Sverige saknar förmåga att försvara Baltikum

Några kommentarer till debatten efter Rysslands invasion av Krim (mina personliga uppfattningar, som vanligt på denna blogg):

1. Den ryska statsledningens agerande har med rätta fått hård kritik. Angreppet mot Ukrainas territoriella integritet är mycket allvarligt. Många andra har skrivit klokt om detta, till exempel Aftonbladets Anders Lindberg och Dagens Nyheters Peter Wolodarski. Putins agerande har blivit en ögonöppnare för EU-ledare som tidigare tonat ned kritiken av det auktoritära styret i Kreml.

2. Utvecklingen sedan februari måste ses som ett av EU:s största utrikespolitiska misslyckanden sedan Jugoslaviens sönderfall. Utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Polen (inte Catherine Ashton) reste till Kiev och bidrog till en uppgörelse för att få slut på våldet. Bra så, men sedan åkte de hem och utvecklingen fortsatte sin egen väg. EU var alldeles för svagt dagarna efter 22 februari, till exempel för att skapa en bred regering utan fascister som snabbt kunde ha utlovat skydd av alla språkgruppers rättigheter och kanske också en decentralisering av makt till regionerna. Sverige missade chansen att göra som i de baltiska länderna i början av 2000-talet, använda vår goodwill för att bakom stängda dörrar även ställa krav på regeringarna i de aktuella länderna. Carl Bildt avbröt inte sin långresa i Asien när den största utrikespolitiska krisen under hans statsrådstid inträffade.

3. I Sverige har den försvarspolitiska debatten fått ny kraft. Frågor jag skrivit om tidigare, som Natos försvarsplanering för de baltiska länderna, har blivit än mer aktuella. ÖB:s uttalanden i Ekots lördagsintervju igår ställer detta på sin spets. Sverker Göransson talar om att efter ett politiskt beslut sätta in svenskt stridsflyg, kanske tillsammans med norskt och finskt, vid en rysk aggression mot något eller några av de baltiska länderna. Det är farligt att skapa sådana förväntningar. Sanningen är att Sverige saknar förmåga att försvara de baltiska länderna mot ett överraskande angrepp. Vi må ha ett avancerat stridsflyg, men vi klarar inte att skydda den svenska befolkningen för konsekvenserna av ett sådant agerande, vare sig militärt eller när det gäller civil krisberedskap. Att regeringskansliet i ett Nato-stabsövning år 2012 godkände en anfallsvåg av 48 Jas Gripen mot en stormakt med kärnvapen, innan Nato självt vidtagit någon åtgärd, var oklokt. Däremot behöver vi ett starkare militärt försvar än i dag, bland annat för att andra länder inte mot vår vilja ska kunna använda Gotland som bas vid en konflikt.

4. ÖB hänvisade i lördagsintervjun till den så kallade solidaritetsförklaringen, enligt min uppfattning en av de mest övertolkade texterna i säkerhetspolitiken. Sverige ska naturligtvis inte stå passivt om en kris eller ett annat angrepp drabbar nordiska länder eller ett EU-land. Men solidaritetsförklaringen är inget löfte om militärt stöd. Det finns många sätt att reagera på. De ömsesidiga försvarsgarantierna till de baltiska länderna har Nato ställt ut, inte Sverige eller Finland. Det utesluter inte att vi kan delta även militärt i någon form om det värsta skulle hända, men det är viktigt inte minst för balterna att USA genom Nato står för garantierna. Beslutet om ett eventuellt deltagande måste vara vårt eget, och Nato behöver försvarsplaner som inte utgår från att svenskt territorium måste användas vid en konflikt på andra sidan Östersjön.

5. Slutligen - det är långt mellan den försvarspolitiska debatten i en begränsad krets om solidaritetsförklaring och scenarier i Baltikum, och den allmänpolitiska diskussionen. Försvarsberedningen i all ära, men diskussionen om vår säkerhet måste föras öppet. Jag skrev om det inför 2010 års val, och det är relevant även nu. Efter händelserna i Ukraina vore det märkligt om inte säkerhets- och försvarspolitiken blev en fråga för partiledarutfrågningarna i höst. Det finns fortfarande goda skäl mot ett Nato-medlemskap, men det behövs ett modernt alternativ.