Historiska framgångar för Miljöpartiet

Miljöreformerna den här mandatperioden är långtgående. Här har Miljöpartiet verkligen gjort skillnad. Det är märkligt att politiska journalister inte verkar inse det.

Statsvetare brukar peka på några perioder i miljöpolitikens moderna historia då det skett stora framsteg. Under andra halvan av 1960-talet tillkom miljöskyddslagen och Naturvårdsverket inrättades. De stora miljöpropositionerna år 1988 och 1991 innehöll många förslag som idag hyllas internationellt, bland annat en ökad användning av ekonomiska styrmedel och avveckling av freonerna som förstörde ozonskiktet. Producentansvar och bättre återvinning kom till på 1990-talet, följt av miljöbalken, miljömålssystemet och gröna framgångar i EU.

Det har naturligtvis skett mycket annat, inklusive under 2000-talet. Men när den nuvarande mandatperioden går mot sitt slut finns det skäl att ge den rödgröna regeringen rätt. Miljöarbetet har tagit stora steg framåt under de senaste fyra åren.

Några exempel:

* Kraftig höjning av miljöbudgeten.

* Ett klimatpolitiskt ramverk med klimatlag, nya klimatmål, och oberoende utvärdering genom ett klimatpolitiskt råd.

* Höjda ambitioner för inköp av skog med stora naturvärden.

* Pådrivande internationellt arbete bland annat för havsmiljön.

* Miljöskatt på flygresor.

* Ökad miljöstyrning i fordonsbeskattningen genom bland annat bonus-malus-systemet.

* En rad reformer för en grönare finanssektor.

Det går att göra listan betydligt längre. Miljöpartiet har fått igenom en lång rad av sina prioriterade frågor, inte minst under det senaste året.

Visst har de gröna också haft motgångar. Margit Silberstein påminde i veckan på DN:s ledarsida om Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och Vattenfalls brunkol i Tyskland. Däremot är det okunnigt av SVT:s tidigare inrikespolitiska kommentator att påstå att skillnaderna mellan partierna är mindre i dag än för några år sedan. Tvärtom ser vi en hård inrikespolitisk strid när tjusiga ord ska omsättas i åtgärder, som flygskatten eller skyddet av biologisk mångfald i skogen.

Miljöpartiet har tyvärr inte prioriterat det strategiska alliansbyggandet med nyckelländer inom EU eller i andra delar av världen. Sammantaget är det ändå ingen tvekan om att partiets regeringsmedverkan gett resultat. Om tio år kommer perioden 2014-2018 att beskrivas som en av framgångsperioderna för svensk miljöpolitik, och som en grön skördetid för det parti som bildades år 1981. Flyktingpolitiken är en annan historia, liksom vilket stöd Miljöpartiet har år 2028.

Inga enkla lösningar mot terrorn

Moderaterna gjorde ett utspel i fredags som inte verkar ha kommenterats särskilt mycket. Inför årsdagen av attentatet på Drottninggatan krävde den rättspolitiska talespersonen Tomas Tobé ändringar av lagen om särskild utlänningskontroll för att motverka framtida terrordåd. Det handlar om personer som anses utgöra allvarliga säkerhetshot och där det finns beslut att utvisa dem från Sverige. Svenska Dagbladet (som hänvisar till TT) skriver: "Om det inte går att verkställa utvisningen kan personen få ett tillfälligt uppehållstillstånd med anmälningsplikt. Moderaterna vill att lagen omedelbart ses över i skärpande riktning i syfte att göra det möjligt att utvisa sådana personer eller hålla dem i förvar."

Rakhmat Akilov är uzbekisk medborgare. Med dagens praxis är det inte självklart att han hade utvisats om gränspolisen hittat honom efter att ansökan om uppehållstillstånd avslagits. Ofta anses det finnas hinder för utvisningar till diktaturens Uzbekistan. Det gäller vid den normala asylprövningen, som i Akilovs fall, och skulle sannolikt också vara fallet vid prövningar enligt lagen om särskild utlänningskontroll.

Det finns goda skäl att inte utvisa personer till länder där de riskerar tortyr, även när det finns misstankar om terrorplaner. Andra länder använder sig av diplomatiska garantier för att ändå göra det. Sverige övergav den linjen efter den kritiserade avvisningen av två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery år 2001. Frågan efter fredagens utspel är om Moderaterna nu är på väg att ändra sin uppfattning i denna fråga och mjuka upp praxis om verkställighetshinder.

Det var ingen enkel fråga som den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade att hantera år 2001. Säkerhetspolisen pekade på risker för terrordåd och presenterade ett underrättelsematerial från utländska och svenska myndigheter som verkade övertygande för beslutsfattarna (Agiza och Alzery har förnekat terrorplaner).

Just därför att beslut är svåra är det viktigt med tydlighet om principer innan frågorna ställs på sin spets. Sverige bör även framöver säga nej till användningen av diplomatiska garantier för att underlätta verkställighet av utvisningar.

Vi som håller fast vid en sådan linje behöver samtidigt fundera över en situation där det finns  personer i Sverige som har fått avslag på asylansökan, bedöms vara säkerhetshot men som inte kan utvisas. Detta är ett reellt problem.

Att hålla sådana personer i särskilda förvar under lång tid, i princip utan tidsgräns, ter sig både moraliskt tveksamt och praktiskt svårt. Å andra sidan är det osäkert om dagens anmälningsplikt och övervakning räcker.

Runar Viksten, som utrett Säpos hantering av underrättelserna om Rakhman Akilov, vill se ett antal lagskärpningar för att undvika framtida terrordåd, bland annat för att underlätta spaning på terrormisstänktas elektroniska kommunikationer. Tomas Tobé framförde även sådana förslag i fredags.

När jag arbetade på Aftonbladets ledarsida kritiserade vi bristande rättssäkerhet vid elektronisk övervakning. Ett sådant exempel var "FRA-shoppen", att Säpo och andra myndigheter kunde beställa signalspaning från FRA utan domstolsbeslut.

Jag anser fortfarande att det bör finnas starka skäl för övervakning och att systemen måste vara rättssäkra. Det var ett positivt steg när Försvarsunderrrättelsedomstolen inrättades och det blev bättre ordning på den spaning som FRA bedriver. (Däremot behöver Säpos användning av signalspaning från utländska myndigheter regleras tydligare.)

I dagens läge är det inte orimligt att underlätta domstolsbeslut om övervakning av personer som misstänks planera terrordåd, inte minst av dem som saknar tillstånd att vara i Sverige. Centralt är i så fall att tillsynsmyndigheter som Datainspektionen får bättre förutsättningar för sin granskning än i dag.

Med detta sagt finns det naturligtvis mycket annat som behöver göras mot terrorn, inte minst på den förebyggande sidan. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Men enbart det förebyggande räcker inte.