Mikael Wiehe har fel

Den amerikanska senatsrapporten om CIA:s metoder har lett till berättigad kritik mot hur tortyr använts i det så kallade kriget mot terrorn. Ett exempel är New York Times ledare, bland annat den här.

Däremot reagerade jag på det sätt som Mikael Wiehe kopplade rapporten till Sverige i Dagens Nyheter den 19 december. DN Kultur ville inte ta in min kommentar, så jag publicerar den här i stället (DN fick kommentaren på förmiddagen dagen efter att Wiehes text publicerats):

Wiehe har fel om egyptenavvisningarna

Mikael Wiehes text om tortyr (DN Kultur 19.12) är angelägen. Senatsrapporten i USA beskriver fruktansvärda övergrepp.

Sverige har varit naivt när det gäller andra länders användning av brutala metoder, bland annat i samband med avvisningen av två egyptiska medborgare i december 2001. Däremot har Wiehe dåligt på fötterna när han driver sin tes om politisk undfallenhet och liknar beslutet om egyptierna med permittenttrafiken under andra världskriget.

Samtliga utredningar har slagit fast att Säkerhetspolisen hade ansvaret för den roll som CIA spelade vid avvisningen. Det finns inget faktastöd för att påtryckningar från USA skulle ha varit skälet till den dåvarande regeringens beslut om Agiza och Alzery.

Mikael Wiehe har tidigare utan saklig grund anklagat Anna Lindh för att ha ”böjt sig” för USA. Det är bättre att diskutera utifrån fakta, om Sverige ska kunna undvika liknande fall som egyptenavvisningarna i framtiden när myndigheter varnar för terrordåd.

Svårt att vara visionär partiledare

Det är inte lätt att vara visionär politiker i den medialiserade demokratin. När Lennart Daléus blev partiledare för Centerpartiet år 1998 lanserade han begreppet digital allemansrätt. Bra it-infrastruktur i hela landet skulle få Sverige att lyfta och ge alla regioner chansen att utvecklas.

För detta fick Daléus kritik av ett antal politiska journalister. Så här skrev till exempel Lena Mellin i Aftonbladet:

Den nuvarande partiledaren Lennart Daléus har under sina 20 månader som partiledare koncentrerat sig på ett budskap som är i det närmaste obegripligt. Han har talat om det i och för sig behjärtansvärda ämnet digital allemansrätt. Det vill säga bredband åt alla i hela landet.
   Men för en människa som inte intresserar sig för politikens finare nyanser betyder orden digital allemansrätt ingenting. Det är ett nonsensuttryck. Vad har nollor och ettor med blomplockning att göra?

Det fanns naturligtvis andra frågor som påverkade Lennart Daléus tid som partiledare. Jag tänker ändå på kritiken mot den digitala allemansrätten ibland. Senast när jag läste veckans beslut från EU-kommissionen om det regionalpolitiska stödet till Sverige under perioden 2014-2019.

Tillgång till snabbt bredband är ett framträdande mål. "The programme expects 90% of all enterprises to have access to very high speed broadband at the end of the programming period", heter det om Norra Mellansverige. Motsvarande mål för Mellersta Norrland är 65%, och för Norra Norrland 60%.

Sett i backspegeln gjorde Lennart Daléus rätt som lyfte fram den "digitala allemansrätten". Numera är det ett huvudspår i diskussionen om regional utveckling. Han utvecklade begreppet bland annat i en skrift om ämnet, så det borde inte ha varit svårt att förstå. Frågan är hur mycket framsynt politik och stora reformer i dag som inte blir av därför att partiledare tvingas vara försiktiga med sina visioner.

Ge flyktingar en bra start i Sverige

Sverige ska ha en solidarisk asylpolitik. Den solidariteten behöver också gälla tiden efter att uppehållstillstånd beviljas.

I dag dröjer det alltför länge innan flyktingar får jobb. Stödet till nyanlända elever är för dåligt. Samtidigt har samhällsklyftorna och arbetslösheten växt. Det är ingen bra grund för social sammanhållning.

Om det blir ett extraval den 22 mars kommer debatten till stor del att handla om invandring, oavsett vad partistrategerna vill. Partierna behöver mer trovärdiga program för hur dagens historiskt sett höga flyktingmottagande ska hanteras. Det gäller inte minst Socialdemokraterna, som måste kunna ge bättre svar än i årets valrörelse.

Men rätten till en bra start i Sverige får inte reduceras till enbart en fråga om valtaktik. Det handlar i första hand om människorna. Om flyktingarna och deras familjer, om levnadsvillkoren i förorter, brukssamhällen, och kommuner som Södertälje, som redan "öppnat sina dörrar".

Jag har skrivit om bättre flyktingmottagande och åtgärder mot segregationen i drygt tio år, inte minst på Aftonbladets ledarsida. Här är några korta punkter om vad jag tror behövs på kort och längre sikt, utan ambition att ge en heltäckande bild:

* Gör mer mot strukturell diskriminering på grund av människors ursprung. Ge ett särskilt statsråd i uppdrag att driva på regeringens arbete för att förändra dagens strukturer, liksom jämställdhetsministern gör på sitt område. Mobilisera fackförbund, arbetsgivare och föreningsliv för att ta itu med hinder (svårigheten att få praktikplatser om man inte redan har personliga nätverk i arbetslivet, för att ta ett av många exempel).

* Se til att Migrationsverket, AMS och andra myndigheter får de anslag de behöver för att klara de närmaste årens stora flyktingströmmar. Höj ersättningsnivåerna till kommunerna för flyktingmottagande. Reformera systemet för eget boende, EBO, i linje med Södertälje kommuns förslag

* Genomför en Lex Vellinge i linje med förslaget från Luciano Astudillo och Anders Lago år 2010, så att kommuner inte kan vägra ta emot flyktingar. Förslaget om ett ekonomiskt utjämningssystem räcker inte..

* Förändra bostadspolitiken. På kort sikt: inrätta ett rejält investeringsstöd till hyresrätter. Ge ett särskilt stöd för tillfälliga bostäder med asylplatser under de närmaste åren. Se över plan- och bygglagen för att snabbt kunna få fram åtminstone tillfälliga bostäder. Utred en förändring på längre sikt i riktning mot Österrikes sociala bostadspolitik.

* Rusta upp miljonprogrammet. Mona Sahlin lovade på sin tid 15 miljarder kronor under sex år. Pengarna försvann gradvis i budgetprocesserna. Nu vill regeringen ha ett stöd till miljöupprustning. Det är bra, men satsningen behöver vara större och omfatta fler aspekter.

* Bygg ut jobbsatsningarna. Behoven är stora inom den skattefinansierade sektorn, som vård och omsorg (se nedan om finansiering). Öka antalet föreslagna platser i traineejobb och extratjänster.

* Utnyttja nya svenskars kunskaper bättre, genom validering men också genom att riva andra hinder som alltför rigida krav för yrkescertifikat eller alltför litet antal utbildningsplatser på yrkesutbildningar.

* Låt ungdomsgarantin omfatta även ungdomar som inte är registrerade som arbetssökande men som saknar sysselsättning. Ställ bindande krav på kommunerna om bättre uppföljning av ungdomar som vare sig studerar eller jobbar, i linje med förslagen från utredningen Unga utanför (2003).

* Höj statsbidragen till skolor med svåra förutsättningar. Öka stödet till nyanlända elever i grundskola och gymnasium.

* Fortsätt att reformera SFI (Svenska för invandrare). Hitta system att öka antalet som slutför utbildningen, och för att fånga upp dem som av olika skäl inte klarar att gå under de första åren i Sverige (till exempel ökad stöd till folkhögskolor).

* Förbättra traumakompetensen i sjukvården och andra delar av samhället.

* Inrätta ett kansli i statsrådsberedningen för att samordna insatserna de närmaste åren, inspirerat av Anne-Marie Lindgrens förslag.

Att genomföra alla dessa förslag kräver stora ekonomiska resurser. Det är nödvändiga investeringar för Sverige i en unik situation.

Det mest rimliga sättet att hitta ekonomiskt utrymme för sådana framtidsinvesteringar är att ändra överskottsmålet.

En annan möjlighet är att öka statens inkomster, exempelvis genom att återinföra fastighetsskatten eller dra tillbaka det senaste jobbskatteavdraget.

Det tredje sättet är att minska andra statliga utgifter, till exempel genom att senarelägga höjningar av a-kassan och ersättningstaken i socialförsäkringarna. Det vore en olycklig väg, men den som inte är beredd att välja någon av de två tidigare finansieringssätten kommer att tvingas till sådana svåra val eller till en förändrad migrationspolitik.  

Läs gärna mer i tidigare texter. Några av dem finns här:

Investera mot segregationen (2013)

Siffertrixande och brist på politik (2013)

Sweden´s changing (Open Democracy 2009-12-10)

Integrationspolitiken som försvann (2009)

S måste vässa sin integrationspolitik (Aftonbladet 2009-08-28) 

Sätt fart på byggandet, finansminister Borg (Aftonbladet 2009-03-10) 

Glöm inte förorten när jobben försvinner (Aftonbladet 2009-03-06)

Ekerö borde lära av mångfalden i Gnosjö (Aftonbladet 2008-05-13)

Våga kämpa mot barnfattigdomen (Aftonbladet 2006-08-10)

Integration stavas rättvisa och pengar (Aftonbladet 2006-01-24) 

Knattarna fastnar i Reinfeldts stängsel (Aftonbladet 2006-01-05) 

Folkpartiets kluvna tungor om flyktingar (Aftonbladet 2005-08-18) 

Stolthet och pengar bryter utanförskapet (Aftonbladet 2005-02-16) 

Inga invandrare i Perssons Björkvik (Aftonbladet 2004-08-03) 

Nyfattigdomen måste få plats i vårbudgeten (Aftonbladet 2003-02-01)