Jag läser slutdokumenten från klimatmötet i Sharm el-Sheikh, COP27. Symboliskt viktigt med en särskild fond för "loss and damage" men svaga texter i övrigt, till exempel om arbetsprogrammet för att minska klimatpåverkan ("mitigation work program") och utsläppshandeln (artikel 6).
Beslutet om arbetsprogrammet innehåller mängder av reservationer: "noting that the outcomes of the work programme will be non-prescriptive, non-punitive, facilitative, respectful of national sovereignty and national circumstances, and take into account the nationally determined nature of nationally determined contributions, and will not result in new targets or goals beyond those agreed in the Paris Agreement". De viktiga genombrotten i Glasgow förra året med åtaganden från många stater att få fram elbilar, stålproduktion med låga utsläpp, med mera, nämns inte explicit.
När jag blickar bakåt så har det skett många framsteg i det verkliga klimatarbetet sedan vi analyserade möjligheterna i FN:s klimatpanels inledande arbete. Jag laddar upp IPCC-rapporten om åtgärdsstrategier från 1990. Där underströk vi bland annat vikten av energieffektivisering och förnybar energi. Nu har kostnaden för vindkraft och solenergi sjunkit drastiskt och det får genomslag i länders energipolitik även av rena ekonomiska skäl.
Men att komma överens politiskt på global nivå är inte lätt. Författarna till uppföljningsrapporten om "Breakthrough Agenda" från Glasgow lyfter till exempel tanken om ett globalt avtal för energieffektiva produkter. Fullt rimligt men svårt inom ramen för de numera så formaliserade förhandlingarna inom klimatkonventionen, med starka inslag av det man brukar kalla "path dependency".
Partsmötena till klimatkonventionen är viktiga men det mesta händer i andra sammanhang, i "coalitions of the willing". Jag har nyligen skrivit en ECFR-rapport tillsammans med Anthony Dworkin hur samspelet mellan dessa två spår kan underlättas. Ett förnyat arbetssätt för IPCC kan vara en av många vägar.