentligt debatt om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Miljöskatteförslagen hade knappast blivit verklighet om inte nationalekonomer som Erik Dahmén och Karl Göran Mähler, miljöorganisationer som SNF, och många andra argumenterat för det.

Men det gällde också att använda den möjlighet som uppstod under en kort tidslucka. Här spelade Rolf Annerbergs agerande stor roll, liksom att förslagen som MIA:s sekretariat tog fram var väl underbyggda.  Det hade knappast funnits tid att ta fram andra förslag om underlaget inte hade varit så genomarbetat, även juridiskt och skattetekniskt. Det är en historia värt att berätta mer utförligt än jag har möjlighet till här, och där det säkert finns många andra infallsvinklar. I sekretariatets arbete med delbetänkandet deltog förutom Maria Gårding och Håkan Heden även Per Bergman, Lars-Åke Erikson, Håkan Karlström, Lars Lundholm, Siv Näslund och jag själv. Ingela Lambert och Cathrine Walldén skötte utredningens kansli.

Många hänvisar till koldioxidskatten i dagens debatt. Det är inte alltid som beskrivningarna är korrekta.

Ibland sägs till exempel att miljöskatterna 1990-91 kom till enbart av fiskala skäl, för att det behövdes finansiering i skattereformen när andra skatter sänktes. Det stämmer inte. Visst var finansieringen en viktig faktor. Vi i MIA visste att det skulle fram intäkter (runt 4 miljarder kronor per år om jag minns rätt). Men de intäkterna gick att leverera på olika sätt. MIA:s förslag som sedan blev verklighet ledde bland annat till att biobränslen ersatte kol i värmesektorn. En låg koldioxidskatt per kg ovanpå existerade energiskatter hade kunnat ge ett antal miljarder till statskassan men hade inte haft samma styreffekt. En analys av konsekvenserna av olika vägval för bland annat värmesektorn finns i bilaga 4 till MIA. Förslaget om 25 öre per kg koldioxid och halverade energiskatter var ett medvetet val. Utredningen föreslog också skatter och avgifter som inte gav några större intäkter till statskassan men viktiga miljöeffekter, till exempel NOx-avgiften.

Ett återkommande argument mot miljöskatter är att de inte är hållbara skattebaser. När utsläppen minskar försvinner intäkterna. Det påstods bland annat under årets Almedalsvecka. Jan Bergqvist fick en fråga med samma innebörd på presskonferensen för snart 25 år sedan när han presenterade Miljöavgiftsutredningens delbetänkande. Sedan dess har koldioxidskatten levererat otaliga miljarder i skatteintäkter. Utsläppen har minskat, men tyvärr inte så snabbt att skattebasen urholkats. Hållbarheten som skattekälla hos olika styrmedel varierar beroende på område (intäkterna från svavelskatten minskade snabbt) men det går inte att generellt avfärda miljöskatter som långsiktiga skattebaser.

Förslagen om en koldioxidskatt, NOx-avgift, miljöklasser för bilar med mera togs fram på mindre än ett halvår. Inklusive konsekvensanalyser. Det är värt att fundera på ibland när angelägna reformer skjuts på framtiden med argumentet att det krävs åratal av utredningar och analyser för att belysa en fråga.

Maria Gårding Wärnberg

Per Bergman

Siv Näslund

Håkan Karlström

Källaren på Kreta

Tio år sedan EU-utvidgningen

Första maj har det gått tio år sedan EU fick tio nya medlemmar. Dörren öppnades för länder i Central- och Östeuropa som varit på andra sidan järnridån. Malta och Cypern kom också in.

Inför inträdet 2004 skrev jag en krönika som bland annat handlade om Anna Lindhs insatser. Vid femårsminnet 2009 intervjuade jag Lena Hjelm-Wallén, som också spelade en central roll.

Den här gången har jag inte möjlighet att skriva en längre text. Ett par reflektioner dock.

Dagens kris i Ukraina visar hur avgörande det var att alla de baltiska länderna kunde bli medlemmar i EU och Nato. Lettland och Litauen hade kunnat hamna utanför om inte Sverige engagerat sig så starkt för det som kallades regatta-modellen, att alla kandidatländer skulle ha samma chans även om de inte börjat förhandlingarna vid samma tidpunkt. "Det hade sänt helt fel signal till Moskva om vi hade tagit in bara Estland", sade Joschka Fischer till mig efter Rysslands invasion av Georgien. "Det hade varit en inbjudan till Ryssland att spela politiska spel med Lettland och Litauen."

De baltiska länderna beslöt reformer som förbättrade den ryska minoritetens situation. Sverige gav tydliga budskap till Moskva: samarbetsorganisationens OSSE:s rapporter om förbättringarna visade att länderna kunde bli EU-medlemmar. Samtidigt var Anna Lindh och andra svenska representanter tydliga mot de baltiska politikerna på interna möten: ni måste genomföra reformerna på allvar. "Det är mycket nyttigt när en kollega från ett vänskapligt sinnat land säger, det här måste ni göra", menade Lettlands tidigare utrikesminister Indulis Berzins när jag intervjuade honom för min bok Anna Lindh och det nya Europa.

Här kan jag bli lite orolig över medierapporteringen idag. Självklart ska Sverige försvara de baltiska regeringarna mot rysk propaganda. Putins agerande i Ukraina är oacceptabelt och skrämmande. Det gäller samtidigt att inte falla in i reflexmässig kalla krigs-retorik som alienerar sansade ryskspråkiga röster. Vissa uttalanden från estniska och lettiska politiker går i den riktningen.

Jag hoppas våra diplomater odlar goda relationer med moderata ryskspråkiga politiker som stora delar av Harmonicentern i Lettland. Vissa uttalanden från andra länders politiker på helgens Lennart Meri-konferens i Tallin om Östersjön som Natos egna hav är inte konstruktiva. Ryssland är och bör vara en del av Östersjöregionen - att försöka stänga landet ute har aldrig varit framgångsrik utrikespolitik, för att uttrycka det milt.

Min andra reflektion gäller miljöförbättringarna i Europa under de här tio åren. När det går trögt i EU:s miljöförhandlingar kan det vara värt att tänka på alla de reningsverk som byggs, alla de smutsiga industrier och kraftverk som fått stänga till följd av EU:s miljökrav. Fortfarande återstår mycket i genomförandet till exempel av avfallsreglerna, men sammanlagt är det ett enormt lyft som skett, med renare luft och vatten som resultat.

Slutligen två bilder från min resa sommaren 2013 i östra Lettland (Latgale). Första bilden barnteckningar i det nya fina kulturcentret i Rezekne, som EU medfinansierat. Andra bilden: färska blommor vid minnesmärke i Zilupe. Notera hammaren och skäran.

Sverige saknar förmåga att försvara Baltikum

Några kommentarer till debatten efter Rysslands invasion av Krim (mina personliga uppfattningar, som vanligt på denna blogg):

1. Den ryska statsledningens agerande har med rätta fått hård kritik. Angreppet mot Ukrainas territoriella integritet är mycket allvarligt. Många andra har skrivit klokt om detta, till exempel Aftonbladets Anders Lindberg och Dagens Nyheters Peter Wolodarski. Putins agerande har blivit en ögonöppnare för EU-ledare som tidigare tonat ned kritiken av det auktoritära styret i Kreml.

2. Utvecklingen sedan februari måste ses som ett av EU:s största utrikespolitiska misslyckanden sedan Jugoslaviens sönderfall. Utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Polen (inte Catherine Ashton) reste till Kiev och bidrog till en uppgörelse för att få slut på våldet. Bra så, men sedan åkte de hem och utvecklingen fortsatte sin egen väg. EU var alldeles för svagt dagarna efter 22 februari, till exempel för att skapa en bred regering utan fascister som snabbt kunde ha utlovat skydd av alla språkgruppers rättigheter och kanske också en decentralisering av makt till regionerna. Sverige missade chansen att göra som i de baltiska länderna i början av 2000-talet, använda vår goodwill för att bakom stängda dörrar även ställa krav på regeringarna i de aktuella länderna. Carl Bildt avbröt inte sin långresa i Asien när den största utrikespolitiska krisen under hans statsrådstid inträffade.

3. I Sverige har den försvarspolitiska debatten fått ny kraft. Frågor jag skrivit om tidigare, som Natos försvarsplanering för de baltiska länderna, har blivit än mer aktuella. ÖB:s uttalanden i Ekots lördagsintervju igår ställer detta på sin spets. Sverker Göransson talar om att efter ett politiskt beslut sätta in svenskt stridsflyg, kanske tillsammans med norskt och finskt, vid en rysk aggression mot något eller några av de baltiska länderna. Det är farligt att skapa sådana förväntningar. Sanningen är att Sverige saknar förmåga att försvara de baltiska länderna mot ett överraskande angrepp. Vi må ha ett avancerat stridsflyg, men vi klarar inte att skydda den svenska befolkningen för konsekvenserna av ett sådant agerande, vare sig militärt eller när det gäller civil krisberedskap. Att regeringskansliet i ett Nato-stabsövning år 2012 godkände en anfallsvåg av 48 Jas Gripen mot en stormakt med kärnvapen, innan Nato självt vidtagit någon åtgärd, var oklokt. Däremot behöver vi ett starkare militärt försvar än i dag, bland annat för att andra länder inte mot vår vilja ska kunna använda Gotland som bas vid en konflikt.

4. ÖB hänvisade i lördagsintervjun till den så kallade solidaritetsförklaringen, enligt min uppfattning en av de mest övertolkade texterna i säkerhetspolitiken. Sverige ska naturligtvis inte stå passivt om en kris eller ett annat angrepp drabbar nordiska länder eller ett EU-land. Men solidaritetsförklaringen är inget löfte om militärt stöd. Det finns många sätt att reagera på. De ömsesidiga försvarsgarantierna till de baltiska länderna har Nato ställt ut, inte Sverige eller Finland. Det utesluter inte att vi kan delta även militärt i någon form om det värsta skulle hända, men det är viktigt inte minst för balterna att USA genom Nato står för garantierna. Beslutet om ett eventuellt deltagande måste vara vårt eget, och Nato behöver försvarsplaner som inte utgår från att svenskt territorium måste användas vid en konflikt på andra sidan Östersjön.

5. Slutligen - det är långt mellan den försvarspolitiska debatten i en begränsad krets om solidaritetsförklaring och scenarier i Baltikum, och den allmänpolitiska diskussionen. Försvarsberedningen i all ära, men diskussionen om vår säkerhet måste föras öppet. Jag skrev om det inför 2010 års val, och det är relevant även nu. Efter händelserna i Ukraina vore det märkligt om inte säkerhets- och försvarspolitiken blev en fråga för partiledarutfrågningarna i höst. Det finns fortfarande goda skäl mot ett Nato-medlemskap, men det behövs ett modernt alternativ.

Därför behöver vi FRA - med rätt styrning och kontroll

Saddam Husseins Irak har troligen kemiska och biologiska vapen. Det påstod chefen för Must vid ett av regeringens möten på senhösten 2002. Senare visade sig uppgifterna vara felaktiga. "Det var nog en rundgång i västsystemet på underrättelsesidan", sa Björn von Sydow som var försvarsminister år 2002 när jag intervjuade honom för min bok Anna Lindh och det nya Europa.

FRA gav en bättre bild. Det finns inga tecken på att Saddam Hussein förfogar över massförstörelsevapen, berättade FRA för regeringen.

Synen på Iraks vapenprogram är ett av flera exempel på nyttan av en egen underrättelsetjänst. FRA bedriver en verksamhet med hög kvalitet. Det behöver ett land som vill kunna föra en aktiv utrikespolitik och inte bara vara beroende av andra.

Det är till exempel utmärkt att FRA spanar på den ryska statsledningen och på energiföretag där det finns starka intressen från kretsen kring Kreml. Ryssland är en auktoritär stat som tystar kritiska röster och använder energi som påtryckningsmedel mot sina grannar.

Att FRA har ett nära samarbete med NSA och GCHQ är inte heller fel i sig. Samarbete kring underrättelser är vanligt och ibland nödvändigt för att skydda liv. Frågan är hur samarbetet styrs och var gränserna går. Regeringen avgör i hemliga beslut vilka stater som FRA ska byta information med och vilka länder underrättelsetjänsten får bedriva spaning mot. Det är i grunden ett politiskt ansvar.

Vad som gör mig fundersam är de stora mängder rådata, som FRA lämnar över till utländska partners. Återigen är det ett politiskt ansvar att sätta lämpliga gränser för automatisk överföring av information. Utgångspunkten för insamlingen måste vara svenska intressen.

Det finns alltså mycket i FRA:s verksamhet som är angeläget för Sverige. Det borde fler säga i den allmänna debatten. Däremot är avvägningen mellan personlig integritet och risken för terrordåd eller annan grov brottslighet svår. Här har det verkligen funnits skäl för kritik.

Vi avslöjade på Aftonbladets ledarsida år 2008 hur Säpo beställde spaning på svenskar som reste utomlands från FRA, utan beslut av åklagare eller domstol. Övervakningen av personer skedde länge utan tillståndsprövning och kontroll. Det var orimligt.

Nu finns det regler för verksamheten med bland annat en Försvarsunderrättelsedomstol. Fortfarande finns risker att övervakningen går för långt. Därför är det bra med en ny intensiv debatt om integritetsfrågorna. Uppgifterna från Snowdendokumenten om omfattande program för "massövervakning" behöver granskas i förhållande till den svenska lagstiftningen, bland annat av Siun.

Överföringen av personinformation till och från andra länder är en särskilt känslig fråga. Här behövs bättre dokumentation och kontroll. Jag har skrivit om det tidigare, och bland annat föreslagit att sådan information inte ska lämnas till länder som kan antas begå övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt ska man vara medveten om att spaningen ger resultat. Det är alldeles för enkelt att avfärda de svåra besluten med att denna form av övervakning inte är effektiv mot terrorism. Min bild är annorlunda. FRA:s arbete kan hindra terrordåd, även i Sverige. Det skulle vara bra för debatten om FRA och Säpo redovisade sina resultat på detta område tydligare, vilket redan har skett i USA, Storbritannien och Tyskland.

Slutsatsen kan ändå bli att integritetsskälen väger tyngre, till exempel när det gäller att begränsa utbytet av personinformation med länder som inte respekterar mänskliga rättigheter. Men beslut av riksdag och regering bör bygga på en så välinformerad offentlig debatt som möjligt.

Underrättelser används inte som bevismaterial

En ytterligare reflektion om Lena Sundströms bok "Spår".

Hon hävdar (s. 339) att de bägge egyptiska männen hade kunnat lagföras i Sverige om de planerat terrorbrott.

Så enkelt är det inte. I källförteckningen till "Spår" hänvisar Lena Sundström till ett PM från Säpo daterat 2002-02-07. Där framgår det att Säpo och UD-tjänstemän diskuterade vilka delar av Säpos underlag som kunde delges männens advokater. Så här står det i promemorian:

"Efter föredragningen ombads SÄPO:s representanter att avgöra vilka delar av SÄPO:s dokumentation som kunde anses utgöra underrättelsematerial och vilka delar som utan hinder kunde delges vederbörandes rättsliga biträden."

Det står också i promemorian att Säpo den 7 december 2001 gav ytterligare information till UD (Sven-Olof Pettersson) "som var att karaktärisera som underrättelseinformation".

Det finns sedan länge en diskussion om hur polis och åklagare ska förhålla sig till underrättelsematerial. Vid rättegångar har de anklagades försvarsadvokater rätt att ta del av det material som åtalet bygger på. De som arbetar med att samla in underrättelser vill därför oftast inte att deras uppgifter används i rättsliga processer, eftersom det kan röja källor och arbetsmetoder.

Jag har skrivit flera gånger tidigare om bristen på rättssäkerhet när människor inte kan försvara sig mot hemliga anklagelser. Ahmed Agiza och Mohammed Alzery har förnekat inblandning i terrorism. Jag har också många gånger kritiserat den dåvarande regeringen för att ha litat på de egyptiska garantierna och skickat männen till Egypten.

Men den principiella frågan är viktig, utan att jag tar ställning till hur välgrundade misstankarna var när det gäller de två egyptierna. Hur ska en regering hantera en situation där säkerhetstjänsten varnar för terrordåd utifrån underrättelsematerial, som enligt praxis inte används i domstol?

Min uppfattning är att en regering måste säga nej till att avvisa människor till länder där de riskerar tortyr, även om säkerhetstjänsten skulle ha ett övertygande sådant underlag. Det är svåra beslut. Just därför är det viktigt att diskutera dem utifrån korrekta sakuppgifter.

Låt inte Säpo slippa sitt ansvar

Nu har jag haft möjlighet att läsa Lena Sundströms bok ”Spår” ordentligt och jämföra med dels den offentliga dokumentation som finns, dels den information från förstahandskällor som jag själv har.

”Spår” är en välskriven bok om ett angeläget ämne. Det är bra att diskussionen om avvisningarna till Egypten år 2001 fortsätter. Jag har liksom många andra kritiserat regeringen och Säpo för allvarliga misstag. Mycket återstår att klara ut. Därför håller jag med Lena Sundström om behovet av en ny, grundlig granskning.

Många har berömt boken. Jag ska inte upprepa dess förtjänster. Istället vill jag lyfta en av de punkter där jag inte delar Lena Sundströms uppfattning.

Både KU och JO har slagit fast att Säpo bär ansvaret för att CIA tog över avvisningen. Ord står fortfarande mot ord om regeringen över huvud taget kände till att ett amerikanskt plan skulle användas.

Lena Sundström kunde ha nämnt detta i sin bok. Istället skriver hon (s. 304): ”Anna Lindh hade inte bara känt till den amerikanska transporten i förväg. Det var utrikesministern själv som hade godkänt den”. På samma sida heter det att Säpo bekräftade att ”UD inte bara hade haft information om det amerikanska planet, utan också om de amerikanska agenterna”. 

Visserligen har Lena Sundström med citat från dåvarande kabinettsekreteraren Hans Dahlgren, som förnekar att Anna Lindh skulle ha känt till agenterna. Men lika lite som hon nämner KU:s och JO:s slutsatser om ansvaret, lika lite berättar hon om utfrågningarna med de inblandade poliserna. 

Till JO sade en av dem att det var svårt att minnas, men att amerikansk bevakningspersonal troligen inte nämndes vid mötet med Lindh. Den andre polisen sade i KU att diskussionen med Anna Lindh inte gick in på sådana frågor. UD-tjänstemännen minns inte ens att något amerikanskt plan diskuterades. Det har inte heller framkommit att någon på exempelvis Justitiedepartementet skulle ha godkänt amerikanska agenter eller bevakningspersonal på Bromma. Formuleringen i ”Spår” blir missvisande när uppgifterna till JO och KU utelämnas.

Det är förvånande att Lena Sundström inte diskuterar Säkerhetspolisens uppgifter mer källkritiskt. I hennes bok framkommer att Säpo lämnade ut den omtalade promemorian om föredragningen hos Anna Lindh i ett läge där poliserna börjat oroa sig för att bli granskade av JO.  En av dessa poliser hade tidigare skrivit en vilseledande verkställighets-PM om hur avvisningen skett, vilket redovisas i boken. Det hade varit naturligt att reflektera över detta.

Ett av problemen med att lägga ansvaret för det som hände på Bromma flygplats på regeringen är att Säpo slipper en granskning som är angelägen för framtiden. Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat i Medievärlden. Den som läser JO-förhören med poliserna märker till exempel hur svävande svar den dåvarande chefen för kontraterrorism på Säpo gav. Dessutom fanns det en uppgift om att USA i förväg krävt av Säpo att få ”visitera” männen. Även idag är samarbetet mellan CIA-stationen i Stockholm och Säkerhetspolisen omfattande och viktigt att granska.  

Selektiv eller obefintlig redovisning av fakta förekommer även i andra delar av boken.

Ett exempel gäller underlaget för regeringsbeslutet 2001. Efter en ny säkerhetsbedömning av Säpo fick Ahmed Agiza permanent uppehållstillstånd år 2012. Lena Sundström konstaterar helt riktigt att det inte har getts någon förklaring till varför han ansågs vara så farlig år 2001 men inte år 2012.  Jag har själv skrivit om de allvarliga bristerna i rättsäkerhet när människor inte kan försvara sig mot hemliga anklagelser, som i detta fall.  Det var fel att lita på de så kallade garantierna mot tortyr och avvisa männen till Egypten, oavsett hur underlaget såg ut.

Det hade dock varit rimligt att nämna i boken att den borgerliga regeringen år 2009 avslog de bägge männens nya asylansökningar. ”Regeringen har funnit att det föreligger synnerliga skäl mot att bevilja de båda egyptiska männen uppehållstillstånd”, hette det.

På sidan 354 skriver Lena Sundström: ”Efter en extraordinär händelse, under en extraordinär tid, hade Sverige blivit pressat av en stormakt”. Hon redovisar inget faktastöd för detta påstående.  

Återigen: ”Spår” är en viktig bok som borde kunna bidra till den ordentliga granskning av egyptenavvisningarna som ännu inte skett. Många har gömt sig bakom Anna Lindh, som Lena Sundström helt riktigt konstaterar. Det finns ingen motsättning mellan sådan granskning och en allsidig redovisning av fakta.

Anna Lindh om Chile och demokratin

Så här skrev Anna Lindh i tidningen Frihet år 1990:

"Rösta! Äh fan, jag skiter i politik!", sa en ung grabb i gymnasiets sista årskurs. Det var så mycket jag ville svara honom, men han vände ryggen till och gick innan jag hann säga någonting.

Jag ville berätta om flickan jag träffade i Chile, som tvingades arbeta underjordiskt på grund av diktaturen. Hon frågade mig om SSU och livet i Sverige. Mest frågade hon om vad som var tillåtet att säga och göra i en demokrati.

Till sist sa hon med stora drömmande ögon: "Tänk vad unga människor i Sverige måste vara lyckliga och aktiva". Det kändes som en påminnelse och samvetsförebråelse.

Runt om i världen i Chile, Sydafrika, Polen osv, kämpar människor med livet som insats för demokratiska fri- och rättigheter. Vi som lever i en demokrati har egentligen skyldighet att värna det demokratiska systemet. Vår likgiltighet blir ett hån mot alla som slåss för politisk frihet.

Därför tyckte Bush så illa om Anna Lindh

Aftonbladets Åsa Linderborg skriver att "idel ädel bushoisie" ska medverka på minneskonserten för Anna Lindh i morgon. Anhängare av förre amerikanske presidenten George W Bush alltså. Jag håller inte med, och det gör kanske inte Hanan Ashrawi heller. Den palestinska företrädaren ska tala i Kungsträdgården. Hon har tidigare sagt så här om Anna Lindh: "Palestinier minns henne som en tydlig och modig röst, en stark kvinna. Vi behöver fler som hon."

George W Bush och hans vice-president Dick Cheney ogillade starkt Anna Lindh och hennes hårda kritik av Bushadministrationens agerande. När Göran Persson skulle besöka Vita Huset i december 2001 försäkrade sig George Bush personligen om att Anna Lindh inte skulle vara med. Dick Cheney misstrodde henne bland annat för kritiken mot Irakkriget.

Då George Bush gick vidare med USA:s nationella missilförsvar var Anna Lindh en av hans tuffaste kritiker. Missilförsvaret riskerade nedrustningen, menade hon. Förre EU-kommissionären Chris Patten har berättat hur hårda samtalen blev med nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice när Anna Lindh tog upp nedrustning och uppmanade USA att hålla fast vid avtalet mot anti-ballistiska missiler. ”Det gick en kall vind genom rummet”, minns Jan Eliasson som också var med.

Anna Lindh var föredragande statsråd för det gemensamma regeringsbeslutet att avvisa två egyptier år 2001. Hon var också en av de första EU-ministrar som krävde rättegång eller frisläppande av USA:s fångar på Guantanamobasen. Hon försökte få EU att ställa gemensamma krav på USA om en rättssäker behandling av fångarna, men andra regeringar vägrade. Tidningar som Der Spiegel och New York Times skrev om hennes tydliga krav på Washington. USA sände ut en skarp diplomatisk uppmaning att bekämpa Anna Lindhs förslag om rättssäkerhet när FN upprättade sanktionslistor mot misstänkta terrorister. Det var ett förslag som borde ha kommit tidigare, men det gick ändå längre än vad andra regeringar sade.

Anna Lindh tillhörde de hårdaste kritikerna av Irakkriget när det bröt ut. Den tyska tidningen Handelsblatt skrev i en minnesruna år 2003: ”En tydlig ståndpunkt och tydliga ord – det var kännemärken för 46-åriga Anna Lindh. ’Galen’, kallade hon i mars den amerikanska Irakpolitiken, en odiplomatisk definition som den svenske statsministern Göran Persson inte skulle låta komma ut munnen, även om den socialdemokratiska regeringen var enig emot det förebyggande kriget i Irak.”

Det handlade inte om något USA-hat. Anna Lindh kom bra överens med sin kollega Colin Powell och de samarbetade i en rad frågor. Men hon var tydlig i sin kritik när supermakten agerade världspolis. 

Efter Anna Lindhs död har ingen svensk regering varit lika skarp. Det är förvånande att vänsterröster som vill se en mer självständig utrikespolitik tycks ha glömt detta.

Göran Persson borde ha varit tydligare

Göran Persson visade stort ledarskap i samband med mordet på Anna Lindh. Det har jag sagt till journalister, liksom att det goda samarbetet mellan Persson och Lindh var avgörande för framgångarna under EU-ordförandeskapet år 2001.

Däremot anser jag att Göran Persson borde ha varit tydligare om sina samtal med Anna Lindh om avvisningarna till Egypten år 2001.

Samtliga utredningar har slagit fast att Säkerhetspolisen bär ansvaret för att CIA tog över. Regeringen hade det politiska ansvaret för beslutet att lämna ut männen till Egypten och att detta skulle ske omedelbart. Det var ett allvarligt misstag att lita på garantierna mot tortyr.

Först år 2009 blev det offentligt hur nära kontakt Anna Lindh och Göran Persson hade inför beslutet. Eva Franchell skriver i sin bok Väninnan att Persson pressade Lindh att gå med på den skyndsamma avvisningen. Göran Persson uttalade år 2009 via sin talesman att han och Anna Lindh ”pratade om det här och kom fram till den uppfattning som båda var överens om.”

Oavsett vilken version som stämmer så borde Göran Persson ha berättat hur nära kontakterna var då debatten var som hetast år 2004 och 2005. Det är sällan som en statsminister är inne så konkret i ett enskilt ärende, och då är det centralt vilket budskapet har varit till det föredragande statsrådet.

Den som studerar Göran Perssons uttalanden exempelvis i Ekots lördagsintervju 25 december 2004 märker hur han flera gånger talar om ”Anna Lindhs beslut” eller ”Anna Lindhs bedömning”. Han säger visserligen en gång att statsministern har det yttersta ansvaret, men det framkommer inte hur nära kontakterna var. Där borde Göran Persson ha varit tydligare.

Det finns också en trovärdig uppgift om att en nära medarbetare till statsministern när debatten var som hetast år 2004 sade internt att fokus hellre borde ligga på Anna Lindh än på politiker som fortfarande var aktiva.  Journalister som granskade affären möttes ofta med svaret att det ansvariga statsrådet hade avlidit. Huruvida Göran Persson kände till denna mediestrategi är oklart. 

Sedan är det bra att Thomas Bodström i dagens intervju säger att det politiska ansvaret var gemensamt. Han har också rätt i att Säkerhetspolisen bär ansvaret för att CIA tog över. Det är märkligt hur Säpos ansvar försvunnit i de senaste veckornas diskussion. Jag skrev nyligen i Medievärlden om att det inte finns någon motsättning mellan debattetik och granskning.

Anna Lindh förändrade miljöpolitiken

Jag blev förvånad över en text i söndagens Svenska Dagbladet om att det är svårt att se effekterna av Anna Lindhs politiska insatser i dag. Fred i Makedonien, Lettland som EU-medlem och demokratiska reformer i Turkiet är några tydliga exempel.

Anna Lindh var också framgångsrik som miljöpolitiker. De miljömål och den miljöbalk som hon tog fram är grundstenar i dagens miljöarbete.

Hon fick snabbt igenom förändringar av EU:s miljöregler som fortfarande har stor betydelse. Så här skriver jag i min bok "Anna Lindh och det nya Europa":

"Flera resultat på miljöområdet har betydelse också i dag. Anna Lindh lade grunden för den reform av EU:s kemikalielagstiftning som så småningom blev Reach-lagstiftningen. Reglerna för bilavgaser har skärpts och EU har infört ett tillverkaransvar för avgasreningen. Försurningen blev en större fråga i EU och miljöfrågorna en regelbunden punkt på toppmötena, till stor del genom Anna Lindhs insatser.

      Forskaren Katarina Molin skrev år 1999 om Sveriges roll i EU:s miljöpolitik under den tid som Anna Lindh var miljöminister. Katarina Molin menade att Sverige varit ledande i arbetet på tre områden som hon studerat närmare: regeringskonferensen om Amsterdamfördraget, försurningen och bilavgaser/bränslen. Den aktiva rollen hängde samman med inrikespolitiska hänsyn, ansåg Molin, som att Sverige har en känslig natur och ville behålla sina egna miljölagar. Men allt berodde inte på det: “Den svenska regeringen har också visat ett genuint intresse i att höja hela EU:s miljöstandarder, något som är tydligt från stödet till hållbar utveckling som en del av EU:s politik. Det verkar alltså som om det nationella tänkandet om ekologisk modernisering har fått Sverige att driva ideologiska frågor även på EU-nivån.”

Att stoppa ett inbördeskrig

Anna Lindh gjorde en stor insats när hon bidrog till att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien våren 2001. Så här skriver jag i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

En ännu allvarligare kris skulle snart blossa upp i Makedonien. I februari övergick motsättningarna mellan olika etniska grupper till öppet våld nära gränsen till Kosovo i norr. Det fanns starka band mellan kosovoalbaner på bägge sidor gränsen. Kort tid därefter bröt det ut strider i Makedoniens näst största stad Tetevo och på många andra ställen i norra Makedonien. Inbördeskriget var nära.

Anna Lindh reste till Makedonien och Kosovo i mars, strax före EU-toppmötet i Stockholm. Hon pressade bägge sidor för att få stopp på konflikten, tillsammans med Chris Patten och Javier Solana. Dåvarande medarbetaren Björn Lyrvall var med och beskrev senare ett av mötena i en artikel på UD:s hemsida:

 ”Det är sen kväll i Pristina i mars. Atmosfären spänd. Luften kvalmig i ett förhandlingsrum på UNMIK. Anna blixtrar till i ett utfall mot de tre främsta kosovoalbanska ledarna på andra sidan bordet, som vägrat fördöma separatisterna i Makedonien. Chris Patten påminner sammanbitet om innebörden av ett verkligt partnerskap med EU. Anna sammanfattar att kosovoledarnas budskap till Europeiska Rådet i Stockholm inte kan misstolkas och bryter mötet. Det är slutet på en lång dag av förhandlingar i Skopje och Pristina. När Europeiska Rådet börjar nästa dag kommer beskedet att kosovoalbanerna tillsammans skrivit på uttalandet.”

 ”Hon var väldigt rak mot dem”, säger Dan Svanell som också var med på resorna. ”Tydlig om vad som förväntades för att få stöd från EU.” Agerandet var skickligt samordnat. De tre spelade olika roller ibland där Chris Patten ofta fick vrida om armen och Javier Solana var mer återhållsam, medan Anna Lindh modererade åt olika håll. Det var dock ingen tvekan om vem som ledde EU-delegationen:  ”Anna var tydlig med att hon var chefen”, säger Dan Svanell. ”Hon gav inte utrymme åt någon av dem för solospel”.

Anna Lindhs tuffhet var viktig också därför att vissa av männen hade svårt för att en ung kvinna talade om vad de skulle göra. Monica Andersson kommer ihåg hur nonchalant Kosovo-ledaren Hashim Thaci behandlade EU-ordföranden. Han visade med hela sitt kroppsspråk att det som Anna Lindh sade inte var något att lyssna på. Ändå fick han till slut ge med sig. Mötena under resan fick spänningen i regionen att minska, åtminstone tillfälligt.

I april skrev den makedonska regeringen under ett stabiliserings- och associationsavtal med EU, en morot som komplement till piskan om att inte ta till onödigt våld mot rebellerna. ”Mitt i krisen finns bilden på en leende Anna som skålar med makedonske premiärministern Ljubco Georgievski”, skriver Björn Lyrvall om undertecknandet. Anna Lindh drev på för en samlingsregering som ska hålla ihop makedoner och albaner. Det var inte populärt hos alla. ”Makedonska nationalister revolterar, attackerar presidentens kontor och bränner porträtt på Anna Lindh och Javier Solana inför CNN:s kameror”, mindes Björn Lyrvall i sin artikel.

Striderna flammade upp igen. Anna Lindh besökte Makedonien ännu en gång, i mitten av maj. Då hade regeringstrupperna ställt ultimatum till de albanska rebellerna som kontrollerade byar nära gränsen till Kosovo. Rebellerna vägrade lämna sina basområden och besköts med artilleri. Anna Lindh träffade den nya enhetsregeringen i Skopje och försökte lugna ned situationen.  Hon reste också till Albanien för att få utrikesministrarna i regionen att agera.

Situationen blev bättre. ”Med Anna Lindh som ordförande har EU spelat en viktig roll inte minst för att hittills undvika öppet krig i Makedonien.”, skrev DN 29 maj. ”Genom skytteldiplomati till Balkan och i nära samarbete med Nato har den svenska regeringen och EU:s utrikestalesman Javier Solana via hårda ord och löften om EU-bistånd hindrat konflikten från att flamma upp i fullt krig.”

Men konflikterna fanns kvar under ytan. Vid ministerrådsmötet den 25 juni var situationen i Makedonien återigen orolig. Utrikesministrarna diskuterade vad som kunde göras för att lugna läget.

På kvällen hade Anna Lindh samlat nyckelpersonerna under ordförandeskapet på sitt hotell att för tacka de andra. Istället var det kravallerna i Skopje som dominerade. Stämningen var dov. Vi lyssnade alla på direktrapporten via en Nokia Communicator på bordet som tillhörde en av Solanas medarbetare. Javier Solana talade oupphörligt i mobiltelefonen, Chris Patten och Anna Lindh diskuterade vad som gick att göra. Inte så mycket i det akuta läget, beskedet var att landets politiska ledning var i säkerhet. Anna Lindh höll en kort avtackning som planerat, men den glada stämningen hade ersatts av oro över att den mödosamt framförhandlade vapenvilan kanske inte skulle hålla. I augusti undertecknades ändå fredsöverenskommelsen, Ohrid-avtalet.

Anna Lindhs insatser för Makedonien fick kanske större uppmärksamhet i andra länder än i Sverige, där kravallerna vid toppmötet i Göteborg skymde andra frågor.  Kofi Annan var mycket tacksam, berättar Jan Eliasson som vid denna tid var ambassadör i Washington. Han fortsätter:  ”Men den som talade mest om det var Colin Powell, han bad mig vidarebefordra till Anna och tacka för vad hon hade gjort.” Jan Eliasson var vid denna tid Sveriges ambassadör i Washington.

Colin Powell sade i samtalet om Makedonien att EU:s roll var viktigare än USA:s eftersom EU hade löften om närmare relationer och framtida medlemskap att spela med. Den amerikanske utrikesministern underströk Anna Lindhs insats. All rapportering han fått tillbaka visade att hon spelat en central roll tillsammans med Solana och Patten. När Jan Eliasson framförde berömmet svarade Anna Lindh: ”Nu känner jag mig verkligen som europé”.

Sakfel om egyptenavvisningarna gynnar Säpo

När Expressen i måndags innehöll ett persongalleri över egyptenavvisningarna 2001 fanns ingen Säpo-anställd med. Det är märkligt hur Säkerhetspolisens agerande hamnar i skymundan i den offentliga debatten.

Regeringen gjorde allvarliga misstag. Beslutet att avvisa de två männen var gemensamt. Anna Lindh hade en del av det politiska ansvaret som föredragande statsråd. Hur stort det ansvaret var beror bland annat på vad som hände i samtalen mellan henne och Göran Persson. Jag har skrivit många gånger om behovet av att granska det politiska ansvaret ytterligare.

Men när CIA tog över avvisningen så var det Säpos ansvar. Det har samtliga granskningar konstaterat. Så här skrev Konstitutionsutskottet: ”Kvar står att Säkerhetspolisen, som dess företrädare själva uttalat och som JO också slagit fast, bär ansvaret för hur verkställigheten kom att genomföras.”

Jag vet inte om Mikael Wiehe har läst KU:s betänkande. Han påstår på sin hemsida: "Efter beslut av bl.a. Anna Lindh överlämnas Ahmed Agiza och Mohammed al-Zery till CIA på Bromma flygplats och förs till Egypten där de torteras." Det är en missvisande formulering om ansvaret för att CIA tog över. Wiehe saknar också faktastöd för sina påståenden i somras om att Anna Lindh "böjde sig" för USA. Vad Lars Norén grundar sin kritik på vet jag inte. Ibland slarvar även medier och hävdar att regeringen godkände CIA:s agerande. Det finns inget stöd för det i KU:s eller JO:s utredningar.

Debattetik och granskning står inte i motsättning till varandra. Tvärtom. När en avliden person inte kan försvara sig mot kritik blir det lätt för andra att slippa undan.

Att höra båda sidor är en klok princip. I det här fallet kan inte Anna Lindh ge sin bild. Då blir det särskilt angeläget att hålla sig till fakta, vara källkritisk mot andra aktörer, och berätta när det finns olika versioner av vad som hänt, till exempel vid Säpos föredragning hos utrikesministern.

Samarbetet mellan Säpo och CIA-stationen i Stockholm var centralt för vad som hände 2001. Jag rekommenderar läsning av JO:s förhör med tjänstemännen till exempel när det gäller förhandskravet på "visitering". När Säpo slipper sin del av ansvaret ökar risken för nya misstag i dagens verklighet.

Tydlighet om mediefriheten

Yttrandefrihet och mediernas oberoende var viktiga frågor för Anna Lindh. Hon tog upp dem många gånger, till exempel vid möten med de ryska ledarna liksom i diskussionerna med Turkiet.

Ett uppmärksammat fall gällde en mördad ukrainsk journalist. Så här skriver jag i Anna Lindh och det nya Europa:

"Georgij Gongadze försvann i september 2000. Han var en känd skribent som avslöjat korruption högt upp i maktapparaten. Kroppen hittades några veckor senare, utan huvud, i ett dike utanför Kiev. Redan kort tid efteråt fanns det uppgifter om att president Leonid Kuchma själv eller ministrar i hans närhet varit inblandad i mordet. Omvärlden krävde besked men Ukraina var också ett strategiskt viktigt land som man ville samarbeta med.

Det hindrade inte Anna Lindh att ta upp fallet med full kraft när hon besökte Ukraina som EU-ordförande i februari 2001. Normalt brukar övergrepp på de mänskliga rättigheterna nämnas diskret de sista minuterna på möten mellan EU och statsledningar i andra länder, säger Chris Patten. Så var det inte med Anna Lindh: ”Hon tog inte bara upp fallet Gongadze en gång med Kuchma, hon höll fast vid det.” En eller två av EU:s andra representanter himlade med ögonen, minns Patten. De tyckte inte att hon agerade på ett lämpligt sätt. Den ukrainske presidenten gillade inte Anna Lindhs tydlighet.  ”I början reagerade Kuchma buttert.”, säger Chris Patten. ”Hon frågade gång på gång till dess att han blev nervös och inte visste vad han skulle säga.”

Chris Patten anser att Anna Lindhs tydlighet var ett exempel på hur europeisk diplomati borde vara. Det var samma sak när hon tog upp Tjetjenien med ryska ledare och missilförsvar med Condoleezza Rice.

En modig röst

Redan på SSU-tiden var konflikten mellan Israel och palestinierna en central fråga för Anna Lindh. Det präglade också hennes tid som utrikesminister.

Våren 2001 antog EU under Anna Lindhs ordförandeskap slutsatser om konflikten. De innehöll tydligare kritik mot israeliska övergrepp än på många år. Hon ställde krav på både sidor och fördömde även bombdåd av palestinier. När Israel brutalt gick in i den palestinska staden Jenin i april 2002 var Anna Lindh en av de hårdaste kritikerna.

Den respekterade palestinska politikern Hanan Ashrawi säger så här om Anna Lindh: "Palestinier minns henne som en tydlig och modig röst, en stark kvinna.Vi behöver fler som hon."

Hela intervjun med Hanan Ashrawi finns här.

Mer om Anna Lindh och Mellanösternkonflikten finns i min bok från s. 67 och framåt. Där kan man bland annat läsa om olika uppfattningar inom regeringen. Samt följande om Anna Lindhs kritik mot Israels utomrättsliga avrättningar, något som hon var en av de första att tydligt protestera emot år 2001:

Anna Lindh kritiserade Israels agerande hårt i en rad intervjuer och inför EU-parlamentet i maj, där hon bland annat fördömde Israels "riktade mord" och de militära ingripandena på de palestinska områdena. "Premiärminister Sharon valdes på löftet att öka säkerheten", sade Anna Lindh. "I stället har konfrontationsnivån ökat, liksom de militära aktiviteterna. Herr Sharon bär det huvudsakliga ansvaret för att utvecklingen har vänt."

Vid associationsrådet med Israel några dagar senare kritiserade Anna Lindh som EU-ordförande regeringen Sharon för övervåld och krävde ett stopp för utomrättsliga avrättningar. Handelsbegränsningar för varor från de ockuperade områdena ryckte närmare. Nyhetsbyrån AFP satte rubriken "EU ersätter försiktighet med hårdare linje mot Israel".

Anna Lindh och kurdernas rättigheter

Jag har tänkt skriva några inlägg här inför tioårsminnet av Anna Lindhs bortgång. Det är som vanligt mina personliga synpunkter.

Kurdernas situation engagerade Anna Lindh starkt. Därför är det naturligt med ett seminarium i Tensta den 1 september under rubriken "Turkiet idag - vad händer med demokrati och mänskliga rättigheter?". Den välkände turkiske journalisten Cengiz Candar kommer att diskutera bland annat minoriteternas rättigheter och pressfriheten, tillsammans med Mikael Damberg (S), journalisten Bitte Hammargren, Newzad Hirori från Kurdiska biblioteket, och mig.

Ett av många tecken på Anna Lindhs politiska mod var hennes nej när de stora länderna i EU ville ge Turkiet kandidatlandsstatus utan krav på förbättringar av de mänskliga rättigheterna. Så här beskriver jag toppmötet i Köln i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

"Det tyska ordförandeskapet inledde under våren 1999 en offensiv för att EU skulle ge Turkiet status som kandidatland för medlemskap. Rapporterna strömmade in till svenska UD om hur de stora EU-länderna tryckte på. En öppen dörr för Turkiet till EU låg också i USA:s strategiska intresse, menade Bill Clinton och hans administration. Turkiets bristande respekt för de mänskliga rättigheterna hade mindre tyngd än en positiv signal till en Nato-allierad nära Mellanöstern.
   Anna Lindh ifrågasatte den linjen. Hon menade att Turkiet måste lova att göra mer för demokratiska reformer och för de mänskliga rättigheterna. Grekland gjorde motstånd av andra skäl. Frågan om det delade Cypern var fortfarande olöst och de grekisktalande i Turkiets västra delar behandlades inte tillräckligt bra, menade regeringen i Aten.
   Tyskar och britter drev på för ett beslut vid toppmötet i Köln i juni 1999. Det var i slutskedet av Kosovokriget, en fredsuppgörelse var nära. Grekland var ett nyckelland genom sitt geografiska läge på Balkan.
    Utrikesministrarna samlades till middag i ett pampigt slott utanför Köln. När de satt till bords fick den grekiske utrikesministern ett angeläget samtal på sin mobil. Medan Georgios Papandreou var ute ur rummet tog ordföranden upp Turkiet. Vi måste ge turkarna kandidatlandsstatus, sade han och flera instämde.
   Anna Lindh vägrade. Hon fick ta i ordentligt, men det blev ingen överenskommelse. Sverige lade i praktiken in sitt veto.
   I bilen från slottet till pressträffen på hotellet var Anna Lindh rasande över hur de andra försökt kuppa igenom ett beslut. På presskonferensen var hon som vanligt samlad.
   Göran Persson förde samma linje när frågan kom upp på den formella delen av toppmötet. Snart stod det klart även för internationella medier vad som hänt. Sverige och Grekland hade stoppat Turkiet som kandidatland. Det blev ett väldigt liv.
   Några av de svenska diplomaterna var oroade över den hårda linjen. Andra länder tryckte på för ett beslut under det finska ordförandeskapet istället.
   Anna Lindhs motdrag var att kräva löften från Turkiet i en färdplan. UD tog fram ett sådant underlag där vi försökte lyssna på de organisationer för mänskliga rättigheter som undersökt bristerna. Färdplanen innehöll bland annat krav på ett avskaffat dödsstraff, förbud mot tortyr, ändrad lagstiftning om politiska organisationer, liksom bättre rättigheter för kurder och andra minoriteter."

Turkiet lovade förbättringar under hösten 1999 och fick sin kandidatlandstatus vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Anna Lindh fortsatte att driva på för demokrati och mänskliga rättigheter under hela tiden fram till sin bortgång i september 2003. Hon besökte det kurdiskt dominerade Diyarbakir i februari 2003 som den första europeiska utrikesministern på många år. Besöket fick stor uppmärksamhet och Anna Lindhs stöd till ett kvinnocenter där betydde mycket.

Paus

Jag gör nu uppehåll med denna blogg. Tack kära läsare för allt intresse!