Vem granskar Säkerhetspolisen?

Konstitutionsutskottet valde att hålla hela utfrågningen med Säpochefen i torsdags bakom slutna dörrar. Det var olyckligt. Relationerna mellan Säkerhetspolisen, övriga myndigheter och regeringen bör kunna diskuteras öppet, både för ansvarsutkrävandet när något går fel och för att lära inför framtiden.

Naturligtvis kan Anders Thornberg ha berättat saker om Transportsstyrelsens bristande it-säkerhet som bör förbli hemliga. Det är svårare att förstå varför vi inte kan få veta hur Säpochefen beskriver sin myndighets agerande på punkter som knappast kräver sekretess. Några exempel:

* Den svenska förvaltningsmodellen bygger på ett långtgående ansvar för myndigheterna. Regeringen kan inte och bör inte ingripa i alla frågor som den får information om. Begärde Säpo att regeringen skulle agera vid mötena på Justitiedepartementet hösten 2015? Av det som är känt hittills verkar det inte så.

* Säkerhetspolisen verkar inte heller ha agerat utifrån artikel 48 i säkerhetsskyddsförordningen: "Om det vid utövandet av tillsynen över säkerhetsskyddet enligt 39 och 42 §§ konstateras brister som trots påpekanden inte rättas till, skall tillsynsmyndigheten anmäla förhållandet till regeringen."  Hur förklarade Säpochefen detta för KU? Till Expressen säger Anders Thornberg att det inte behövdes.

* Tidigare generaldirektören Maria Ågren hävdar att hon inte fick full information om de hemliga uppgifter som Transportsstyrelsen hanterar. Stämmer det? Hennes företrädare Staffan Widlert har berättat om en genomgång med Säpo och Must där budskapet var att tala så lite som möjligt om exempelvis de kvalificerade skyddsidentiteterna, och att ju mindre GD själv visste, desto bättre. Det kan ha varit kontraproduktivt, menar säkerhetsexperten Kim Hakkarainen: "Att Säkerhetspolisen och MUST var så måna om att skydda Transportstyrelsens delaktighet i arbetet med kvalificerade skyddsidentiteter ledde paradoxalt nog till att Transportstyrelsens personal senare inte var medvetna om myndighetens delaktighet." 

* Relativt rutinartade säkerhetsprövningar hos Säpo verkar ta lång tid. Det ursäktar inte Transportsstyrelsens brott mot lagstiftningen, men skulle vara bra att få belyst. Vad är väntetiderna och vad beror de på? Bör regeringen agera på något sätt för att förbättra dessa processer?

Strafföreläggandet mot en generaldirektör, Maria Ågren, är en dramatisk händelse och det är på Transportstyrelsen som huvudansvaret för bristerna har funnits. Säkerhetspolisen har länge på ett föredömligt sätt varnat för myndigheters slarv med it-säkerheten. Det är lätt att förstå frustrationen över att så lite har hänt. Förhoppningsvis kan bristerna på Transportsstyrelsen bli en väckarklocka.

Ändå skulle det underlätta diskussionen om KU visade större öppenhet i sina granskningar, och att Säpos roll klarlagdes. Det vore bra inte minst för it-säkerheten framöver. KU granskar statsråden, inte myndigheterna, men många behöver lära av sina misstag.

Elefanten i Sälen

Civilförsvar, terrorism, Nato, påverkansoperationer. Några av många intressanta ämnen när Folk och Försvar ordnar årets Rikskonferens i Sälen. Ändå saknar jag en programpunkt med analys av den viktigaste säkerhetspolitiska aktören. Elefanten i rummet, som kan inleda ett storkrig inom några månader.

Att fälla "bunkerbomben" Massive Ordnance Penetrator hör till uppgifterna för USA:s smygbombare B-2. Tre sådana stridsflygplan har nyss flyttats till Andersen Air Force Base på Guam. Betydligt närmare potentiella mål i Nordkorea än flygbasen i Missouri, där planen normalt finns.

B-2 kan även bära kärnvapen. Förflyttningen till Guam beskrivs av amerikansk militär som tillfällig och del av en långsiktig insats för "assurance and deterrance". Men detta ser också ut att ingå i ett mönster, där amerikansk militär gör sig beredd på ett angrepp mot Nordkorea och dess kärnvapenprogram.

Den brutala diktaturen i Nordkorea driver världen mot en konfrontation genom sina fortsatta raketuppskjutningar och kärnvapenprov. Det är inte bara Donald Trump som säger att USA måste agera. Mindre uppmärksammat, åtminstone i svensk media, är hur konsekvent militära befälhavare i till exempel Stilla Havsflottan uttalat sig på senare tid om att inte tillåta en nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med sina raketer.

Trots positiva rubriker om att Nordkorea kommer att delta vid vinter-OS i Pyeongchang och samtal med Sydkorea kvarstår hotet om en stor konflikt med förödande effekter. Det finns uppgifter om ny aktivitet vid bergsområdet där Nordkorea utfört sina senaste kärnvapenprov. USA och Sydkorea har skjutit upp övningen Foal Eagle till efter de olympiska spelen, men den kommer att äga rum senare i vår. Ett eventuellt överraskningsanfall kan lättare äga rum när stora mängder militära tillgångar redan finns i området.

Utredningen om Trumpkampanjens kopplingar till Putins Ryssland kryper allt närmare den amerikanske presidenten. Hur påverkar den inrikespolitiska situationen i USA sannolikheten för ett  angrepp på Nordkorea? Det är en av de frågor som hade varit intressant om Folk och Försvar ägnat mer tid åt (ja, jag vet att det finns ett inslag om säkerhetsläget i Asien på programmet men väl kort med tanke på frågans betydelse). Och hur bra är egentligen den svenska beredskapen inför ett krig som skulle påverka både oss här genom exempelvis cyberattacker och de svenskar som finns i Östasien?

Donald Trumps politik gentemot Mellanöstern och hans syn på den transatlantiska länken har diskuterats på tidigare seminarium som Folk och Försvar hållit, men är fortfarande aktuella frågor, inte minst i ljuset av konflikten mellan Iran och USA:s allierade Saudiarabien, liksom Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem. Det finns många högintressanta frågor kring USA:s roll i geopolitiken, till exempel tankar om en mer offensiv användning av tillgången till billig energi (se exempelvis nyutkomna boken Windfall av tidigare Bush-medarbetaren Meghan O´Sullivan och debatten som den väckt i USA).

Det är bra att Rysslands militära upprustning uppmärksammas, till exempel i dagens Svenska Dagbladet. Själv har jag skrivit i många år om riskerna med Putins auktoritära regim. USA är en demokrati och jag likställer inte det landet med Ryssland. Inrikespolitiken i USA påverkar ändå vårt säkerhetspolitiska läge. Därför hoppas jag att den republikanske elefanten i Vita Huset och USA får större utrymme i Sälen än det kan verka på programmet. Gärna med utgångspunkt i Försvarsberedningens senaste analys:

"Under den nuvarande amerikanska presidentadministrationens första tid vid makten har landets utrikes- och säkerhetspolitik i vissa avseenden präglats av oförutsägbarhet. Mångtydiga budskap i centrala frågor har genererat debatt och skapat viss osäkerhet i omvärlden. Budskapet ”Amerika först”, med en definition av amerikanska intressen såsom i första hand nationella, förefaller fortsätta att vara centralt för presidentadministrationen."

Trovärdiga satsningar mot segregationen avgörande för valutgången

Bara åtta månader kvar till valet. Integration verkar bli en huvudfråga. Det är inte förvånande med tanke på de många flyktingar som kom i början av mandatperioden. Däremot finns det skäl att fundera över det politiska systemets förmåga att leverera.

Magdalena Anderssons uttalanden i DN strax före jul väckte uppmärksamhet. "Integrationen fungerar inte som den ska", förklarade finansministern. Flyktingar bör söka sig till andra länder än Sverige, fortsatte hon. Budskapet har hörts förut från ledande socialdemokrater men finansministerns formuleringar var ovanligt tydliga. Ändå har Magdalena Andersson själv ett stort ansvar för att ha hållit emot budgetsatsningar i början av mandatperioden som skulle ha underlättat situationen i dag.

Flera reagerade med rätta på den defensiva hållningen. Aftonbladets Karin Pettersson föreslog ett alternativt budskap: "Det är uppenbart att vi inte på länge har investerat tillräckligt i jämlikhet, bostäder, skola och insatser mot segregation. 2015 var ett extremt år och vi behöver svara med exceptionella insatser".

Det råder ingen brist på förslag om vad som borde göras. Frågan är varför det tagit så lång tid för regeringen att komma med ordentliga satsningar.

En överdrivet budgetrestriktiv hållning förklarar en hel del. Stefan Löfvens utspel i Almedalen år 2016 om ett reformprogram mot segregationen innehöll bara små belopp trots att det fanns bra reformförslag. En annan förklaring är att "integrationspolitik" var tabu före valet. Det skulle inte föras något särskild sådan politik, och ordet försvann år 2015 från budgetpropositionens utgiftsområden. Ett tredje skäl kan vara regeringskansliets långsamma processer. I Rosenbad suckade man över att det tog så lång tid att få igång den utlovade Delegationen mot segregation. Kanske är motsättningar inom regeringskoalitionen en ytterligare förklaring. Det tycks i alla fall ha varit ett av skälen till att reformer av EBO-lagstiftningen dröjt så länge (tillsammans med brist på flyktingboenden).

Nu sker äntligen större satsningar. Budgetpropositionen för 2018 innehåller mer pengar till skolor med svåra förutsättningar, till socialt utsatta områden, till kunskapslyft, hälsovård med mera. Det är bra, även om de stora beloppen i flera satsningar ligger under nästa mandatperiod.

Magdalena Andersson talade olyckligt nog enbart om generell politik i DN-intervjun: "Det finns inga andra behov för människor som har flytt hit än för oss som är födda här." Som tur är låter det annorlunda i hennes egen finansplan där regeringen beskriver behovet av "såväl generella som riktade insatser". Det finns gott om sådana förslag i regeringskansliet och på andra håll. Nu börjar också Delegationen mot segregation sitt arbete under ledning av kunniga Inger Ashing.

Att bryta segregationen måste vara en huvuduppgift för socialdemokratin. Samordningsminister Ibrahim Baylan och Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh argumenterade bra kring detta i en av årets första debattartiklar.

Ska ett sådant budskap bli trovärdigt gäller det att hela regeringen utstrålar hopp inför framtiden och vilja att verkligen agera. Och att ett valmanifest så småningom ger konkreta löften om rejäla investeringar mot segregationen. Budgetpropositionen för 2018 är en början, men mycket mer behövs.

Bra markering av Margot Wallström

Den som händelsevis tvekat om kärnvapnens betydelse för Nato bör ha ändrat uppfattning efter hoten mot Sverige. Margot Wallström gör rätt som markerar mot uttalanden från USA (även om SvT rörde till frågan genom att tala om "Natos USA-ambassadör"). Varje land har rätt att välja sin säkerhetspolitiska linje och att göra sina egna bedömningar.

I sak är Trump-administrationens hot något som svenska politiker och medier borde värdera kritiskt. Nato behöver samarbete med Sverige för att kunna leva upp till sina säkerhetsgarantier till de baltiska länderna. USA har stor nytta av svenskt underrättelsematerial. Partnerskapet med Nato är inte ensidigt till Sveriges förmån utan till nytta för bägge sidor. Vad skulle USA vara berett att förlora genom att försämra samarbetet med Sverige, särskilt i dagens geopolitiska läge?

Kärnvapennedrustning är fortfarande högaktuellt. Stefan Löfven bör lyssna mer på sin utrikesminister än på sin försvarsminister i denna fråga. Och inte bry sig om borgerliga utspel om att lägga sig platt för påtryckningar från president Trump.