Trovärdig folkrörelse kräver öppenhet om PR-bolagen

Många vill påverka Sveriges största parti. Det är bra. Däremot finns det en rad problem när påverkan sker via PR-bolag med hemliga uppdragsgivare. Vem är avsändaren? Var går gränsen mellan politiska förtroendeuppdrag och att ta betalt för att påverka? Hur påverkas kontraktet mellan väljare och parti om det finns oklarheter kring motiven för hur förtroendevalda agerar?

Sådana inslag har funnits när det gäller kärnkraftsdebatten inom socialdemokratin. JKL och Prime PR är två exempel på byråer som arbetat aktivt bakom kulisserna.

Aftonbladet avslöjade år 2010 hur Svenskt Näringsliv anlitat Prime för att dra socialdemokratin högerut. Primeskandalen vållade intensiv debatt, men ledde inte till några ordentliga etiska regler inom partiet. Personer knutna till PR-bolag förstärkte de interna motsättningarna kring Håkan Juholts partiledarskap.

PR-byråerna är aktiva även i frågor som är aktuella på denna kongress. Prime spelar en framträdande men dold roll i kampanjen för TTIP-avtalet, i nära kontakt med den amerikanska handelskammaren och Stockholms handelskammare. I mars ordnade Prime exempelvis ett möte med den ansvariga EU-kommissionären Cecilia Malmström i frågan. Tyvärr är inte alla debattörer tydliga om sina kontakter med Prime och andra PR-företag med hemliga kunder.

Den socialdemokratiska partiledningen har fortfarande inte lagt fram förslag om etiska regler vad gäller kontakterna med PR-bolag. Trots att det är en central fråga för en folkrörelse, och trots de katastrofala resultaten för syskonpartier i andra länder som råkat ut för etiska skandaler.

De ombud som vill värna partiet som folkrörelse kan ta upp frågan till exempel i samband med motion A52 om konkurrensklausul, och hoppas att partistyrelsen är klok nog att lyssna. Det vore också bra om LO-ledningen svarade på frågor om vilken roll som PR-företagen spelat i försöken att påverka amerikanska fackförbund och politiker om TTIP.

Låt inte TTIP försvaga demokratiskt beslutsfattande

Visst är frihandel bra, men det finns också risker med att låta handelsintressen överskugga människors värderingar i demokratiska samhällen. Det är ett av budskapen från den ansedda tidskriften Nature i en kritisk ledare om TTIP.

Näringslivet hävdar ofta att regler om hälsa och miljö bör harmoniseras utifrån vetenskapliga sanningar om vad som är farligt. Att använda god vetenskap för lagstiftning är bra, skriver Nature, men vetenskapen är inte alltid entydig och det finns andra hänsyn att ta:

The practices of individual nations are forged from their own history and culture, resulting in different approaches to how they structure health care, agriculture, food or environmental systems — and in how these are shaped by government and the market, and to what extent. National attitudes to science and technology are formed in a similar way; for example, in the level of risk people are willing to accept, or the ethical limits that such attitudes place on research or medical practices.

That is why regulations differ worldwide. The dominant globalization ideology too often sees cultural differences, and citizens’ rights to determine the sort of society they desire, as trade barriers that must be overcome. This is misguided. Science policy-setting is not, and must not be, chiefly about trade.

Motståndet mot dagens TTIP-texter har sakliga grunder. Det förstärks av bristen på öppenhet och av att förhandlingarna skötts i en alltför snäv krets av handelspolitiker. TTIP är inte enbart ett frihandelsavtal, det kommer att sätta ramar för regering och riksdag i många frågor som har stor betydelse för medborgarna: som skyddet av barns hälsa, arbetet för god miljö, riskerna på arbetsplatserna, konsumenters rättigheter. 

Därför är det klokt att lyssna på sakliga röster som Nature. Ett sätt är att ompröva EU-kommissionens förslag om hur samarbetet EU-USA om nya regler ska gå till. Dagens förslag om regelsamverkan har flera av de brister som Nature tar upp. 

Framtidens regler om arbetsmiljö, hälsa, konsumentskydd och miljö bör beslutas utifrån värderingar och fakta i demokratiska processer av de statsråd som är ansvariga för frågorna. Det vore märkligt om politiker som Ylva Johansson, Gabriel Wikström och Åsa Romson lämnade över stora delar av den makten till handelstjänstemän.

Stefan Löfven behöver visa ledarskap

Det var inte enkelt att bygga ut barnomsorgen på 1970- och 1980-talet. Olof Palmes engagemang som partiledare och statsminister var avgörande, annars hade reformplanerna fastnat i budgetprocesser och byråkrati. Samma sak gäller många andra socialdemokratiska projekt, som i dag har ett brett stöd.

Jobben står högst på Stefan Löfvens och regeringens prioriteringslista. En hel del görs, men mer behövs. Det kräver ytterligare insatser från statsministern personligen. Att delegera och lita på statsråden inom deras områden är en bra ledarstil, men de stora reformerna måste ledas från Rosenbad.

Tre exempel som gäller jobben:

Regeringen behöver presentera en trovärdig politik för att fler svenskar med utländsk bakgrund ska komma in på arbetsmarknaden. Det etableringspaket som hittills presenterats innehåller många bra förslag, men satsningarna är för små. Dessutom krävs stora investeringar mot segregationen. Det tidigare beslutet att avskaffa integrationspolitiken utan ett ordentligt alternativ är en del av förklaringen till dagens låga opinionssiffror.

Investeringarna måste bli större, som LO, SSU, (S) i Skåne med flera kräver. Det är ingen omöjlighet att få parlamentariskt stöd för bättre järnvägsunderhåll, utbyggt bredband eller fler bostäder. Även om vissa förslag fälls i riksdagen gäller det att visa politisk vilja.

EU-arbetet behöver få högre prioritet. Ett fördjupat samarbete inom eurogruppen kan innebära att Sverige förlorar inflytande. Det är en allvarlig risk för socialdemokratiska prioriteringar som jobben. Omvänt kan ett mer aktivt svenskt EU-arbete bidra till högre sysselsättning, bättre miljö och ökad jämställdhet.

Stefan Löfven har lett socialdemokratin till valseger och till regeringsmakten. Helgens partikongress minns säkert de åtta åren i opposition och all intern turbulens. Löfven är en uppskattad partiledare som har visat sin förmåga att hålla samman ett lag. Det förtroendet ger också utrymme för ett mer kraftfullt ledarskap i de stora frågorna.