Har krishanteringsorganen i Regeringskansliet gett rätt typ av underlag och gjort den sorts analyser som krävs för ett proaktivt agerande? Den viktiga frågan ställde Pär Eriksson på FOI under dagens diskussioner på Folk och Försvars Rikskonferens.
Pär Eriksson har rätt i att Sverige behöver en analysförmåga med helhetssyn på den högsta nivån, för att kunna hantera komplexa kriser som pandemier. En viktig del av detta är enligt min uppfattning att regeringen blir varnad i tid. Snabb start på krishanteringen är ofta avgörande.
Här har det brustit under den nuvarande pandemin, som jag beskrivit tidigare. Kriskansliet i Justitiedepartementet verkar inte ha gjort någon egen bedömning utan litat på Folkhälsomyndighetens bedömningar om en mycket låg risk för smittspridning i Sverige. Beredskapen inom hälso- och sjukvården underskattades, liksom riskerna inom äldreomsorgen. Som Pär Eriksson konstaterade i dag blir det en viktig uppgift för efteranalysen att undersöka vad som hände.
Frågan om tidig varning har varit aktuell flera gånger tidigare. En central del av debatten om tsunamihanteringen 2004 handlade om långsamt agerande från ansvariga trots att Försvarsdepartementet redan på annandagens morgon skickade mejl om att det fanns många svenskar i det drabbade området. Fokus i granskningarna låg på det som inte fungerade, det vill säga bristen på respons på detta larm.
Men att lära av kriser är också att dra nytta av det som fungerade bra. Dåtidens krisfunktion på Försvarsdepartementet gav värdefull information till politiskt ansvariga även i andra kriser, under många år. Det kunde gälla sådana saker som att Sovjetunionen inte skjutit ned ett svenskt flygplan, trots medieuppgifter om motsatsen.
Efter tsunamin inrättades ett större kriskansli på Statsrådsberedningen (SB). Jag har tidigare fått uppgifter om att erfarenheterna från krisfunktionen på Försvarsdepartementet inte togs till vara tillräckligt vid övergången. Den nya funktionen på SB (numera på Justitiedepartementet) sades ha blivit mindre operativ och mer byråkratiserad.
Lägesbilderna från pandemikrisen tycks bekräfta detta, liksom till exempel att det tog tid innan regeringen förstod allvaret för svenskar i Japan under Fukushimakrisen 2011. Detta är anekdotiska bevis, men ändå skäl att mer systematiskt se över analyskapaciteten för kriser inklusive systemet för tidig varning.
Moderaternas förslag till stärkt krisorganisation har intressanta inslag (som en förstärkt tjänstemannaorganisation under nationella säkerhetsrådet). Ändå: om inte arbetssätt och ledarskap fungerar spelar det inte så stor roll vilka funktioner man inrättar.
En översyn av systemet för tidig varning och krisanalys behöver också ta upp kopplingen till styrningen av svensk underrättelsetjänst. Sverige har till exempel en internationellt framstående signalspaningsförmåga i FRA, som varit mycket värdefull i ett antal fall. Men regeringar har historiskt sett inriktat FRA på en snävare kategori av hot än många av de som är aktuella i civil krishantering. Ett exempel är att FRA kunde ge unik information om Sovjetunionens militära förmåga under 1980-talet, men inte om de ekonomiska och sociala faktorer som ledde till kommunistregimens fall och Sovjetunionens upplösning eftersom det inte fanns något sådant spaningsuppdrag. I dag kan man fråga sig vilken information regeringen fick om Kinas mörkläggning av det nya viruset i Wuhan-provinsen.
Det är oklart, åtminstone för mig, hur samordningen sker i Regeringskansliet mellan omvärldsbevakningen hos kriskansliet i Justitiedepartementet och funktionen för underrättelser i Försvarsdepartementet (SUND). Även detta borde ingå i en översyn.
(Denna text bygger delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg. Jag hoppas kunna publicera ett antal texter på detta tema här under 2021).