För 25 år sedan förberedde vi intensivt en stor Rör inte min kompis-gala i Rinkeby. Beskedet om Olof Palmes död kom på natten. Galan blev till en minnesstund och en samlingspunkt för hundratals som ville lämna en sista hälsning.
Året innan såg jag Olof Palme komma till Folkfest för Jordens Folk på Eggeby Gård, mitt på Järvafältet. Stämning blev elektrisk när statsministern anlände och gick runt bland människorna från alla delar av världen. Göran Greiders bild av en rockstjärna är bra, men Palme var mer än så på Eggeby Gård. Han gav människor en identitet och ett långsiktigt hopp att diktaturer kunde falla.
Nu skriver både borgerliga debattörer och en del politiska kommentatorer att Olof Palmes tid är förbi. Att så mycket skulle ha förändrats i Sverige.
Sådana kommentarer förvånar. Olof Palmes syn på internationell politik påverkar fortfarande socialdemokratin och Sverige. Mona Sahlin och Margot Wallström tog starkt intryck av Palme, liksom Anna Lindh. Läs dagens unga socialdemokrater som Ardalan Shekarabi eller Luciano Astudillo så finns det arvet också där.
Dessutom är mycket av Olof Palmes inrikespolitiska arv numera allmängods, som barnomsorgen. Så var det inte när han förändrade till exempel skolan och vuxenutbildningen. Bland alla lästips saknar jag ibland Ulf Larssons intressanta bok Olof Palme och utbildningspolitiken.
Kjell Östberg använder Ulf Larssons bok som en central källa i sin stora Palmebiografi (minst lika läsvärd som Henrik Berggrens). Så här sammanfattar Östberg hur Palme såg på utbildningspolitiken:
"Jämlikhetstanken är det bärande elementet...Förskolan, där målet är att alla barn ska gå och där samverkan ska börja tidigt. Grundskolan, som ska ha sammanhållna klasser upp till nian som ger möjligheter att ge eleverna en gemensam referensram. Gymnasieskolan som ska skapa en likvärdighet mellan praktiska och teoretiska utbildningsvägar. En alltför tidig uppdelning av eleverna leder till sociala orättvisor. Skolan ska ge generella kunskaper för alla, inte skapa specialister. Vuxenutbildningen, som ska ge en ny chans, där de olika skolformerna kommer att finnas tillgängliga. Universiteten, som inte ska vara aparta reservat för få utan en part bland många."
Låter inte det som en modern, högaktuell politik?
måndag 28 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Humanitär intervention i Libyen?
Jag har skrivit flera inlägg här om möjligheten av en internationell militär insats i Libyen för att stoppa ytterligare dödande.
Regeringen har inte kontaktat Socialdemokraterna om en eventuell militär insats, säger Urban Ahlin (S) när jag frågar honom:
"Nej, men jag tycker dock att FN:s säkerhetsråd bör diskutera förutsättningarna för en humanitär intervention."
[UPPDATERING Snabb utveckling i dag med brådskande Nato-möte och Natos generalsekreterare på besök hos EU:s försvarsministrar.]
Andra om Libyen: SvD, Västra Nyland, Försvar och Säkerhet med flera
Regeringen har inte kontaktat Socialdemokraterna om en eventuell militär insats, säger Urban Ahlin (S) när jag frågar honom:
"Nej, men jag tycker dock att FN:s säkerhetsråd bör diskutera förutsättningarna för en humanitär intervention."
[UPPDATERING Snabb utveckling i dag med brådskande Nato-möte och Natos generalsekreterare på besök hos EU:s försvarsministrar.]
Andra om Libyen: SvD, Västra Nyland, Försvar och Säkerhet med flera
torsdag 24 februari 2011
Nordic Battlegroup: Vi följer utvecklingen
En internationell militär insats i Libyen diskuteras nu på allvar. Det gäller i första hand en flygförbudszon men även andra alternativ finns på bordet. Kontakterna tycks främst ske mellan USA, Storbritannien och Frankrike som alla har marina styrkor i området. Sverige leder Nordic Battlegroup som står i beredskap sedan årsskiftet för att rycka ut på EU:s uppdrag.
Jag har fått följande svar från Nordic Battlegroups press- och informationschef Jesper Tengroth om beredskapen inför en eventuell insats:
ME: Gäller fortfarande 10 dagar för att sända förband eller är det nu möjligt med kortare tid?
Jag har fått följande svar från Nordic Battlegroups press- och informationschef Jesper Tengroth om beredskapen inför en eventuell insats:
ME: Finns det några militära skäl emot att NBG eller delar därav deltar i en insats i Libyen, om EU tar de nödvändiga besluten?
JT: Det är svårt att ge ett rakt svar på din fråga- särskilt eftersom jag inte är helt säker på vad du menar med "militära skäl". Inför en eventuell insats i Libyen eller någon annanstans måste man titta på dom omständigheter som råder i just det området. Helt principiellt är det dock så att om den politiska nivån i EU liksom den svenska riksdagen har fattat beslut om en insats finns det inga hinder för att NBG sätts in (helt eller delvis).
ME: Vilka förberedelser för en sådan insats pågår från svensk sida?
ME: Vilka förberedelser för en sådan insats pågår från svensk sida?
JT: Vi vidtar inga förberedelser utan att det finns ett politiskt beslut. Däremot följer vi naturligtvis det som händer i vår omvärld (och då inte bara Libyen).
ME: Gäller fortfarande 10 dagar för att sända förband eller är det nu möjligt med kortare tid?
Sverige behöver inte tiga
Dagens Nyheter rycker ut till Carl Bildts försvar. "En del av kritiken mot Carl Bildt är närsynt", heter det på ledarsidan. Annika Ström Melins text är mer nyanserad än rubriken, men där finns ändå en undertext som är värd en kommentar. Nämligen att EU-medlemskapet kräver att Sverige håller en låg profil till exempel i kritiken av diktaturer så länge det inte finns en gemensam EU-hållning.
Regeringen Reinfeldt talar ofta om hur svensk utrikespolitik förverkligas genom EU. Det är förstås sant, men det betyder inte att Sverige måste tiga. Tvärtom finns det mycket att lära av tidigare svenskt agerande när det gäller dagens utveckling.
Turkiet är ett sådant exempel. Våren 1999 ville realpolitikerna i EU snabbt driva igenom att Turkiet skulle få kandidatlandstatus, trots bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter. Anna Lindh sade nej till det på toppmötet i Köln, vilket väckte stor internationell uppmärksamhet. Först när regeringen i Ankara lovat reformer fick Turkiet bli kandidatland.
Sverige fortsatte att ställa krav på demokratisering och på minoriteternas rättigheter, samtidigt som Anna Lindh var tydlig med att ett muslimskt medlemsland skulle vara en tillgång för EU. Dessutom drev hon ett bredare projekt om Europa och islam, och kritiserade hårt främlingsfientligheten inom EU.
Den här samlade ansatsen gav respekt också i Ankara. Jag var själv med på möten där den turkiska statsledningen sade att man respekterade Sveriges kritik av de mänskliga rättigheterna därför att den var grundad på värderingar, inte på att hålla ett muslimskt land utanför EU.
Idag behövs en liknande ansats om Nordafrika och arabvärlden. Hård kritik av diktatorernas övergrepp samtidigt med erbjudanden om ett närmare samarbete med EU. Kamp mot främlingsfientlighet och extremism, var den än finns. Goda exempel på att muslimsk tro och demokratisering kan gå hand i hand - se på AK-partiets förändringar i Turkiet.
EU:s grannskap kommer att se annorlunda ut efter de arabiska revolutionerna. Då kommer Sverige, liksom EU i sin helhet, att bedömas av hur vi agerade när läget var som mest spänt. När Italien blockerar en tydlig EU-linje kan inte Sverige mumla.
Anna Lindhs tydliga röst hindrade inte en gemensam europeisk utrikespolitik. Hennes insatser för att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien används ofta som exempel på EU:s styrka när unionen agerar gemensamt. Samtidigt var hon tuffare om till exempel amerikanska planer på ett nationellt missilförsvar än den gemensamma EU-hållningen, mitt under ett ordförandeskap.
Visst går det att förena en stark svensk röst i världen med stöd till en gemensam europeisk utrikespolitik.
Andra om EU och Libyen: AB, AB2, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Regeringen Reinfeldt talar ofta om hur svensk utrikespolitik förverkligas genom EU. Det är förstås sant, men det betyder inte att Sverige måste tiga. Tvärtom finns det mycket att lära av tidigare svenskt agerande när det gäller dagens utveckling.
Turkiet är ett sådant exempel. Våren 1999 ville realpolitikerna i EU snabbt driva igenom att Turkiet skulle få kandidatlandstatus, trots bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter. Anna Lindh sade nej till det på toppmötet i Köln, vilket väckte stor internationell uppmärksamhet. Först när regeringen i Ankara lovat reformer fick Turkiet bli kandidatland.
Sverige fortsatte att ställa krav på demokratisering och på minoriteternas rättigheter, samtidigt som Anna Lindh var tydlig med att ett muslimskt medlemsland skulle vara en tillgång för EU. Dessutom drev hon ett bredare projekt om Europa och islam, och kritiserade hårt främlingsfientligheten inom EU.
Den här samlade ansatsen gav respekt också i Ankara. Jag var själv med på möten där den turkiska statsledningen sade att man respekterade Sveriges kritik av de mänskliga rättigheterna därför att den var grundad på värderingar, inte på att hålla ett muslimskt land utanför EU.
Idag behövs en liknande ansats om Nordafrika och arabvärlden. Hård kritik av diktatorernas övergrepp samtidigt med erbjudanden om ett närmare samarbete med EU. Kamp mot främlingsfientlighet och extremism, var den än finns. Goda exempel på att muslimsk tro och demokratisering kan gå hand i hand - se på AK-partiets förändringar i Turkiet.
EU:s grannskap kommer att se annorlunda ut efter de arabiska revolutionerna. Då kommer Sverige, liksom EU i sin helhet, att bedömas av hur vi agerade när läget var som mest spänt. När Italien blockerar en tydlig EU-linje kan inte Sverige mumla.
Anna Lindhs tydliga röst hindrade inte en gemensam europeisk utrikespolitik. Hennes insatser för att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien används ofta som exempel på EU:s styrka när unionen agerar gemensamt. Samtidigt var hon tuffare om till exempel amerikanska planer på ett nationellt missilförsvar än den gemensamma EU-hållningen, mitt under ett ordförandeskap.
Visst går det att förena en stark svensk röst i världen med stöd till en gemensam europeisk utrikespolitik.
Andra om EU och Libyen: AB, AB2, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
tisdag 22 februari 2011
Svensk trupp till Libyen?
Finlands utrikesminister föreslår sanktioner mot regimen i Libyen efter massakrerna. Något liknande förslag har inte Carl Bildt fört fram. Det tog alltför lång tid innan Bildt tydligt fördömde Khadaffis våld.
Analyser av världsläget i all ära, men Bildts svaga agerande efter massiva övergrepp skadar både regeringen och Sverige som helhet. I fallet Libyen tillkommer frågetecken om Lundin Oils engagemang.
Det handlar inte om ett område långt borta utan om våra grannar. Vi är med i den Europeiska Unionen. Vad som sker på andra sidan Medelhavet påverkar oss.
Ett tydligt exempel är säkerhetspolitiken. Sverige leder just nu en av EU:s stridsgrupper. Det går inte att utesluta önskemål om att Nordic Battlegroup sätts in i ett sönderfallande Libyen som en del av en större internationell insats. EU-länderna har starka ekonomiska intressen där samtidigt som opinionen mot dödandet växer ju fler bilder som läcker ut.
Hur ställer sig regeringen Reinfeldt till en fredsframtvingande insats i Libyen, med svensk trupp? Att det ska finnas ett FN-mandat borde vara självklart. Men hur ser regeringen på krav för en demokratisering, på möjliga exitstrategier, på inkomsterna från olja- och gas? Militära insatser utan en helhetsstrategi brukar sällan bli lyckosamma.
Ända sedan EU började utveckla sin militära förmåga har jag frågat efter analyser av möjliga kriser i Nordafrika och hur det påverkar svensk säkerhetspolitik. Kunskapen och beredskapen på UD och i andra delar av regeringskansliet inför sådana kriser har varit begränsad. Jag hoppas det är bättre nu.
[UPPDATERING Första steget i en eventuell internationell militär insats kan bli att övervaka ett flygförbud. Det föreslår David Owen, tidigare brittisk utrikesminister, att FN:s säkerhetsråd omedelbart ska besluta om. Han anser att Nato ska sköta övervakningen.]
[UPPDATERING 2 En EU-tjänsteman säger till European Voice i dag torsdag att det nu pågår beredskapsplanering för en militär insats i Libyen.]
Andra om Libyen: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, med flera
Analyser av världsläget i all ära, men Bildts svaga agerande efter massiva övergrepp skadar både regeringen och Sverige som helhet. I fallet Libyen tillkommer frågetecken om Lundin Oils engagemang.
Det handlar inte om ett område långt borta utan om våra grannar. Vi är med i den Europeiska Unionen. Vad som sker på andra sidan Medelhavet påverkar oss.
Ett tydligt exempel är säkerhetspolitiken. Sverige leder just nu en av EU:s stridsgrupper. Det går inte att utesluta önskemål om att Nordic Battlegroup sätts in i ett sönderfallande Libyen som en del av en större internationell insats. EU-länderna har starka ekonomiska intressen där samtidigt som opinionen mot dödandet växer ju fler bilder som läcker ut.
Hur ställer sig regeringen Reinfeldt till en fredsframtvingande insats i Libyen, med svensk trupp? Att det ska finnas ett FN-mandat borde vara självklart. Men hur ser regeringen på krav för en demokratisering, på möjliga exitstrategier, på inkomsterna från olja- och gas? Militära insatser utan en helhetsstrategi brukar sällan bli lyckosamma.
Ända sedan EU började utveckla sin militära förmåga har jag frågat efter analyser av möjliga kriser i Nordafrika och hur det påverkar svensk säkerhetspolitik. Kunskapen och beredskapen på UD och i andra delar av regeringskansliet inför sådana kriser har varit begränsad. Jag hoppas det är bättre nu.
[UPPDATERING Första steget i en eventuell internationell militär insats kan bli att övervaka ett flygförbud. Det föreslår David Owen, tidigare brittisk utrikesminister, att FN:s säkerhetsråd omedelbart ska besluta om. Han anser att Nato ska sköta övervakningen.]
[UPPDATERING 2 En EU-tjänsteman säger till European Voice i dag torsdag att det nu pågår beredskapsplanering för en militär insats i Libyen.]
Andra om Libyen: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, med flera
måndag 21 februari 2011
Reinfeldt lyssnade för mycket till USA
Ett av skälen till klimatfiaskot i Köpenhamn var att EU gick på USA:s linje. Kyotoprotokollet skulle skrotas, trots allt mödosamt arbete med att få ihop det en gång i tiden. Istället ville USA ha ett avtal med bindande krav också på u-länderna.
Sverige valde som EU-ordförande att stödja den linjen. Svenska Dagbladet visar idag hur nära kontakterna var med USA. Fredrik Reinfeldts statssekreterare Nicola Clase lovade redan 2008 att Sverige skulle kräva utsläppslöften också från u-länderna i ett nytt klimatavtal.
Kontakterna med USA var nära och förtroliga. Motsvarande ambition fanns inte i kontakterna med viktiga u-länder, enligt Svenska Dagbladets artikel.
Det var inte så konstigt att förtroendeklyftan växte. Fredrik Reinfeldt och den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen valde sida. USA framför u-länderna.
Nu ser vi effekterna. Klimatförhandlingarna går trögt. Det politiska rörelsemoment som fanns i USA efter valet av Barack Obama är nästan borta. Reinfeldt talar sällan klimat nu för tiden.
Nästa år håller FN ett stort toppmöte i Rio om miljö och utveckling. Sverige borde lära av misslyckandet i Köpenhamn och bygga starkare relationer med u-länderna i de globala överlevnadsfrågorna.
Andra om regeringen och klimatet: Röda Berget, Supermiljöbloggen, med flera
Sverige valde som EU-ordförande att stödja den linjen. Svenska Dagbladet visar idag hur nära kontakterna var med USA. Fredrik Reinfeldts statssekreterare Nicola Clase lovade redan 2008 att Sverige skulle kräva utsläppslöften också från u-länderna i ett nytt klimatavtal.
Kontakterna med USA var nära och förtroliga. Motsvarande ambition fanns inte i kontakterna med viktiga u-länder, enligt Svenska Dagbladets artikel.
Det var inte så konstigt att förtroendeklyftan växte. Fredrik Reinfeldt och den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen valde sida. USA framför u-länderna.
Nu ser vi effekterna. Klimatförhandlingarna går trögt. Det politiska rörelsemoment som fanns i USA efter valet av Barack Obama är nästan borta. Reinfeldt talar sällan klimat nu för tiden.
Nästa år håller FN ett stort toppmöte i Rio om miljö och utveckling. Sverige borde lära av misslyckandet i Köpenhamn och bygga starkare relationer med u-länderna i de globala överlevnadsfrågorna.
Andra om regeringen och klimatet: Röda Berget, Supermiljöbloggen, med flera
söndag 20 februari 2011
Protestera mot massakern
Från Libyen kommer inga direktsändningar. Regimens övergrepp läcker ut på YouTube och via organisationer som Human Rights Watch.
Berättelserna om vad som händer i Libyens andra stad Benghazi är förfärliga. EU måste reagera skarpt på hur Khadaffis regim skjuter på demonstranter med automatvapen.
På EU-mötet i morgon behöver utrikesministrarna komma fram till en ordentlig strategi för att stödja demokratisering i hela regionen. Det kan inte vänta på konferenser och oändligt förhandlande om formuleringar kring den ena enstaka händelsen efter den andra.
Den arabiska revolutionen sker nu. EU står vid sidan och tittar på - inklusive Carl Bildt.
Andra om Libyen: DN, SvD, med flera
Berättelserna om vad som händer i Libyens andra stad Benghazi är förfärliga. EU måste reagera skarpt på hur Khadaffis regim skjuter på demonstranter med automatvapen.
På EU-mötet i morgon behöver utrikesministrarna komma fram till en ordentlig strategi för att stödja demokratisering i hela regionen. Det kan inte vänta på konferenser och oändligt förhandlande om formuleringar kring den ena enstaka händelsen efter den andra.
Den arabiska revolutionen sker nu. EU står vid sidan och tittar på - inklusive Carl Bildt.
Andra om Libyen: DN, SvD, med flera
onsdag 16 februari 2011
Tyst om Nato och EU
Mycket handlade om Egypten i dagens utrikespolitiska debatt. Jag kommenterade den i Studio Ett tillsammans med Gunnar Jonsson från DN. En av mina poänger var att partierna borde tala mer om framtiden, vad Sverige och EU nu kan göra i förhållande till demonstrationerna i länder som Algeriet, Libyen, Jemen och Bahrain.
Urban Ahlin var riktigt bra i debatten. Han har ju också länge talat om Medelhavet som Europas "Rio Grande" och krävt större engagemang för människorna i norra Afrika.
Annars saknade jag tre ämnen som inget parti tog upp särskilt tydligt.
Säkerhetspolitiken med de stora förändringarna i vårt närområde efter bland annat Natos beslut om försvarsplaner för Baltikum och om ett europeiskt missilförsvar.
EU:s framtid där mycket står på spel när Tyskland och Frankrike vill ställa kommissionen och parlamentet åt sidan, samtidigt som eurogruppen fördjupar sitt samarbete.
Spekulationen i råvaror och livsmedel som ökar svälten och skapar konflikter runt om i världen, inte alltid med så positiva resultat som i Egypten.
För övrigt en genomarbetad socialdemokratisk utrikesdeklaration som alternativ till regeringens utslätade text.
Andra om den utrikespolitiska debatten: DN, Exp, Exp2, GP, SvD, med flera
Urban Ahlin var riktigt bra i debatten. Han har ju också länge talat om Medelhavet som Europas "Rio Grande" och krävt större engagemang för människorna i norra Afrika.
Annars saknade jag tre ämnen som inget parti tog upp särskilt tydligt.
Säkerhetspolitiken med de stora förändringarna i vårt närområde efter bland annat Natos beslut om försvarsplaner för Baltikum och om ett europeiskt missilförsvar.
EU:s framtid där mycket står på spel när Tyskland och Frankrike vill ställa kommissionen och parlamentet åt sidan, samtidigt som eurogruppen fördjupar sitt samarbete.
Spekulationen i råvaror och livsmedel som ökar svälten och skapar konflikter runt om i världen, inte alltid med så positiva resultat som i Egypten.
För övrigt en genomarbetad socialdemokratisk utrikesdeklaration som alternativ till regeringens utslätade text.
Andra om den utrikespolitiska debatten: DN, Exp, Exp2, GP, SvD, med flera
Glöm inte Sverigedemokraternas väljare
Mycket är bra i Kriskommissionens rapport. Övertygelsen om politikens möjligheter. Det frimodiga och öppna arbetssättet. Viljan att ifrågasätta gamla beslut utifrån socialdemokratiska värderingar.
Jag gillar till exempel att kommissionen tar upp pensionssystemets brister, en av de stora framtidsfrågorna. Liksom resonemanget om att begränsa vinstuttag i privata välfärdsföretag, ett förslag som nog vinner mer sympati bland alla medborgare som är utsatta för dålig kvalitet i vård, skola och omsorg än bland etablerade politiska kommentatorer.
Arbetslivets villkor får rejält med utrymme. Det är en socialdemokratisk kärnfråga som förtjänar mer uppmärksamhet. Kriskommissionens tankar kring det goda arbetet hör till det som en ny partiledare behöver följa upp. Samma sak gäller förslaget om ett nytt Kunskapslyft.
Stora delar av de organisatoriska förslagen är också bra. Fortfarande möter nya medlemmar föråldrade strukturer och mötesformer. Hur många av dem som gick med under valrörelsen har kommit in på ett bra sätt nu? Här måste förändringen gå snabbt.
Jag saknar däremot tydligare förslag om miljöpolitiken, till exempel om gröna skatter, liksom om internationell solidaritet. Kommissionen verkar kluven i sin syn på EU, med ett förvirrat resonemang i den del som handlar om idé och analys. Hur kan man tala om en mer ambitiös miljöpolitik samtidigt som man vill försvaga EU-domstolen? Det går inte ihop.
Framför allt brister analysen när det gäller Sverigedemokraternas framgångar. Det verkar som om Kriskommissionen, liksom andra delar av (S), inte vill se orsakerna till att det främlingsfientliga partiet kom in i riksdagen och fortsätter att växa.
Visst handlar det om generella frågor som ökade klyftor i samhället och hög arbetslöshet. Men det går inte att stanna där, som jag tycker Kriskommissionen gör. Socialdemokraterna behöver föreslå tuffare tag mot strukturell diskriminering liksom ett rejält investeringsprogram för miljonprogrammets hyresområden som inte stannar vid bostäderna. Kriskommissionen duckar för svåra frågor som kommunernas ansvar för flyktingmottagandet och alla de hinder som finns för människor med utländsk bakgrund att komma in på arbetsmarknaden.
(Jag har av tidsskäl tyvärr inte möjlighet att länka till alla läsvärda inlägg om Kriskommissionen, åtminstone inte just nu. Kanske bör jag också påpeka att jag inte varit med i kommissionens arbete, vilket några trott eftersom min namne från Byggnads är det).
Andra om Kriskommissionen: AB, DN, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Jag gillar till exempel att kommissionen tar upp pensionssystemets brister, en av de stora framtidsfrågorna. Liksom resonemanget om att begränsa vinstuttag i privata välfärdsföretag, ett förslag som nog vinner mer sympati bland alla medborgare som är utsatta för dålig kvalitet i vård, skola och omsorg än bland etablerade politiska kommentatorer.
Arbetslivets villkor får rejält med utrymme. Det är en socialdemokratisk kärnfråga som förtjänar mer uppmärksamhet. Kriskommissionens tankar kring det goda arbetet hör till det som en ny partiledare behöver följa upp. Samma sak gäller förslaget om ett nytt Kunskapslyft.
Stora delar av de organisatoriska förslagen är också bra. Fortfarande möter nya medlemmar föråldrade strukturer och mötesformer. Hur många av dem som gick med under valrörelsen har kommit in på ett bra sätt nu? Här måste förändringen gå snabbt.
Jag saknar däremot tydligare förslag om miljöpolitiken, till exempel om gröna skatter, liksom om internationell solidaritet. Kommissionen verkar kluven i sin syn på EU, med ett förvirrat resonemang i den del som handlar om idé och analys. Hur kan man tala om en mer ambitiös miljöpolitik samtidigt som man vill försvaga EU-domstolen? Det går inte ihop.
Framför allt brister analysen när det gäller Sverigedemokraternas framgångar. Det verkar som om Kriskommissionen, liksom andra delar av (S), inte vill se orsakerna till att det främlingsfientliga partiet kom in i riksdagen och fortsätter att växa.
Visst handlar det om generella frågor som ökade klyftor i samhället och hög arbetslöshet. Men det går inte att stanna där, som jag tycker Kriskommissionen gör. Socialdemokraterna behöver föreslå tuffare tag mot strukturell diskriminering liksom ett rejält investeringsprogram för miljonprogrammets hyresområden som inte stannar vid bostäderna. Kriskommissionen duckar för svåra frågor som kommunernas ansvar för flyktingmottagandet och alla de hinder som finns för människor med utländsk bakgrund att komma in på arbetsmarknaden.
(Jag har av tidsskäl tyvärr inte möjlighet att länka till alla läsvärda inlägg om Kriskommissionen, åtminstone inte just nu. Kanske bör jag också påpeka att jag inte varit med i kommissionens arbete, vilket några trott eftersom min namne från Byggnads är det).
Andra om Kriskommissionen: AB, DN, SvD, SvD2, SvD3, med flera
torsdag 10 februari 2011
Ducka inte om PR-firmorna, (S)
Trots Primegate står inte frågan om PR-bolagen på dagordningen när Socialdemokraternas partistyrelse möts i morgon. Om jag förstår saken rätt vill inte partisekreterare Ibrahim Baylan ha riktlinjer för kontakterna med PR-firmor, åtminstone inte så länge som de inte är gemensamma för alla partier. Det initiativ han utlovade när det blåste som mest runt Prime har hittills inte blivit mer än ett inledande samtal med Moderaternas Sofia Arkelsten.
Primegate är inte över och det kommer säkerligen fler historier om andra bolag. Det visar erfarenheterna i andra länder. Krav på tydliga regler har rests inom fler partidistrikt. Socialdemokraterna skulle vinna på att ta ledningen för större politisk öppenhet och ordentliga riktlinjer om PR-bolagen.
Primegate är inte över och det kommer säkerligen fler historier om andra bolag. Det visar erfarenheterna i andra länder. Krav på tydliga regler har rests inom fler partidistrikt. Socialdemokraterna skulle vinna på att ta ledningen för större politisk öppenhet och ordentliga riktlinjer om PR-bolagen.
lördag 5 februari 2011
Eneroth: folkrörelse och industri
Tomas Eneroth symboliserar en traditionell socialdemokrati, rotad i glasbruksorten Kosta och dess starka nätverk (inklusive blåsorkestern). Därför var det knappast en slump att Eneroth under sin SSU-tid lanserade begreppet egenmakt som en väg till att ge människor inflytande.
Denna förankring i folkrörelsernas Sverige har Tomas Eneroth burit med sig, liksom en god organisatorisk förmåga. Han anses vara en kompetent politiker som får saker gjorda. De områden han profilerat sig på i riksdagen - näringspolitik, socialförsäkringar, utbildning - är socialdemokratiska hjärtefrågor. Få verkar ha starka känslor mot Eneroth, som tycks kunna skapa ett gott samarbetsklimat omkring sig.
Den tvekan jag hör handlar inte om politiken utan om de personliga egenskaperna. Tomas Eneroth har suttit i riksdagen sedan 1994. På vilka områden har han verkligen gjort avtryck? Saab-krisen, ja, men den kan slå tillbaka på (S) om Victor Muller visar sig vara en bluffmakare.
Andra undrar om Tomas Eneroth har tillräcklig karisma för dagens medialiserade politik. Ogillar han egentligen att finnas i strålkastarljuset? Allt detta är svårt att veta. Människor växer ofta med uppgiften.
Jag har diskuterat möjliga namn utifrån fem politiska frågor som är viktiga för mig:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
När det gäller välfärden tycks Tomas Eneroth ligga i en klassisk socialdemokratisk mitten-vänsterfåra. Han har inte hyllat privata vinstintressen i vård, skola och omsorg och inte heller varit aktiv för att acceptera borgerliga skattesänkningar. Eneroth försvarar starka socialförsäkringar för hela befolkningen.
På de fyra övriga områden jag valt ut har jag inte sett Tomas Eneroth profilera sig särskilt starkt.
Han har fört fram socialdemokratins linje i energipolitiken men det är svårt att minnas att han tagit strid för en ambitiös miljöpolitik. Snarare har Eneroth lutat mot industriförbundens ibland rätt konservativa hållning.
Ungdomars villkor i miljonprogramsområdena har jag inte hört Eneroth tala om. Däremot har han en stark känsla för villkoren i industriorterna.
Ingen jag talat med minns något omfattande internationellt engagemang. När det gäller EU ligger Tomas Eneroth i huvudfåran inom socialdemokratin. Jag vet inte var Eneroth står när det gäller Nato-medlemskap men har ingen anledning att tro att han skulle vara för.
Slutligen, när det gäller mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, så har Tomas Eneroth i sin senaste roll krävt att fler flyktingar från Irak ska få stanna i Sverige. Däremot har han inte utmanat fackförbund som Kommunal när det gäller möjligheterna för dessa nyanlända att få jobb, till exempel genom omfattande satsningar på vuxennärvaro i miljonprogrammets skolor.
Tidigare inlägg i denna serie:
Veronica Palm vågar tala miljö
Mikael Damberg gillar tjänstejobb
Österberg vill ha kvar den svenska modellen
Östros har störst trovärdighet
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tomas Eneroth har jag sämre kunskaper om än de namn jag tidigare gått igenom. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om (S): AB, Exp, SvD, SVT, Anne-Marie Lindgren, Björn Andersson, Irene Wennemo, Martin Moberg, Peter Andersson, med flera
Denna förankring i folkrörelsernas Sverige har Tomas Eneroth burit med sig, liksom en god organisatorisk förmåga. Han anses vara en kompetent politiker som får saker gjorda. De områden han profilerat sig på i riksdagen - näringspolitik, socialförsäkringar, utbildning - är socialdemokratiska hjärtefrågor. Få verkar ha starka känslor mot Eneroth, som tycks kunna skapa ett gott samarbetsklimat omkring sig.
Den tvekan jag hör handlar inte om politiken utan om de personliga egenskaperna. Tomas Eneroth har suttit i riksdagen sedan 1994. På vilka områden har han verkligen gjort avtryck? Saab-krisen, ja, men den kan slå tillbaka på (S) om Victor Muller visar sig vara en bluffmakare.
Andra undrar om Tomas Eneroth har tillräcklig karisma för dagens medialiserade politik. Ogillar han egentligen att finnas i strålkastarljuset? Allt detta är svårt att veta. Människor växer ofta med uppgiften.
Jag har diskuterat möjliga namn utifrån fem politiska frågor som är viktiga för mig:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
När det gäller välfärden tycks Tomas Eneroth ligga i en klassisk socialdemokratisk mitten-vänsterfåra. Han har inte hyllat privata vinstintressen i vård, skola och omsorg och inte heller varit aktiv för att acceptera borgerliga skattesänkningar. Eneroth försvarar starka socialförsäkringar för hela befolkningen.
På de fyra övriga områden jag valt ut har jag inte sett Tomas Eneroth profilera sig särskilt starkt.
Han har fört fram socialdemokratins linje i energipolitiken men det är svårt att minnas att han tagit strid för en ambitiös miljöpolitik. Snarare har Eneroth lutat mot industriförbundens ibland rätt konservativa hållning.
Ungdomars villkor i miljonprogramsområdena har jag inte hört Eneroth tala om. Däremot har han en stark känsla för villkoren i industriorterna.
Ingen jag talat med minns något omfattande internationellt engagemang. När det gäller EU ligger Tomas Eneroth i huvudfåran inom socialdemokratin. Jag vet inte var Eneroth står när det gäller Nato-medlemskap men har ingen anledning att tro att han skulle vara för.
Slutligen, när det gäller mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, så har Tomas Eneroth i sin senaste roll krävt att fler flyktingar från Irak ska få stanna i Sverige. Däremot har han inte utmanat fackförbund som Kommunal när det gäller möjligheterna för dessa nyanlända att få jobb, till exempel genom omfattande satsningar på vuxennärvaro i miljonprogrammets skolor.
Tidigare inlägg i denna serie:
Veronica Palm vågar tala miljö
Mikael Damberg gillar tjänstejobb
Österberg vill ha kvar den svenska modellen
Östros har störst trovärdighet
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tomas Eneroth har jag sämre kunskaper om än de namn jag tidigare gått igenom. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om (S): AB, Exp, SvD, SVT, Anne-Marie Lindgren, Björn Andersson, Irene Wennemo, Martin Moberg, Peter Andersson, med flera
fredag 4 februari 2011
Carl Bildts historiska misstag
Realpolitiker kan föra hur många intellektuella samtal som helst med tankesmedjor och komma fram till den ena skarpa analysen av världsläget efter den andra. När historiska förändringar sker hamnar de ändå lätt fel. Det gjorde Henry Kissinger. Det håller Carl Bildt på att göra nu med Egypten.
Medan USA gradvis skärpt tonen har Sveriges utrikesminister hållit fast vid sin linje. Det är nästa presidentval som är viktigt. Inte att Mubarak avgår så snabbt som möjligt. Lena Ag skriver bra om Carl Bildts önskan om "stabilitet".
Till och med inför det senaste dygnets massiva övergrepp på demonstranter håller Bildt en lågmäld ton. Ja, han kräver ett stopp för våldet mot journalister och andra, men ordvalet är ändå försiktigare än hur till exempel Hillary Clinton uttrycker sig. Och efter sitt samtal med den egyptiske utrikesministern fokuserar Bildt fortfarande på valregler för nästa presidentval. Inte på regimens ansvar för våldet mot demonstranterna, inte på att Mubarak måste avgå (ett linje som USA nu driver).
Sverige ingår i EU, men det betyder inte att vi måste tiga. Den brittiske premiärministern David Cameron har till exempel varit tydligare i sin kritik av regimen än Bildt och Reinfeldt. Så här sa Cameron i onsdags enligt The Guardian: ""If it turns out that the regime in any way has sponsored or tolerated this violence, that is completely unacceptable"
När de fem stora EU-länderna dessutom gör gemensamma uttalanden och Catherine Ashtons trovärdighet redan är raserad så måste Sverige kunna vara en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna.
Det vill tydligen inte Bildt. Inget krav på en internationell undersökningskommission för att granska regimens ansvar för våldet. Trots att FRA och andra måste kunna ge en tillräcklig bild av säkerhetsapparatens agerande för att ställa ett sådant krav.
"Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl", skriver Carl Bildt om nya valregler i Egypten. "Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl" skriver jag om en utrikespolitik grundad på mänskliga rättigheter och demokrati.
Andra om Egypten: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Medan USA gradvis skärpt tonen har Sveriges utrikesminister hållit fast vid sin linje. Det är nästa presidentval som är viktigt. Inte att Mubarak avgår så snabbt som möjligt. Lena Ag skriver bra om Carl Bildts önskan om "stabilitet".
Till och med inför det senaste dygnets massiva övergrepp på demonstranter håller Bildt en lågmäld ton. Ja, han kräver ett stopp för våldet mot journalister och andra, men ordvalet är ändå försiktigare än hur till exempel Hillary Clinton uttrycker sig. Och efter sitt samtal med den egyptiske utrikesministern fokuserar Bildt fortfarande på valregler för nästa presidentval. Inte på regimens ansvar för våldet mot demonstranterna, inte på att Mubarak måste avgå (ett linje som USA nu driver).
Sverige ingår i EU, men det betyder inte att vi måste tiga. Den brittiske premiärministern David Cameron har till exempel varit tydligare i sin kritik av regimen än Bildt och Reinfeldt. Så här sa Cameron i onsdags enligt The Guardian: ""If it turns out that the regime in any way has sponsored or tolerated this violence, that is completely unacceptable"
När de fem stora EU-länderna dessutom gör gemensamma uttalanden och Catherine Ashtons trovärdighet redan är raserad så måste Sverige kunna vara en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna.
Det vill tydligen inte Bildt. Inget krav på en internationell undersökningskommission för att granska regimens ansvar för våldet. Trots att FRA och andra måste kunna ge en tillräcklig bild av säkerhetsapparatens agerande för att ställa ett sådant krav.
"Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl", skriver Carl Bildt om nya valregler i Egypten. "Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl" skriver jag om en utrikespolitik grundad på mänskliga rättigheter och demokrati.
Andra om Egypten: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
fredag 28 januari 2011
Östros har störst trovärdighet
Vilken socialdemokrat kan utmana Fredrik Reinfeldt som statsminister? Om den frågan avgör partiledarvalet är saken klar. Då blir det Thomas Östros.
Östros har mer statsrådserfarenhet med sina tio år än någon borgerlig politiker. Han kan ekonomi, utbildning, EU, med mera. När Östros använder sin personliga historia och vågar släppa lite på kontrollen vinner han både förtroende och debatter. Första maj-talet på Norra Bantorget 2008 var lysande.
Ändå har Östros inte varit bland storfavoriterna i mediernas bevakning, åtminstone inte förrän Pär Nuder sa kategoriskt nej till valberedningen. En förklaring är kanske rollen som ekonomisk-politisk talesman. Där ingår att stoppa många angelägna förslag.
Gruppen kring Östros har varit stark i (S)-riksdagskansli och det har nog provocerat andra som känt sig överkörda. För min del har jag kritiserat en del av resultaten, men i grunden tror jag på starka finansministrar/ekonomisk-politiska talespersoner, även om de sällan blir populära. Under förra mandatperiodens turbulens hade Östros en stabiliserande roll i partiledningen, det ska man inte heller underskatta.
Den rollen ledar också till kritik för valförlusten. Å andra sidan var Östros framgångsrik som statsråd, en bakgrund som är viktig för att utmana Reinfeldt.
För min del handlar partiledarfrågan om fler saker än trovärdigheten som statsminister, även om den är central. Det är bland annat därför jag gör denna genomgång av det politiska innehållet utifrån fem frågor som är viktiga för mig:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
Thomas Östros argumenterar skickligt för hur en god social välfärd bidrar till ekonomisk tillväxt. Ändå tycker jag att han varit alltför försiktig när det gäller de borgerliga skattesänkningarna. Det är naturligtvis svårt att vinna val på stora höjningar, men oavsett vad (S) föreslagit hade det kallats skattechock av borgerliga politiker och tongivande politiska kommentatorer. Det hade varit bättre att stå för något större skatteintäkter och visa hur de kan gå till fler konkreta förbättringar av skola, vård och äldreomsorg.
När det gäller miljöpolitik tillhör inte Östros de som profilerat sig mest. Han har ändå som näringspolitiker och ekonomisk-politisk talesman haft en konstruktiv roll.
Uppväxtvillkoren i miljonprogrammets hyreshusområden är inte en fråga där jag sett Thomas Östros profilera sig. Där verkar han snarare ha hållit emot rejäla satsningar på ett miljardprogram, liksom företrädaren Pär Nuder. Det förvånar mig, eftersom få saker betyder så mycket för Sveriges ekonomiska möjligheter som att ge unga med utländsk bakgrund en bra start i livet.
I internationella frågor är Thomas Östros ofta lysande. Hans visioner och förslag i europatalen under EMU-kampanjen och hans genomtänkta globala perspektiv på Första Maj har få motsvarigheter bland dagens ledande socialdemokrater. Möjligen saknar jag en tuffare ton mot finansspekulationen. Jag har inte sett någon antydan att Östros skulle vilja öppna för ett Nato-medlemskap.
Slutligen har jag inga tvivel på Östros engagemang för mänskliga rättigheter.
Tidigare inlägg i denna serie:
Mikael Damberg gillar tjänstejobb
Veronica Palm vågar tala miljö
Österberg vill ha kvar den svenska modellen
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om Socialdemokraterna: Exp, Folkbladet, Sydsvenskan, Björn Sundin, HBT-Sossen, Roger Jönsson, med flera
Östros har mer statsrådserfarenhet med sina tio år än någon borgerlig politiker. Han kan ekonomi, utbildning, EU, med mera. När Östros använder sin personliga historia och vågar släppa lite på kontrollen vinner han både förtroende och debatter. Första maj-talet på Norra Bantorget 2008 var lysande.
Ändå har Östros inte varit bland storfavoriterna i mediernas bevakning, åtminstone inte förrän Pär Nuder sa kategoriskt nej till valberedningen. En förklaring är kanske rollen som ekonomisk-politisk talesman. Där ingår att stoppa många angelägna förslag.
Gruppen kring Östros har varit stark i (S)-riksdagskansli och det har nog provocerat andra som känt sig överkörda. För min del har jag kritiserat en del av resultaten, men i grunden tror jag på starka finansministrar/ekonomisk-politiska talespersoner, även om de sällan blir populära. Under förra mandatperiodens turbulens hade Östros en stabiliserande roll i partiledningen, det ska man inte heller underskatta.
Den rollen ledar också till kritik för valförlusten. Å andra sidan var Östros framgångsrik som statsråd, en bakgrund som är viktig för att utmana Reinfeldt.
För min del handlar partiledarfrågan om fler saker än trovärdigheten som statsminister, även om den är central. Det är bland annat därför jag gör denna genomgång av det politiska innehållet utifrån fem frågor som är viktiga för mig:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
Thomas Östros argumenterar skickligt för hur en god social välfärd bidrar till ekonomisk tillväxt. Ändå tycker jag att han varit alltför försiktig när det gäller de borgerliga skattesänkningarna. Det är naturligtvis svårt att vinna val på stora höjningar, men oavsett vad (S) föreslagit hade det kallats skattechock av borgerliga politiker och tongivande politiska kommentatorer. Det hade varit bättre att stå för något större skatteintäkter och visa hur de kan gå till fler konkreta förbättringar av skola, vård och äldreomsorg.
När det gäller miljöpolitik tillhör inte Östros de som profilerat sig mest. Han har ändå som näringspolitiker och ekonomisk-politisk talesman haft en konstruktiv roll.
Uppväxtvillkoren i miljonprogrammets hyreshusområden är inte en fråga där jag sett Thomas Östros profilera sig. Där verkar han snarare ha hållit emot rejäla satsningar på ett miljardprogram, liksom företrädaren Pär Nuder. Det förvånar mig, eftersom få saker betyder så mycket för Sveriges ekonomiska möjligheter som att ge unga med utländsk bakgrund en bra start i livet.
I internationella frågor är Thomas Östros ofta lysande. Hans visioner och förslag i europatalen under EMU-kampanjen och hans genomtänkta globala perspektiv på Första Maj har få motsvarigheter bland dagens ledande socialdemokrater. Möjligen saknar jag en tuffare ton mot finansspekulationen. Jag har inte sett någon antydan att Östros skulle vilja öppna för ett Nato-medlemskap.
Slutligen har jag inga tvivel på Östros engagemang för mänskliga rättigheter.
Tidigare inlägg i denna serie:
Mikael Damberg gillar tjänstejobb
Veronica Palm vågar tala miljö
Österberg vill ha kvar den svenska modellen
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om Socialdemokraterna: Exp, Folkbladet, Sydsvenskan, Björn Sundin, HBT-Sossen, Roger Jönsson, med flera
torsdag 27 januari 2011
Österberg vill ha kvar den svenska modellen
Min lilla bloggserie om partiledarnamnen i (S) har nu kommit till Sven-Erik Österberg. Vart skulle han leda socialdemokratin?
Österberg kan upplevas som ett tryggt val. Ett samlande namn för ett parti där yngre generationer är präglade av striderna i SSU. En västmanlänning med ordentlig förankring i människors vardag. Hur är det med förmågan att entusiasmera? Med trovärdigheten internationellt?
Här tar jag upp samma fem punkter som i tidigare inlägg, politiska frågor som är särskilt viktiga för mig.
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
När det gäller välfärden framstår Österberg som traditionell socialdemokrat. Han accepterar andra driftsformer än de offentliga, men hör inte till de pådrivande för privata lösningar. Som gruppledare i riksdagen har Österberg haft en viktig roll för överenskommelser om (S) budgetalternativ, som jag för min del tycker har saknat tillräckligt mod när det gäller att utmana borgerliga skattesänkningar. Men Österbergs instinkt, här liksom om arbetsmarknaden, är att värna den svenska modellen så som den varit. Bra på många sätt.
Samtidigt finns ett behov av förnyelse för att klara framtidens utmaningar - både på grund av konkurrensen från länder som Kina och på grund av klimathotet. Österberg talar om miljö men är knappast någon av de mest aktiva (S)-politikerna på området. Det kan förstås ändra sig.
I gårdagens riksdagsdebatt ville Österberg satsa på bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden, bland annat skolorna. Bra, men inte heller detta har varit någon stor profilfråga tidigare. Däremot är det en tillgång att Österberg förstår bruksorterna, något som ofta är frånvarande i Stockholms politiska och mediala kotterier.
Mitt största frågetecken kring Österbergs politik gäller världen utanför Sverige. Han har försvarat svenska kollektivavtal mot EG-domstolens beslut och ställt krav på regeringen att förändra utstationeringsdirektiv med mera. Men var finns de spännande idéerna om hur EU ska utvecklas i en global ekonomi för att värna en god välfärd? Som finansmarknadsminister var Österberg inte särskilt aktiv i EU, i en tid då reglerna för bankerna borde ha skärpts.
Jag uppfattar Österberg som traditionell även i synen på säkerhetspolitiken. Knappast några äventyr med Nato-medlemskap, vilket är bra. Men är han tillräcklig strategiskt för att formulera ett alternativ i tid innan den stora kampanjen för medlemskap sätter igång? Vad gäller Afghanistan har Österberg vad jag förstår varit kritisk till att öka den svenska truppen, en klok inställning.
Slutligen är Österberg en stark förkämpe för fackliga rättigheter, en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Däremot blir jag ibland tveksam till hans sätt att uttrycka sig om att ingrepp i personlig integritet är nödvändigt i kampen mot terrorismen. Så kan det vara ibland, men det gäller att hitta en balans och inte driva iväg mot alltför populistiska förslag.
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om (S): SvD, SVT, Högbergs tankar, Martin Moberg, med flera
Österberg kan upplevas som ett tryggt val. Ett samlande namn för ett parti där yngre generationer är präglade av striderna i SSU. En västmanlänning med ordentlig förankring i människors vardag. Hur är det med förmågan att entusiasmera? Med trovärdigheten internationellt?
Här tar jag upp samma fem punkter som i tidigare inlägg, politiska frågor som är särskilt viktiga för mig.
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
När det gäller välfärden framstår Österberg som traditionell socialdemokrat. Han accepterar andra driftsformer än de offentliga, men hör inte till de pådrivande för privata lösningar. Som gruppledare i riksdagen har Österberg haft en viktig roll för överenskommelser om (S) budgetalternativ, som jag för min del tycker har saknat tillräckligt mod när det gäller att utmana borgerliga skattesänkningar. Men Österbergs instinkt, här liksom om arbetsmarknaden, är att värna den svenska modellen så som den varit. Bra på många sätt.
Samtidigt finns ett behov av förnyelse för att klara framtidens utmaningar - både på grund av konkurrensen från länder som Kina och på grund av klimathotet. Österberg talar om miljö men är knappast någon av de mest aktiva (S)-politikerna på området. Det kan förstås ändra sig.
I gårdagens riksdagsdebatt ville Österberg satsa på bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden, bland annat skolorna. Bra, men inte heller detta har varit någon stor profilfråga tidigare. Däremot är det en tillgång att Österberg förstår bruksorterna, något som ofta är frånvarande i Stockholms politiska och mediala kotterier.
Mitt största frågetecken kring Österbergs politik gäller världen utanför Sverige. Han har försvarat svenska kollektivavtal mot EG-domstolens beslut och ställt krav på regeringen att förändra utstationeringsdirektiv med mera. Men var finns de spännande idéerna om hur EU ska utvecklas i en global ekonomi för att värna en god välfärd? Som finansmarknadsminister var Österberg inte särskilt aktiv i EU, i en tid då reglerna för bankerna borde ha skärpts.
Jag uppfattar Österberg som traditionell även i synen på säkerhetspolitiken. Knappast några äventyr med Nato-medlemskap, vilket är bra. Men är han tillräcklig strategiskt för att formulera ett alternativ i tid innan den stora kampanjen för medlemskap sätter igång? Vad gäller Afghanistan har Österberg vad jag förstår varit kritisk till att öka den svenska truppen, en klok inställning.
Slutligen är Österberg en stark förkämpe för fackliga rättigheter, en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Däremot blir jag ibland tveksam till hans sätt att uttrycka sig om att ingrepp i personlig integritet är nödvändigt i kampen mot terrorismen. Så kan det vara ibland, men det gäller att hitta en balans och inte driva iväg mot alltför populistiska förslag.
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om (S): SvD, SVT, Högbergs tankar, Martin Moberg, med flera
tisdag 25 januari 2011
Mikael Damberg gillar tjänstejobb
Jag ser att Ulf Bjereld upprepar påståendet att det är tunt med partiledarämnen för (S). Det håller jag inte med om. [UPPDATERING Ulf Bjereld påpekar i en kommentar här nedan att det inte var så han menade i intervjun.]
Alla socialdemokratiska partiledare i modern tid har utvecklats under sin ordförandetid. Erlander, Palme, Carlsson, Persson - ja Sahlin också fast tiden blev kort. Och vem visste att Anna Lindh skulle bli så framgångsrik och populär som utrikesminister när hon utsågs år 1998?
Därför bör man inte avfärda dagens namn så svepande som till exempel Aftonbladets ledarsida gjort. Människor utvecklas och har andra sidor än dem som politisk position och medielogik hittills tvingat dem att visa fram.
Med detta sagt går jag över till namn nummer två i mitt enkla försök till politisk analys. Mikael Damberg.
Jag har för min del satt upp fem områden som särskilt viktiga:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
Mikael Damberg är ordförande för Stockholms läns partidistrikt, där flera ledande politiker profilerat sig på en större roll för marknadslösningar i valfärden och inte velat återställa borgerliga skattesänkningar. Jag tänker till exempel på Ilija Batljan och Helene Hellmark Knutsson. Själv har Mikael Damberg varit försiktigare och mer intellektuell i sitt resonemang till exempel om skattenedsättningar för hushållstjänster. Jag är ändå tveksam till Dambergs vilja att gå till val på de skattehöjningar som jag tror välfärden behöver. Särskilt i en tid av stor befolkningsökning där många står utanför arbetsmarknaden.
Som SSU-ordförande engagerade sig Mikael Damberg starkt för miljöfrågorna. I riksdagen har han inte haft miljö som ansvarsområde, men jag tror han har en god grundinställning till ambitiös miljöpolitik som en drivkraft för jobb och tillväxt.
Damberg förstår också villkoren för ungdomar i miljonprogrammet och har engagerat sig för en mer jämlik skola (ett område där han har stora kunskaper och verkligen ger Jan Björklund en match).
Europapolitiken skulle bli tydligare med EU-vännen Damberg som ordförande. Säkerhetspolitiken och Nato har jag inte hört honom tala om på länge och det ingår inte heller i hans politiska uppdrag. Det är ett område där alla partiledarämnen borde vara tydliga med ett nej till Nato-medlemskap.
Mikael Damberg har stora internationella kunskaper sedan sin tid som SSU-ordförande. Han har drivit frågor om mänskliga rättigheter både internationellt och Sverige. Det gäller inte minst kvinnors situation i förtryckande miljöer, där han gjort viktiga insatser bland annat som ordförande för Fadime Sahindahls minnesfond.
På flera av dessa fem områden gillar jag alltså Mikael Dambergs politiska inriktning. Mitt frågetecken gäller viljan att föreslå den skattefinansiering som behövs för en rättvis välfärd i framtiden.
(Slutligen, som jag skrev förra gången: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om Socialdemokraterna: AB, DN, DN2, Exp, Exp2, Rapport, SvD, SvD2, Helle Klein, Peter Andersson, Rasmus Lenefors, med flera
Alla socialdemokratiska partiledare i modern tid har utvecklats under sin ordförandetid. Erlander, Palme, Carlsson, Persson - ja Sahlin också fast tiden blev kort. Och vem visste att Anna Lindh skulle bli så framgångsrik och populär som utrikesminister när hon utsågs år 1998?
Därför bör man inte avfärda dagens namn så svepande som till exempel Aftonbladets ledarsida gjort. Människor utvecklas och har andra sidor än dem som politisk position och medielogik hittills tvingat dem att visa fram.
Med detta sagt går jag över till namn nummer två i mitt enkla försök till politisk analys. Mikael Damberg.
Jag har för min del satt upp fem områden som särskilt viktiga:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
Mikael Damberg är ordförande för Stockholms läns partidistrikt, där flera ledande politiker profilerat sig på en större roll för marknadslösningar i valfärden och inte velat återställa borgerliga skattesänkningar. Jag tänker till exempel på Ilija Batljan och Helene Hellmark Knutsson. Själv har Mikael Damberg varit försiktigare och mer intellektuell i sitt resonemang till exempel om skattenedsättningar för hushållstjänster. Jag är ändå tveksam till Dambergs vilja att gå till val på de skattehöjningar som jag tror välfärden behöver. Särskilt i en tid av stor befolkningsökning där många står utanför arbetsmarknaden.
Som SSU-ordförande engagerade sig Mikael Damberg starkt för miljöfrågorna. I riksdagen har han inte haft miljö som ansvarsområde, men jag tror han har en god grundinställning till ambitiös miljöpolitik som en drivkraft för jobb och tillväxt.
Damberg förstår också villkoren för ungdomar i miljonprogrammet och har engagerat sig för en mer jämlik skola (ett område där han har stora kunskaper och verkligen ger Jan Björklund en match).
Europapolitiken skulle bli tydligare med EU-vännen Damberg som ordförande. Säkerhetspolitiken och Nato har jag inte hört honom tala om på länge och det ingår inte heller i hans politiska uppdrag. Det är ett område där alla partiledarämnen borde vara tydliga med ett nej till Nato-medlemskap.
Mikael Damberg har stora internationella kunskaper sedan sin tid som SSU-ordförande. Han har drivit frågor om mänskliga rättigheter både internationellt och Sverige. Det gäller inte minst kvinnors situation i förtryckande miljöer, där han gjort viktiga insatser bland annat som ordförande för Fadime Sahindahls minnesfond.
På flera av dessa fem områden gillar jag alltså Mikael Dambergs politiska inriktning. Mitt frågetecken gäller viljan att föreslå den skattefinansiering som behövs för en rättvis välfärd i framtiden.
(Slutligen, som jag skrev förra gången: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om Socialdemokraterna: AB, DN, DN2, Exp, Exp2, Rapport, SvD, SvD2, Helle Klein, Peter Andersson, Rasmus Lenefors, med flera
måndag 24 januari 2011
Veronica Palm vågar tala miljö
Valet av ny partiledare för Socialdemokraterna är också ett val av politisk inriktning. Rådslag och partikongresser i all ära, men den person som leder partiet har stort utrymme att forma politiken.
Det är inte alldeles enkelt att veta vart de aktuella namnen vill leda socialdemokratin. Flera ägnar sig åt riskminimering.
Jag tänkte ändå göra ett försök utifrån fem frågor som är viktiga för mig. Det är naturligtvis ett personligt val vilka områden man vill lyfta fram. Tidigare har jag skrivit om objektiva kriterier som att partiordföranden bör sitta i riksdagen.Förhoppningsvis får politikens innehåll också plats när partidistrikten ska diskutera namnen.
De frågor jag valt är:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
Jag börjar med Veronica Palm, delvis därför att hon är föredömligt tydlig med vad hon tycker vilket gör saken enklare.
Inför det senaste valet fanns en tydlig skillnad mellan Socialdemokraterna centralt och företrädarna i Stockholm stad. Veronica Palm liksom Carin Jämtin var hårdare i sin kritik av hur privata företag plockar ut vinster från vård, skola och omsorg samtidigt som bristerna är stora. Veronica Palm stod också upp för att skatterna behövs som finansiering av välfärden.
Den socialdemokratiska tillväxtdebatten sedan valet (delvis påverkad av Prime) har handlat alltför lite om hur en ambitiös miljöpolitik kan bidra till svensk konkurrenskraft när länder som Kina bygger ut snabbtåg och förnybar energi. Därför var det glädjande att Veronica Palm nyligen i Aktuellt i Politiken vågade stå för de gröna skatter som socialdemokratiska regeringar varit ledande i att ta fram.
Att bo i Högdalen är inte fel om man ska förstå de sociala skillnaderna i dagens Sverige. Veronica Palm vill ge mer pengar till skolor i ekonomiskt svaga områden, och även om jag inte hört henne föreslå något stort statligt miljardprogram för miljonprogrammet så ser hon dagens orättvisor tydligt.
När det gäller EU är jag osäker på var Veronica Palm står. Däremot har jag svårt att tänka mig att hon skulle leda Sverige in i Nato som partiordförande, en fråga som är mer brännande för tiden fram till 2020 än vad kanske många tror.
Veronica Palm har ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter, som märks bland annat i synen på flyktingpolitiken (även om jag inte alltid håller med henne där).
De politiska kriterierna är inte det enda som avgör vem som är bäst partiledare, men nog uppfyller Veronica Palm det mesta av den inriktning jag skulle vilja se att Socialdemokraterna hade på dessa fem områden.
(Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om Socialdemokraterna: AB, DN, DN2, Ekot, Exp, Exp2, SvD, Folkbladet, SvD, HBT-Sossen, Helle Klein, Högbergs tankar, Peter Andersson, med flera
Det är inte alldeles enkelt att veta vart de aktuella namnen vill leda socialdemokratin. Flera ägnar sig åt riskminimering.
Jag tänkte ändå göra ett försök utifrån fem frågor som är viktiga för mig. Det är naturligtvis ett personligt val vilka områden man vill lyfta fram. Tidigare har jag skrivit om objektiva kriterier som att partiordföranden bör sitta i riksdagen.Förhoppningsvis får politikens innehåll också plats när partidistrikten ska diskutera namnen.
De frågor jag valt är:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
Jag börjar med Veronica Palm, delvis därför att hon är föredömligt tydlig med vad hon tycker vilket gör saken enklare.
Inför det senaste valet fanns en tydlig skillnad mellan Socialdemokraterna centralt och företrädarna i Stockholm stad. Veronica Palm liksom Carin Jämtin var hårdare i sin kritik av hur privata företag plockar ut vinster från vård, skola och omsorg samtidigt som bristerna är stora. Veronica Palm stod också upp för att skatterna behövs som finansiering av välfärden.
Den socialdemokratiska tillväxtdebatten sedan valet (delvis påverkad av Prime) har handlat alltför lite om hur en ambitiös miljöpolitik kan bidra till svensk konkurrenskraft när länder som Kina bygger ut snabbtåg och förnybar energi. Därför var det glädjande att Veronica Palm nyligen i Aktuellt i Politiken vågade stå för de gröna skatter som socialdemokratiska regeringar varit ledande i att ta fram.
Att bo i Högdalen är inte fel om man ska förstå de sociala skillnaderna i dagens Sverige. Veronica Palm vill ge mer pengar till skolor i ekonomiskt svaga områden, och även om jag inte hört henne föreslå något stort statligt miljardprogram för miljonprogrammet så ser hon dagens orättvisor tydligt.
När det gäller EU är jag osäker på var Veronica Palm står. Däremot har jag svårt att tänka mig att hon skulle leda Sverige in i Nato som partiordförande, en fråga som är mer brännande för tiden fram till 2020 än vad kanske många tror.
Veronica Palm har ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter, som märks bland annat i synen på flyktingpolitiken (även om jag inte alltid håller med henne där).
De politiska kriterierna är inte det enda som avgör vem som är bäst partiledare, men nog uppfyller Veronica Palm det mesta av den inriktning jag skulle vilja se att Socialdemokraterna hade på dessa fem områden.
(Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om Socialdemokraterna: AB, DN, DN2, Ekot, Exp, Exp2, SvD, Folkbladet, SvD, HBT-Sossen, Helle Klein, Högbergs tankar, Peter Andersson, med flera
söndag 23 januari 2011
Varför Nuder?
Minnet är kort. År 2006 var många kritiska till Pär Nuder bland annat för hans agerande som finansminister. Nu har tiden gått och ett liknande missnöje verkar finnas med dagens ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros.
Delvis ligger detta i rollen att säga nej till reformer som kostar pengar. Ändå var kritiken mot Pär Nuder bredare än så. Han förknippades med Göran Perssons hårdhänta styre och med en politisk kultur som stängde ute istället för att hålla samman. Rättvis eller orättvist, det får var och en bedöma.
Däremot tror jag det är viktigt med en öppen diskussion om alla aktuella personer. Jag återkommer de närmaste dagarna till en analys av partiledarnamnens politik, men när Pär Nuder nu lanseras så hårt är det värt att ställa frågan: vad är mervärdet för socialdemokratin?
Pär Nuder sitter inte i riksdagen. Det är en begränsning för en oppositionsledare. Vilka egenskaper har han som uppväger detta i förhållande till andra kandidater?
Det är ingen tvekan om att Pär Nuder har lång regeringserfarenhet. Detta delar han med till exempel Thomas Östros och Morgan Johansson, som bägge sitter i riksdagen.
Pär Nuder kan internationell politik, även om jag inte delar hans syn på till exempel Mellanöstern. Riksdagsledamöter som Mikael Damberg, Thomas Östros, Håkan Juholt och Morgan Johansson har också stora internationella kunskaper.
När det gäller kunskaper om ekonomi är både Nuder och Östros duktiga. Man ska inte heller underskatta Veronica Palm med flera i riksdagens utskott.
Talar man om personliga egenskaper, som utstrålning och förmåga att lyssna, tycks till exempel Veronica Palm få bättre betyg än Pär Nuder.
Slutligen, när det gäller att hålla ihop socialdemokratin, så är Pär Nuder fortfarande en kontroversiell person. Här har Österberg större förutsättningar, eller en kombination av Damberg och Palm med Österberg kvar som gruppledare.
När jag lägger ihop alla dessa faktorer är det svårt att se varför Pär Nuder skulle vara så mycket bättre än till exempel Thomas Östros eller Mikael Damberg att det kompenserar bristen på riksdagsplats.
Andra om Socialdemokraterna: AB, AB2, AB3, DN, DN2, DN3, Exp, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, Björn Sundin, Högbergs tankar, Johan Westerholm, Johanna Graf, Peter Andersson, Rapport, Roger Jönsson, Sandro Wennberg, med flera
Delvis ligger detta i rollen att säga nej till reformer som kostar pengar. Ändå var kritiken mot Pär Nuder bredare än så. Han förknippades med Göran Perssons hårdhänta styre och med en politisk kultur som stängde ute istället för att hålla samman. Rättvis eller orättvist, det får var och en bedöma.
Däremot tror jag det är viktigt med en öppen diskussion om alla aktuella personer. Jag återkommer de närmaste dagarna till en analys av partiledarnamnens politik, men när Pär Nuder nu lanseras så hårt är det värt att ställa frågan: vad är mervärdet för socialdemokratin?
Pär Nuder sitter inte i riksdagen. Det är en begränsning för en oppositionsledare. Vilka egenskaper har han som uppväger detta i förhållande till andra kandidater?
Det är ingen tvekan om att Pär Nuder har lång regeringserfarenhet. Detta delar han med till exempel Thomas Östros och Morgan Johansson, som bägge sitter i riksdagen.
Pär Nuder kan internationell politik, även om jag inte delar hans syn på till exempel Mellanöstern. Riksdagsledamöter som Mikael Damberg, Thomas Östros, Håkan Juholt och Morgan Johansson har också stora internationella kunskaper.
När det gäller kunskaper om ekonomi är både Nuder och Östros duktiga. Man ska inte heller underskatta Veronica Palm med flera i riksdagens utskott.
Talar man om personliga egenskaper, som utstrålning och förmåga att lyssna, tycks till exempel Veronica Palm få bättre betyg än Pär Nuder.
Slutligen, när det gäller att hålla ihop socialdemokratin, så är Pär Nuder fortfarande en kontroversiell person. Här har Österberg större förutsättningar, eller en kombination av Damberg och Palm med Österberg kvar som gruppledare.
När jag lägger ihop alla dessa faktorer är det svårt att se varför Pär Nuder skulle vara så mycket bättre än till exempel Thomas Östros eller Mikael Damberg att det kompenserar bristen på riksdagsplats.
Men visst. Kampanjgruppen är stark och skicklig. Räcker det? Och vad betyder det i så fall för förmågan att locka inte minst kvinnliga väljare år 2014?
Andra om Socialdemokraterna: AB, AB2, AB3, DN, DN2, DN3, Exp, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, Björn Sundin, Högbergs tankar, Johan Westerholm, Johanna Graf, Peter Andersson, Rapport, Roger Jönsson, Sandro Wennberg, med flera
torsdag 20 januari 2011
Informera utrikesnämnden om Nato
Sten Tolgfors gav andra svar om Sverige och Natos försvarsplanering på pressträffen i Sälen än vad Carl Bildt gjort på denna blogg. Det här är en avgörande fråga för svensk säkerhetspolitik. Att inte regeringen informerat utrikesnämnden eller ens Socialdemokraternas ledning strider mot svensk tradition. Fredrik Reinfeldt måste se till att så sker.
Här en utskrift av mina frågor på pressträffen och Sten Tolgfors svar. Jag har redigerat bort enstaka ord för bättre läsbarhet, utan att det ändrar innebörden. Se pressträffen på Folk och Försvars hemsida för den exakta ordalydelsen.
Mats Engström (ME): Jag har en fråga för klarläggande om övningar i Sveriges närområde, särskilt när det gäller Baltikum. Nato har ju upprättat försvarsplanering och där ingår också att öva. Var går gränsen för Sveriges deltagande i den typen av övningar? När det gäller Natos försvarsplaner, som även sägs innehålla svenskt territorium: Har det skett några kontakter mellan svenska representanter och Nato vad gäller möten och andra typer av samtal?
Här en utskrift av mina frågor på pressträffen och Sten Tolgfors svar. Jag har redigerat bort enstaka ord för bättre läsbarhet, utan att det ändrar innebörden. Se pressträffen på Folk och Försvars hemsida för den exakta ordalydelsen.
Mats Engström (ME): Jag har en fråga för klarläggande om övningar i Sveriges närområde, särskilt när det gäller Baltikum. Nato har ju upprättat försvarsplanering och där ingår också att öva. Var går gränsen för Sveriges deltagande i den typen av övningar? När det gäller Natos försvarsplaner, som även sägs innehålla svenskt territorium: Har det skett några kontakter mellan svenska representanter och Nato vad gäller möten och andra typer av samtal?
Sten Tolgfors (ST: Försvarsplanering tillhör det mest hemliga som länder har. Du kommer inte att få någon vidlyftig diskussion om Sveriges försvarsplanering. Jag kan säga följande.
I mars månad satte en ny försvarsplanering igång. Den hade i praktiken legat nere eller gått på sparlåga under väldigt många år. Den måste bygga på inriktningsproppen och det försvaret som finns där, och på det säkerhetspolitiska ingångarna. Nu pågår det arbetet.
Jag är också glad att du nämnde Natos strategiska koncept. Jag noterar en liten underlighet i vår debatt hittills, att man först säger varför pratar ni så mycket om EU-medlemskapet, ni har format en solidaritetsförklaring, det är ju inte artikel 5, det är inte Nato. Nej det är korrekt.
Samtidigt säger man att artikel 5 har urholkats, att vi inte kan lita på det så mycket i närområdet längre. Jag menar att det är fel. Nato-toppmötet och det strategiska konceptet underströk det. Nato har hittat en balans mellan krishantering och organisationen för militär kärnsäkerhet, artikel 5. Nu blir det tydligt engagemang och ansvar också i vårt närområde. Det påverkar också Sveriges säkerhet och är därmed bra.
ME: Var går gränsen för medverkan i den här typen av övningar och hur har det varit med kontakterna om de konkreta planerna?
ST: Jag kommer såklart inte att svara på fråga nummer två, oavsett i vilken riktning...
ME: Carl Bildt har sagt att ni inte haft några kontakter.
ST: OK, men det vill jag inte svara på.
Sverige är inte med i artikel 5 men vi bygger säkerhet tillsammans med andra. I övrigt så…För mig är inte det viktiga att rita en box eller en låda och säga utanför det där kan vi inte var med. Vi är militärt alliansfria, vi ingår inte i artikel 5, men vi bygger säkerhet tillsammans med andra och våra grannar.
tisdag 18 januari 2011
Nato-besluten förändrar svensk försvarspolitik
Mycket har hänt på ett år som påverkar svensk försvarspolitik. Sedan förra Folk och Försvar-konferensen i Sälen har vi bland annat sett:
* Nytt strategiskt koncept för Nato
* Tydligare rysk upprustning (Mistral-köp med mera)
* Ytterligare övergrepp i Ryssland och Vitryssland
* Fortsatta motsättningar om Iran
* Terrordåd i Sverige
* Förändringar i Nordafrika
* Nya exploateringsplaner för råvarorna i Arktis
* Gemensamma utrikestjänst inom EU
* Förslag om att vissa länder inom EU ska gå före på försvarsområdet
Här tänkte jag ta upp två särskilda frågor som påverkar svensk försvarspolitik men som diskuteras alltför lite:
Natos försvarsplanering för Baltikum. För ett år sedan var de baltiska länderna mycket oroade, efter Georgienkriget. Sedan dess har de fått återförsäkringar från Nato som gör dem lugnare.
En del är de konkreta försvarsplanerna för Baltikum som tagits fram under 2010. Där planerar Nato för att använda svenskt luftrum, enligt medieuppgifter: "Nato is now finalising contingency plans for the Baltic (involving big land reinforcement via Poland, an American carrier battle group in the Atlantic, and some use of Swedish air space” skrev Edward Lucas i The Economist.
Detta verkar också militärt trovärdigt, till exempel utifrån den läsvärda rapport som Krigsvetenskapsakademin har tagit fram.
Förra året hade Folk och Försvar en scenarieövning om EU:s solidaritetsklausul. Läget är annorlunda nu genom Natos försvarsplaner. Vad betyder det för Sverige? Det hörde jag inte försvarsministern säga något i sitt tal.
En annan del av Natos återförsäkring till balterna är övningar kopplade till försvarsplanerna. Sådana ska genomföras under 2011 sa Jamie Shea. Hur påverkar det Sverige? Ska vi vara med? Sten Tolgfors gav inga besked på pressträffen igår om gränserna när det gäller övningar kopplade till artikel 5. En ytterligare aspekt är Natos patrullering av baltiskt luftrum som ju folkpartister vill att Sverige ska delta i.
Det är naturligt att Nato vill kunna försvara sina medlemmar, men Sverige bör inte vara med i det som gäller artikel 5. Vi är inte medlemmar av Nato utan av EU som kan bistå sina medlemsländer på många andra sätt vid en kris. Det gäller att se riskerna för ett militärt alliansfritt land som deltar i färdiga försvarsplaner – det är viktigt både för den som vill ha medlemskap och för oss som inte vill ha det. Jag hoppas att alliansen trots sin Nato-vänlighet säger nej till automatik i användningen av svenskt luftrum. Nato måste planera för andra alternativ även om de är militärt svårare.
Jag tar inte upp detta därför att jag tror att en militär konflikt i Baltikum är sannolik. Det skulle ha ett högt pris för Ryssland, både politiskt och ekonomiskt.. Men Rysslands upprustning och Natos planer gör det nödvändigt att förhålla sig till utvecklingen, för försvarsberedningen och för andra. Det kan handla om oklara lägen där det påstås ske övergrepp mot rysktalande snarare än om regelrätta invasioner av Georgien-typ.
Den andra frågan jag vill ta upp är Natos beslut på toppmötet i Lissabon att utveckla ett gemensamt missilförsvar i Europa, framför allt i ljuset av konflikten om Irans atomprogram. Jamie Shea tog upp det diplomatiskt i går och nämnde att missilförsvar är ett av de aktuella områdena för det fördjupade samarbetet med partnerländerna. USA:s Robert Bell var hårdare på Folk och Försvars seminarium 2 december: alliansfria länder kan inte få samma skydd som Nato-medlemmar mot till exempel en framtida attack från Iran.
Också här finns det risker. Lösningen på Iran-konflikten är snarare gemensam säkerhet i Mellanöstern än nya robotförsvar. Men den här utvecklingen sker och svensk försvarspolitik behöver förhålla sig till den. Vi är dessutom en del i EU:s gemensamma utrikespolitik gentemot Iran. Skulle förhandlingarna misslyckas och konflikten trappas upp kan flertalet EU:s länder ha ett missilförsvar att gömma sig bakom när de driver en hård linje om Iran. Sverige behöver förbereda sig för ett sådant läge. Hur ser regeringen på det? Oppositionen? Detta blir en viktig fråga för försvarsberedningen att analysera.
Ytterligare ett beslut på Nato-toppmötet gällde kärnvapnen. Jamie Shea konstaterade igår att Nato tänker behålla kärnvapen så länge de existerar.
Natos kärnvapenpolitik är ett av flera skäl varför Sverige fortfarande bör stå utanför alliansen. Vi står dessutom friare från USA:s utrikespolitik. Sverige har större handlingsfrihet vid en kris i vårt närområde, åtminstone inledningsvis vilket är nog så viktigt.
De som vill ha ett Nato-medlemskap bör stå för det öppet och förklara hur de ser på Natos försvarsplanering, på missilförsvaret och på kärnvapnen. Men vi som vill ha ett aktivt Sverige utan medlemskap i militäralliansen behöver också förnya vårt tänkande.
Jag har tagit upp några preliminära förslag i den riktningen om vad Sverige behöver:
Bred utrikespolitik grundad på gemensam säkerhet där konfliktförebyggande har en central roll, liksom global utveckling, miljö, råvaror etc.
Tydlig linje om åtskillnad EU-Nato vad gäller territorialförsvar och krishantering. Trots EU:s solidaritetsklausul är Natos artikel 5 grunden för alliansmedlemmarnas försvar. EU behöver egen planering för krishantering.
Trovärdig försvarsförmåga vid inledningen av en kris i vårt närområde, genom större betoning av nationellt försvar och större anslag än i det senaste rödgröna budgetförslaget, till exempel förmåga att försvara Gotland. Dessutom behöver marinen insatsberedda stridsfartyg, som till exempel Håkan Juholt argumenterade för igår.Kanske också nationella möjligheter att stå emot taktiska missiler, till exempel genom köp av Patriotsystem.
En stark och självständig underrättelsetjänst för att kunna bedöma till exempel oklara situationer på andra sidan Östersjön utan att vara beroende av Nato-länderna.
Bättre inhemsk krisberedskap och motståndskraft mot nya typer av hot.
En genomtänkt syn på Sveriges förhållande till Natos missilförsvar för Europa vad gäller ballistiska missiler och vad det innebär till exempel för svenskt agerande inom EU vad gäller Iran.
Andra om försvarspolitiken: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, Försvar och Säkerhet, Håkan Juholt, Jytte Guteland, Klart Skepp!, Staffan Danielsson, med flera
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
