Anna Lindh om Chile och demokratin

Så här skrev Anna Lindh i tidningen Frihet år 1990:

"Rösta! Äh fan, jag skiter i politik!", sa en ung grabb i gymnasiets sista årskurs. Det var så mycket jag ville svara honom, men han vände ryggen till och gick innan jag hann säga någonting.

Jag ville berätta om flickan jag träffade i Chile, som tvingades arbeta underjordiskt på grund av diktaturen. Hon frågade mig om SSU och livet i Sverige. Mest frågade hon om vad som var tillåtet att säga och göra i en demokrati.

Till sist sa hon med stora drömmande ögon: "Tänk vad unga människor i Sverige måste vara lyckliga och aktiva". Det kändes som en påminnelse och samvetsförebråelse.

Runt om i världen i Chile, Sydafrika, Polen osv, kämpar människor med livet som insats för demokratiska fri- och rättigheter. Vi som lever i en demokrati har egentligen skyldighet att värna det demokratiska systemet. Vår likgiltighet blir ett hån mot alla som slåss för politisk frihet.

Därför tyckte Bush så illa om Anna Lindh

Aftonbladets Åsa Linderborg skriver att "idel ädel bushoisie" ska medverka på minneskonserten för Anna Lindh i morgon. Anhängare av förre amerikanske presidenten George W Bush alltså. Jag håller inte med, och det gör kanske inte Hanan Ashrawi heller. Den palestinska företrädaren ska tala i Kungsträdgården. Hon har tidigare sagt så här om Anna Lindh: "Palestinier minns henne som en tydlig och modig röst, en stark kvinna. Vi behöver fler som hon."

George W Bush och hans vice-president Dick Cheney ogillade starkt Anna Lindh och hennes hårda kritik av Bushadministrationens agerande. När Göran Persson skulle besöka Vita Huset i december 2001 försäkrade sig George Bush personligen om att Anna Lindh inte skulle vara med. Dick Cheney misstrodde henne bland annat för kritiken mot Irakkriget.

Då George Bush gick vidare med USA:s nationella missilförsvar var Anna Lindh en av hans tuffaste kritiker. Missilförsvaret riskerade nedrustningen, menade hon. Förre EU-kommissionären Chris Patten har berättat hur hårda samtalen blev med nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice när Anna Lindh tog upp nedrustning och uppmanade USA att hålla fast vid avtalet mot anti-ballistiska missiler. ”Det gick en kall vind genom rummet”, minns Jan Eliasson som också var med.

Anna Lindh var föredragande statsråd för det gemensamma regeringsbeslutet att avvisa två egyptier år 2001. Hon var också en av de första EU-ministrar som krävde rättegång eller frisläppande av USA:s fångar på Guantanamobasen. Hon försökte få EU att ställa gemensamma krav på USA om en rättssäker behandling av fångarna, men andra regeringar vägrade. Tidningar som Der Spiegel och New York Times skrev om hennes tydliga krav på Washington. USA sände ut en skarp diplomatisk uppmaning att bekämpa Anna Lindhs förslag om rättssäkerhet när FN upprättade sanktionslistor mot misstänkta terrorister. Det var ett förslag som borde ha kommit tidigare, men det gick ändå längre än vad andra regeringar sade.

Anna Lindh tillhörde de hårdaste kritikerna av Irakkriget när det bröt ut. Den tyska tidningen Handelsblatt skrev i en minnesruna år 2003: ”En tydlig ståndpunkt och tydliga ord – det var kännemärken för 46-åriga Anna Lindh. ’Galen’, kallade hon i mars den amerikanska Irakpolitiken, en odiplomatisk definition som den svenske statsministern Göran Persson inte skulle låta komma ut munnen, även om den socialdemokratiska regeringen var enig emot det förebyggande kriget i Irak.”

Det handlade inte om något USA-hat. Anna Lindh kom bra överens med sin kollega Colin Powell och de samarbetade i en rad frågor. Men hon var tydlig i sin kritik när supermakten agerade världspolis. 

Efter Anna Lindhs död har ingen svensk regering varit lika skarp. Det är förvånande att vänsterröster som vill se en mer självständig utrikespolitik tycks ha glömt detta.

Göran Persson borde ha varit tydligare

Göran Persson visade stort ledarskap i samband med mordet på Anna Lindh. Det har jag sagt till journalister, liksom att det goda samarbetet mellan Persson och Lindh var avgörande för framgångarna under EU-ordförandeskapet år 2001.

Däremot anser jag att Göran Persson borde ha varit tydligare om sina samtal med Anna Lindh om avvisningarna till Egypten år 2001.

Samtliga utredningar har slagit fast att Säkerhetspolisen bär ansvaret för att CIA tog över. Regeringen hade det politiska ansvaret för beslutet att lämna ut männen till Egypten och att detta skulle ske omedelbart. Det var ett allvarligt misstag att lita på garantierna mot tortyr.

Först år 2009 blev det offentligt hur nära kontakt Anna Lindh och Göran Persson hade inför beslutet. Eva Franchell skriver i sin bok Väninnan att Persson pressade Lindh att gå med på den skyndsamma avvisningen. Göran Persson uttalade år 2009 via sin talesman att han och Anna Lindh ”pratade om det här och kom fram till den uppfattning som båda var överens om.”

Oavsett vilken version som stämmer så borde Göran Persson ha berättat hur nära kontakterna var då debatten var som hetast år 2004 och 2005. Det är sällan som en statsminister är inne så konkret i ett enskilt ärende, och då är det centralt vilket budskapet har varit till det föredragande statsrådet.

Den som studerar Göran Perssons uttalanden exempelvis i Ekots lördagsintervju 25 december 2004 märker hur han flera gånger talar om ”Anna Lindhs beslut” eller ”Anna Lindhs bedömning”. Han säger visserligen en gång att statsministern har det yttersta ansvaret, men det framkommer inte hur nära kontakterna var. Där borde Göran Persson ha varit tydligare.

Det finns också en trovärdig uppgift om att en nära medarbetare till statsministern när debatten var som hetast år 2004 sade internt att fokus hellre borde ligga på Anna Lindh än på politiker som fortfarande var aktiva.  Journalister som granskade affären möttes ofta med svaret att det ansvariga statsrådet hade avlidit. Huruvida Göran Persson kände till denna mediestrategi är oklart. 

Sedan är det bra att Thomas Bodström i dagens intervju säger att det politiska ansvaret var gemensamt. Han har också rätt i att Säkerhetspolisen bär ansvaret för att CIA tog över. Det är märkligt hur Säpos ansvar försvunnit i de senaste veckornas diskussion. Jag skrev nyligen i Medievärlden om att det inte finns någon motsättning mellan debattetik och granskning.

Anna Lindh förändrade miljöpolitiken

Jag blev förvånad över en text i söndagens Svenska Dagbladet om att det är svårt att se effekterna av Anna Lindhs politiska insatser i dag. Fred i Makedonien, Lettland som EU-medlem och demokratiska reformer i Turkiet är några tydliga exempel.

Anna Lindh var också framgångsrik som miljöpolitiker. De miljömål och den miljöbalk som hon tog fram är grundstenar i dagens miljöarbete.

Hon fick snabbt igenom förändringar av EU:s miljöregler som fortfarande har stor betydelse. Så här skriver jag i min bok "Anna Lindh och det nya Europa":

"Flera resultat på miljöområdet har betydelse också i dag. Anna Lindh lade grunden för den reform av EU:s kemikalielagstiftning som så småningom blev Reach-lagstiftningen. Reglerna för bilavgaser har skärpts och EU har infört ett tillverkaransvar för avgasreningen. Försurningen blev en större fråga i EU och miljöfrågorna en regelbunden punkt på toppmötena, till stor del genom Anna Lindhs insatser.

      Forskaren Katarina Molin skrev år 1999 om Sveriges roll i EU:s miljöpolitik under den tid som Anna Lindh var miljöminister. Katarina Molin menade att Sverige varit ledande i arbetet på tre områden som hon studerat närmare: regeringskonferensen om Amsterdamfördraget, försurningen och bilavgaser/bränslen. Den aktiva rollen hängde samman med inrikespolitiska hänsyn, ansåg Molin, som att Sverige har en känslig natur och ville behålla sina egna miljölagar. Men allt berodde inte på det: “Den svenska regeringen har också visat ett genuint intresse i att höja hela EU:s miljöstandarder, något som är tydligt från stödet till hållbar utveckling som en del av EU:s politik. Det verkar alltså som om det nationella tänkandet om ekologisk modernisering har fått Sverige att driva ideologiska frågor även på EU-nivån.”