fredag 30 augusti 2013

Att stoppa ett inbördeskrig


Anna Lindh gjorde en stor insats när hon bidrog till att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien våren 2001. Så här skriver jag i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

En ännu allvarligare kris skulle snart blossa upp i Makedonien. I februari övergick motsättningarna mellan olika etniska grupper till öppet våld nära gränsen till Kosovo i norr. Det fanns starka band mellan kosovoalbaner på bägge sidor gränsen. Kort tid därefter bröt det ut strider i Makedoniens näst största stad Tetevo och på många andra ställen i norra Makedonien. Inbördeskriget var nära.

Anna Lindh reste till Makedonien och Kosovo i mars, strax före EU-toppmötet i Stockholm. Hon pressade bägge sidor för att få stopp på konflikten, tillsammans med Chris Patten och Javier Solana. Dåvarande medarbetaren Björn Lyrvall var med och beskrev senare ett av mötena i en artikel på UD:s hemsida:

 ”Det är sen kväll i Pristina i mars. Atmosfären spänd. Luften kvalmig i ett förhandlingsrum på UNMIK. Anna blixtrar till i ett utfall mot de tre främsta kosovoalbanska ledarna på andra sidan bordet, som vägrat fördöma separatisterna i Makedonien. Chris Patten påminner sammanbitet om innebörden av ett verkligt partnerskap med EU. Anna sammanfattar att kosovoledarnas budskap till Europeiska Rådet i Stockholm inte kan misstolkas och bryter mötet. Det är slutet på en lång dag av förhandlingar i Skopje och Pristina. När Europeiska Rådet börjar nästa dag kommer beskedet att kosovoalbanerna tillsammans skrivit på uttalandet.”

 ”Hon var väldigt rak mot dem”, säger Dan Svanell som också var med på resorna. ”Tydlig om vad som förväntades för att få stöd från EU.” Agerandet var skickligt samordnat. De tre spelade olika roller ibland där Chris Patten ofta fick vrida om armen och Javier Solana var mer återhållsam, medan Anna Lindh modererade åt olika håll. Det var dock ingen tvekan om vem som ledde EU-delegationen:  ”Anna var tydlig med att hon var chefen”, säger Dan Svanell. ”Hon gav inte utrymme åt någon av dem för solospel”.

Anna Lindhs tuffhet var viktig också därför att vissa av männen hade svårt för att en ung kvinna talade om vad de skulle göra. Monica Andersson kommer ihåg hur nonchalant Kosovo-ledaren Hashim Thaci behandlade EU-ordföranden. Han visade med hela sitt kroppsspråk att det som Anna Lindh sade inte var något att lyssna på. Ändå fick han till slut ge med sig. Mötena under resan fick spänningen i regionen att minska, åtminstone tillfälligt.

I april skrev den makedonska regeringen under ett stabiliserings- och associationsavtal med EU, en morot som komplement till piskan om att inte ta till onödigt våld mot rebellerna. ”Mitt i krisen finns bilden på en leende Anna som skålar med makedonske premiärministern Ljubco Georgievski”, skriver Björn Lyrvall om undertecknandet. Anna Lindh drev på för en samlingsregering som ska hålla ihop makedoner och albaner. Det var inte populärt hos alla. ”Makedonska nationalister revolterar, attackerar presidentens kontor och bränner porträtt på Anna Lindh och Javier Solana inför CNN:s kameror”, mindes Björn Lyrvall i sin artikel.

Striderna flammade upp igen. Anna Lindh besökte Makedonien ännu en gång, i mitten av maj. Då hade regeringstrupperna ställt ultimatum till de albanska rebellerna som kontrollerade byar nära gränsen till Kosovo. Rebellerna vägrade lämna sina basområden och besköts med artilleri. Anna Lindh träffade den nya enhetsregeringen i Skopje och försökte lugna ned situationen.  Hon reste också till Albanien för att få utrikesministrarna i regionen att agera.

Situationen blev bättre. ”Med Anna Lindh som ordförande har EU spelat en viktig roll inte minst för att hittills undvika öppet krig i Makedonien.”, skrev DN 29 maj. ”Genom skytteldiplomati till Balkan och i nära samarbete med Nato har den svenska regeringen och EU:s utrikestalesman Javier Solana via hårda ord och löften om EU-bistånd hindrat konflikten från att flamma upp i fullt krig.”

Men konflikterna fanns kvar under ytan. Vid ministerrådsmötet den 25 juni var situationen i Makedonien återigen orolig. Utrikesministrarna diskuterade vad som kunde göras för att lugna läget.

På kvällen hade Anna Lindh samlat nyckelpersonerna under ordförandeskapet på sitt hotell att för tacka de andra. Istället var det kravallerna i Skopje som dominerade. Stämningen var dov. Vi lyssnade alla på direktrapporten via en Nokia Communicator på bordet som tillhörde en av Solanas medarbetare. Javier Solana talade oupphörligt i mobiltelefonen, Chris Patten och Anna Lindh diskuterade vad som gick att göra. Inte så mycket i det akuta läget, beskedet var att landets politiska ledning var i säkerhet. Anna Lindh höll en kort avtackning som planerat, men den glada stämningen hade ersatts av oro över att den mödosamt framförhandlade vapenvilan kanske inte skulle hålla. I augusti undertecknades ändå fredsöverenskommelsen, Ohrid-avtalet.

Anna Lindhs insatser för Makedonien fick kanske större uppmärksamhet i andra länder än i Sverige, där kravallerna vid toppmötet i Göteborg skymde andra frågor.  Kofi Annan var mycket tacksam, berättar Jan Eliasson som vid denna tid var ambassadör i Washington. Han fortsätter:  Men den som talade mest om det var Colin Powell, han bad mig vidarebefordra till Anna och tacka för vad hon hade gjort.” Jan Eliasson var vid denna tid Sveriges ambassadör i Washington.

Colin Powell sade i samtalet om Makedonien att EU:s roll var viktigare än USA:s eftersom EU hade löften om närmare relationer och framtida medlemskap att spela med. Den amerikanske utrikesministern underströk Anna Lindhs insats. All rapportering han fått tillbaka visade att hon spelat en central roll tillsammans med Solana och Patten. När Jan Eliasson framförde berömmet svarade Anna Lindh: ”Nu känner jag mig verkligen som europé”.

onsdag 28 augusti 2013

Sakfel om egyptenavvisningarna gynnar Säpo


När Expressen i måndags innehöll ett persongalleri över egyptenavvisningarna 2001 fanns ingen Säpo-anställd med. Det är märkligt hur Säkerhetspolisens agerande hamnar i skymundan i den offentliga debatten.

Regeringen gjorde allvarliga misstag. Beslutet att avvisa de två männen var gemensamt. Anna Lindh hade en del av det politiska ansvaret som föredragande statsråd. Hur stort det ansvaret var beror bland annat på vad som hände i samtalen mellan henne och Göran Persson. Jag har skrivit många gånger om behovet av att granska det politiska ansvaret ytterligare.

Men när CIA tog över avvisningen så var det Säpos ansvar. Det har samtliga granskningar konstaterat. Så här skrev Konstitutionsutskottet: ”Kvar står att Säkerhetspolisen, som dess företrädare själva uttalat och som JO också slagit fast, bär ansvaret för hur verkställigheten kom att genomföras.”

Jag vet inte om Mikael Wiehe har läst KU:s betänkande. Han påstår på sin hemsida: "Efter beslut av bl.a. Anna Lindh överlämnas Ahmed Agiza och Mohammed al-Zery till CIA på Bromma flygplats och förs till Egypten där de torteras." Det är en missvisande formulering om ansvaret för att CIA tog över. Wiehe saknar också faktastöd för sina påståenden i somras om att Anna Lindh "böjde sig" för USA. Vad Lars Norén grundar sin kritik på vet jag inte. Ibland slarvar även medier och hävdar att regeringen godkände CIA:s agerande. Det finns inget stöd för det i KU:s eller JO:s utredningar.

Debattetik och granskning står inte i motsättning till varandra. Tvärtom. När en avliden person inte kan försvara sig mot kritik blir det lätt för andra att slippa undan.

Att höra båda sidor är en klok princip. I det här fallet kan inte Anna Lindh ge sin bild. Då blir det särskilt angeläget att hålla sig till fakta, vara källkritisk mot andra aktörer, och berätta när det finns olika versioner av vad som hänt, till exempel vid Säpos föredragning hos utrikesministern.

Samarbetet mellan Säpo och CIA-stationen i Stockholm var centralt för vad som hände 2001. Jag rekommenderar läsning av JO:s förhör med tjänstemännen till exempel när det gäller förhandskravet på "visitering". När Säpo slipper sin del av ansvaret ökar risken för nya misstag i dagens verklighet.

tisdag 27 augusti 2013

Tydlighet om mediefriheten


Yttrandefrihet och mediernas oberoende var viktiga frågor för Anna Lindh. Hon tog upp dem många gånger, till exempel vid möten med de ryska ledarna liksom i diskussionerna med Turkiet.

Ett uppmärksammat fall gällde en mördad ukrainsk journalist. Så här skriver jag i Anna Lindh och det nya Europa:

"Georgij Gongadze försvann i september 2000. Han var en känd skribent som avslöjat korruption högt upp i maktapparaten. Kroppen hittades några veckor senare, utan huvud, i ett dike utanför Kiev. Redan kort tid efteråt fanns det uppgifter om att president Leonid Kuchma själv eller ministrar i hans närhet varit inblandad i mordet. Omvärlden krävde besked men Ukraina var också ett strategiskt viktigt land som man ville samarbeta med.

Det hindrade inte Anna Lindh att ta upp fallet med full kraft när hon besökte Ukraina som EU-ordförande i februari 2001. Normalt brukar övergrepp på de mänskliga rättigheterna nämnas diskret de sista minuterna på möten mellan EU och statsledningar i andra länder, säger Chris Patten. Så var det inte med Anna Lindh: ”Hon tog inte bara upp fallet Gongadze en gång med Kuchma, hon höll fast vid det.” En eller två av EU:s andra representanter himlade med ögonen, minns Patten. De tyckte inte att hon agerade på ett lämpligt sätt. Den ukrainske presidenten gillade inte Anna Lindhs tydlighet.  ”I början reagerade Kuchma buttert.”, säger Chris Patten. ”Hon frågade gång på gång till dess att han blev nervös och inte visste vad han skulle säga.”

Chris Patten anser att Anna Lindhs tydlighet var ett exempel på hur europeisk diplomati borde vara. Det var samma sak när hon tog upp Tjetjenien med ryska ledare och missilförsvar med Condoleezza Rice.

onsdag 21 augusti 2013

En modig röst


Redan på SSU-tiden var konflikten mellan Israel och palestinierna en central fråga för Anna Lindh. Det präglade också hennes tid som utrikesminister.

Våren 2001 antog EU under Anna Lindhs ordförandeskap slutsatser om konflikten. De innehöll tydligare kritik mot israeliska övergrepp än på många år. Hon ställde krav på både sidor och fördömde även bombdåd av palestinier. När Israel brutalt gick in i den palestinska staden Jenin i april 2002 var Anna Lindh en av de hårdaste kritikerna.

Den respekterade palestinska politikern Hanan Ashrawi säger så här om Anna Lindh: "Palestinier minns henne som en tydlig och modig röst, en stark kvinna.Vi behöver fler som hon."

Hela intervjun med Hanan Ashrawi finns här.

Mer om Anna Lindh och Mellanösternkonflikten finns i min bok från s. 67 och framåt. Där kan man bland annat läsa om olika uppfattningar inom regeringen. Samt följande om Anna Lindhs kritik mot Israels utomrättsliga avrättningar, något som hon var en av de första att tydligt protestera emot år 2001:

Anna Lindh kritiserade Israels agerande hårt i en rad intervjuer och inför EU-parlamentet i maj, där hon bland annat fördömde Israels "riktade mord" och de militära ingripandena på de palestinska områdena. "Premiärminister Sharon valdes på löftet att öka säkerheten", sade Anna Lindh. "I stället har konfrontationsnivån ökat, liksom de militära aktiviteterna. Herr Sharon bär det huvudsakliga ansvaret för att utvecklingen har vänt."

Vid associationsrådet med Israel några dagar senare kritiserade Anna Lindh som EU-ordförande regeringen Sharon för övervåld och krävde ett stopp för utomrättsliga avrättningar. Handelsbegränsningar för varor från de ockuperade områdena ryckte närmare. Nyhetsbyrån AFP satte rubriken "EU ersätter försiktighet med hårdare linje mot Israel".

söndag 18 augusti 2013

Anna Lindh och kurdernas rättigheter


Jag har tänkt skriva några inlägg här inför tioårsminnet av Anna Lindhs bortgång. Det är som vanligt mina personliga synpunkter.

Kurdernas situation engagerade Anna Lindh starkt. Därför är det naturligt med ett seminarium i Tensta den 1 september under rubriken "Turkiet idag - vad händer med demokrati och mänskliga rättigheter?". Den välkände turkiske journalisten Cengiz Candar kommer att diskutera bland annat minoriteternas rättigheter och pressfriheten, tillsammans med Mikael Damberg (S), journalisten Bitte Hammargren, Newzad Hirori från Kurdiska biblioteket, och mig.

Ett av många tecken på Anna Lindhs politiska mod var hennes nej när de stora länderna i EU ville ge Turkiet kandidatlandsstatus utan krav på förbättringar av de mänskliga rättigheterna. Så här beskriver jag toppmötet i Köln i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

"Det tyska ordförandeskapet inledde under våren 1999 en offensiv för att EU skulle ge Turkiet status som kandidatland för medlemskap. Rapporterna strömmade in till svenska UD om hur de stora EU-länderna tryckte på. En öppen dörr för Turkiet till EU låg också i USA:s strategiska intresse, menade Bill Clinton och hans administration. Turkiets bristande respekt för de mänskliga rättigheterna hade mindre tyngd än en positiv signal till en Nato-allierad nära Mellanöstern.
   Anna Lindh ifrågasatte den linjen. Hon menade att Turkiet måste lova att göra mer för demokratiska reformer och för de mänskliga rättigheterna. Grekland gjorde motstånd av andra skäl. Frågan om det delade Cypern var fortfarande olöst och de grekisktalande i Turkiets västra delar behandlades inte tillräckligt bra, menade regeringen i Aten.
   Tyskar och britter drev på för ett beslut vid toppmötet i Köln i juni 1999. Det var i slutskedet av Kosovokriget, en fredsuppgörelse var nära. Grekland var ett nyckelland genom sitt geografiska läge på Balkan.
    Utrikesministrarna samlades till middag i ett pampigt slott utanför Köln. När de satt till bords fick den grekiske utrikesministern ett angeläget samtal på sin mobil. Medan Georgios Papandreou var ute ur rummet tog ordföranden upp Turkiet. Vi måste ge turkarna kandidatlandsstatus, sade han och flera instämde.
   Anna Lindh vägrade. Hon fick ta i ordentligt, men det blev ingen överenskommelse. Sverige lade i praktiken in sitt veto.
   I bilen från slottet till pressträffen på hotellet var Anna Lindh rasande över hur de andra försökt kuppa igenom ett beslut. På presskonferensen var hon som vanligt samlad.
   Göran Persson förde samma linje när frågan kom upp på den formella delen av toppmötet. Snart stod det klart även för internationella medier vad som hänt. Sverige och Grekland hade stoppat Turkiet som kandidatland. Det blev ett väldigt liv.
   Några av de svenska diplomaterna var oroade över den hårda linjen. Andra länder tryckte på för ett beslut under det finska ordförandeskapet istället.
   Anna Lindhs motdrag var att kräva löften från Turkiet i en färdplan. UD tog fram ett sådant underlag där vi försökte lyssna på de organisationer för mänskliga rättigheter som undersökt bristerna. Färdplanen innehöll bland annat krav på ett avskaffat dödsstraff, förbud mot tortyr, ändrad lagstiftning om politiska organisationer, liksom bättre rättigheter för kurder och andra minoriteter."

Turkiet lovade förbättringar under hösten 1999 och fick sin kandidatlandstatus vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Anna Lindh fortsatte att driva på för demokrati och mänskliga rättigheter under hela tiden fram till sin bortgång i september 2003. Hon besökte det kurdiskt dominerade Diyarbakir i februari 2003 som den första europeiska utrikesministern på många år. Besöket fick stor uppmärksamhet och Anna Lindhs stöd till ett kvinnocenter där betydde mycket.