Ska Sverige sluta att gå före i klimatpolitiken och istället prioritera genomförandet av EU-beslut? Debatten fortsätter, senast med en DN Debatt-artikel i dag av Christofer Fjellner, (M).
Kanske skulle diskussionen om detta underlättas av en mer nyanserad beskrivning av läget. EU har beslutat om en klimatlag med höjda mål, liksom om många åtgärder för att nå dit ("Fit-for-55"-paketet). Det är ändå skillnad på det nuvarande svenska klimatpolitiska ramverket och det EU nu vill göra (som jag försökte förklara när Klimatpolitiska rådet presenterade sin årsrapport).
EU har ett mål om nettonollutsläpp till 2050 medan det svenska motsvarande målet gäller 2045. Om vi ska begränsa klimatförändringarna tillräckligt samtidigt som fattigare länder kan utvecklas ligger det nuvarande svenska målet närmare vad som behövs (även om det inte heller räcker).
Sverige har också beslutat ett mål för 2040. Något sådant mål finns ännu inte inom EU. Hur medlemsstaterna lyckas minska sin klimatpåverkan kommer att få stor betydelse för vad EU kan enas om efter det pågående samrådet om 2040. Om man blickar tillbaka har nationella klimatmål och åtgärder varit viktiga för att EU senare kunnat flytta fram de gemensamma positionerna.
När det gäller målen för 2030 är EU:s mål mer långtgående än det svenska i vissa avseenden. Till exempel genom att omfatta upptaget av koldioxid i så kallade sänkor, som skog. EU-beslutet tillåter inte köp av "koldioxidkrediter" i andra delar av världen vilket den svenska regeringen nu tycks fundera på för att nå det nationella målet. Däremot saknar EU ett särskilt mål för transportsektorn. Om Sverige avstår från att räkna in åtgärder utomlands blir också minskningarna något större här än enbart genom EU-målen.
Det finns även en översynsklausul i EU:s klimatlag där man bland annat ska ta hänsyn till utvecklingen i omvärlden. I klartext: om inte andra länder skärper sin politik kan EU:s mål revideras nedåt. Något motsvarande finns inte i det svenska klimatpolitiska ramverket. Texten om översyn i propositionen understryker att ambitionsnivån ska bibehållas.
Detta kortfattat om målen. Men det är åtgärderna som avgör hur klimatet påverkas liksom hur acceptansen i samhället utvecklas. EU-kommissionen understryker själv att det inte räcker med besluten på EU-nivå. Om man enbart ska gå på priset i utsläppshandeln blir systemet ineffektivt. Det finns mycket forskning (utanför vissa nationalekonomers elfenbenstorn) om behovet av en policymix på olika nivåer, alltså även sådant som stadsplanering, investeringar i infrastruktur, nationella regelverk. Dessutom låter inte EU-besluten priset slå igenom fullt ut. När det gäller bostäder och transporter finns det en prisbroms.
Här finns ett samband med debatten om målen. Det underlättar den demokratiska legitimiteten att nationella parlament tagit beslut om ambitionsnivån i klimatpolitiken. Annars kommer missnöje hos vissa grupper snarast att kanaliseras mot EU-samarbetet och det blir svårare att komma överens om den framtida politiken. Många fler beslut behövs på vägen mot nettonoll.
En effektiv klimatpolitik förutsätter smart policymix som historiskt har utvecklats i ett samspel mellan föregångsländer och EU-nivån. Det finns goda skäl att tro att så kommer att vara fallet även framöver.