Så här skrev jag i Aktuellt i Politiken 9 mars:
Ta inga förhastade beslut om Nato
Satans mördare. Olof Palmes ord är en god beskrivning av Rysslands brutala
krig mot Ukraina. Den svenska regeringen har agerat bra och Magdalena Andersson
visar tydligt ledarskap.
I svallvågorna av kriget hörs socialdemokratiska röster för en
”förutsättningslös diskussion” om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är
alltid klokt att fundera över sina ståndpunkter när verkligheten förändras. Däremot
skulle det vara riskfyllt att byta kurs mitt i en kris. Säkerhetspolitiken
behöver vara långsiktig och demokratiskt förankrad.
Trots kriget finns det fortfarande starka argument mot ett Natomedlemskap.
Vi vet inte hur världen och Sveriges närområdet kommer att se ut om fem
eller tio år. Vad kommer efter Putin? Åt vilket håll utvecklas USA? Det är bara
några år sedan Donald Trump var på väg att starta krig mot Iran och Nordkorea,
blir han president igen och sitter i Vita Huset 2025?
Handlingsfrihet är därför fortfarande ett viktigt skäl för den militära
alliansfriheten.
Sverige är dessutom i en annan situation än Ukraina. Framför allt är vi
medlemmar i EU, som inte bara är ett ekonomiskt samarbete utan också en
politisk union. EU-länderna har lovat varandra solidaritet mot yttre angrepp.
Det stämmer att dessa åtaganden inte är lika starka som Natos ömsesidiga
försvarsgarantier, men det är ändå svårt att föreställa sig att Frankrike och
Tyskland skulle låta bli att agera om ett EU-land angreps. En sådan passivitet
skulle äventyra hela EU-projektet.
Och även om EU-sammanhållningen också kan hotas på sikt av populistiska
rörelser och annat har unionen visat sig ha stor motståndskraft under många
decennier. Läget i USA är mer osäkert.
Visst, det är en
svaghet att det svenska försvaret bantats medan Ryssland rustat upp. Det är bråttom
att stärka motståndskraften, både militärt och civilt.
Samtidigt är Sveriges geografiska läge annorlunda än Ukrainas. Nato-länderna
anser sig behöva svenskt territorium för att kunna försvara Baltikum. Därför kommer
de med stor sannolikhet att agera vid ett angrepp mot Sverige.
Kärnvapenfrågan och Turkiets Nato-medlemskap är fortfarande argument mot en
svensk anslutning. Sverige måste fortsätta att vara en stark röst mot
massförstörelsevapen. Säkerhetspolitiken behöver vara bred och omfatta även
till exempel demokratibistånd och klimatåtgärder – Rysslands krig finansieras
av fossila bränslen. Det behövs en folklig mobilisering för fred, mänskliga
rättigheter och miljö som ser sådana samband. Där kan arbetarrörelsen vara
ledande.
Vi behöver också se mer positivt på att EU utvecklar sin förmåga till
krishantering, även militärt. Det handlar bland annat om möjligheterna att leda
insatser utan hjälp av USA. Parallellt med detta behöver EU bli bättre på att
förebygga konflikter. Nu gäller det till exempel att undvika nya oroligheter i
det forna Jugoslavien och att öka stödet till fattiga länder som kommer att
drabbas hårt av ökade priser på råvaror och livsmedel.
Men visst har förutsättningarna delvis förändrats genom Rysslands hot och
storskaliga krig. Vi måste noga följa vad som händer i Moskva. Troligen är
sanktionerna från EU och andra stater hårdare än vad Putin förutsåg. På kort
sikt ändrade det inte invasionsplanerna, men det borde göra Ryssland mer berett
att hitta en väg till nedtrappning. Om ryska aggressioner fortsätter och Putins
maktställning är ohotad om ett år måste man ifrågasätta hur långt EU:s makt räcker.
Hittills finns det goda skäl att stå fast vid partiprogram och partikongressbeslut. Ta inga förhastade beslut om Nato.