Luckor i Försvarsberedningens analys

Försvarsberedningen har haft i uppdrag att bedöma den säkerhetspolitiska utvecklingen. Den som väntade sig en ordentlig analys av hur Sveriges läge förändrats kan lätt bli besviken.

Visserligen tar beredningen upp en rad viktiga frågor. Militär upprustning i Ryssland. It-hot. Terrorism. Klimatförändringar.

Men på ett centralt område är det tunt. De baltiska länderna har tryckt på inom Nato för ökad trovärdighet i militäralliansens säkerhetsgarantier. Det har medfört mer konkret försvarsplanering inom Nato och fler övningar. Ryssland har å sin sida genomfört övningar som bland annat de baltiska länderna upplever som hotfulla.

Rysslands och Natos övningar i höst illustrerar detta. I Steadfast Jazz och Baltic Host ska Nato öva försvaret av baltiska länder. Rysslands och Vitrysslands storövning Zapad -13 verkar bland annat riktad mot Natos missilförsvar i Östersjöområdet.

Vid en militär konflikt i ett baltiskt land skulle Sverige snabbt kunna dras in. Såväl Ryssland som Nato har ett strategiskt intresse av exempelvis Gotland.

Det ingår sannolikt i Natos försvarsplanering för Baltikum att kunna använda svenskt territorium. Lettlands försvarsminister sade nyligen att han såg Rysslands flygövning i påskas som ett sätt att hindra Nato-förstärkningar till Baltikum.

Regeringen Reinfeldt har för sin del visat sin vilja att sätta in Jas-plan i en attack mot en stormakt som angripit ett grannland, redan innan Nato beslutat hur man skulle agera. I höst sker flygövningen Northern Coasts där Natoplan använder Visby som bas.

Försvarsberedningen borde tydligare ha analyserat Rysslands och Natos intensivare övningsverksamhet i vårt närområde. Det blir märkligt att gå vidare med framtidens försvarspolitik utan en ordentlig bedömning av de risker som vår roll i Natos försvarsplanering och Rysslands upprustning medför.

För övrigt är det förvånande att (S) och (MP) i Försvarsberedningen gått med på långtgående formuleringar om samarbete med Nato-länder kring försvarsplanering, incidentberedskap, och övningar som "inte enbart bygger på fredsfrämjande scenarier". Hur har den interna partiförankringen skett?

Andra om Försvarsberedningen: DN, Ekot, SvD, Annika Nordgren Christensen, Carl Bildt, Staffan Danielsson, m fl

Håll isär politik och PR-företag

"Ta lärdom av tyska SPD om lobbyism". Så lyder rubriken på min artikel i veckans nummer av Aktuellt i Politiken. Jag beskriver hur de tyska socialdemokraterna går till val på större öppenhet i politiken. Bland förslagen finns register över professionella lobbyister, karantänsregler för statsråd som vill gå till annan verksamhet, och krav på öppenhet om vilka externa krafter som medverkat till ny lagstiftning.

Det finns många dimensioner i relationen mellan politik, pr-företag och medier. Jag har skrivit om ämnet ett antal gånger förut.

Alla partier behöver etiska regler. Det är till exempel viktigt att skilja på politiska förtroendeuppdrag och kommersiell påverkan åt hemliga kunder. Medborgarna får inte misstro politikens oberoende.

Ibland suddas gränserna ut. Låt mig ge ett exempel. Det finns fler.

Sundbybergs stad har lämnat ut mejl som visar hur rollerna kan bli otydliga när affärer blandas ihop med politisk verksamhet.

I juli 2009 träffar Niklas Nordström på Prime PR några ledande personer från Sundbyberg under Almedalsveckan i Visby, bland dem dåvarande kommunalrådet Helene Hellmark Knutsson. De diskuterar samarbete. Samtalen fortsätter och så småningom får Prime PR ett uppdrag från Sundbybergs stad. Under fyra månader 2009-2010 fakturerar Prime kommunen drygt 500 000 kronor.

Parallellt med dessa affärer agerar Niklas Nordström som (S)-debattör tillsammans med bland annat Helene Hellmark Knutsson. De skriver en uppmärksammad artikel på DN Debatt i augusti 2009 om hur Socialdemokraterna ska kunna vinna tillbaka medelklassen i storstäderna. Bland kraven finns en förändring av lagen om anställningsskydd, LAS, och sänkt skatt för tjänstesektorn.

Vilka övriga kunder har Prime PR när Niklas Nordström, Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan och Anders Johansson skriver artikeln i Dagens Nyheter? Flera av förslagen ligger nära åsikter från Svenskt Näringsliv och de privata tjänsteföretagen i Almega. Enligt dokument från följande år, 2010, arbetade Prime PR då på uppdrag av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokratin. Oavsett vad man tycker om att försvaga anställningsskyddet så skapar det en osäkerhet när läsarna av DN-artikeln år 2009 inte får reda på att Niklas Nordström är PR-konsult på ett bolag med hemliga uppdragsgivare. 

Göteborgs-Posten följer upp artikeln i oktober 2009 och lyfter fram Niklas Nordström  som socialdemokrat utan att nämna hans roll på Prime PR. ”Tillsammans med tre kommunalråd från Stockholmsområdet ställde han nyligen kontroversiella krav på sitt parti i en debattartikel”, skriver tidningen och fortsätter: ”På listan stod stora förändringar i skatteuttag, arbetsrätt och bostadspolitik för att gå storstadsväljarna till mötes.” Niklas Nordström mejlar den 27 oktober till övriga artikelförfattare och är nöjd. Rubriken på mejlet: Jag är intervjuad av GP om S och storstaden. Och Sahlin. Rätt nivå;-).Niklas Nordström berättar också om sitt besök hos Östermalms (S)-förening i Stockholms arbetarekommun (AK).. ” Det kom många liknande inspel som vi skrivit i artikeln och stor frustration över partiet nationellt och AK.” Han frågar sina medförfattare i Stockholms län om läget i granndistriktet: ”För mig var det en överraskning hur stort avståndet är mellan föreningarna och AK/fullmäktigegruppen. Era reaktioner?”

En månad senare kommer ett mejl om affärer igen. ”Som ytterligare ett led att skapa uppmärksamhet kring Sundbybergs stad skulle jag vilja föreslå ett samarbete med en av våra kunder.”, skriver Niklas Nordström i november 2009 till kommunalrådet Helene Hellmark Knutsson och kommundirektören Leif Sjöholm. Det handlar om Andelsägarbolaget, ”som arbetar för att skapa större ägarinslag i befintliga hyresfastigheter”. Sundbybergs allmännyttiga bolag Förvaltaren skulle vara en intressant samarbetspartner, menar Nordström.

Efter jul landar ett generöst erbjudande i mejllådorna hos ett antal ledande socialdemokrater. ”Du är en av de kandidater till valet 2010 som vi vill bjuda in och ge en exklusiv utbildning och inspiration för att öka röstantalet och inte minst förutsättningarna att få fler kryss”, skriver Niklas Nordström till Helene Hellmark Knutsson och övriga mottagare. Utbildningen med bland annat en av Barack Obamas tidigare rådgivare arrangeras av Prime och Slussplans socialdemokratiska förening, ”där vi som har s-bakgrund och är kommunikationskonsulter är medlemmar”. På kvällen serveras middag. Niklas Nordström undertecknar erbjudandet som ”Seniorkonsult och delägare i Primegruppen.” Någon deltagaravgift är det inte tal om.

Hur många socialdemokrater som nappade är inte känt, inte heller i vad mån Prime PR gav mer hjälp till personvalkampanjer år 2010. Det är illa nog med erbjudandet i sig om den ”exklusiva utbildningen” till makthavare, inte minst till dem som man samtidigt har affärsrelationer med.

Kontakterna mellan Prime PR och Sundbyberg stad är ett exempel på oklara roller, men det finns många fler. Att de inblandade personerna ofta är trevliga och duktiga gör inte situationen mer acceptabel. Niklas Nordströms argumentation i samband med uppdraget åt Svenskt Näringsliv år 2010 finns här, men övertygar i alla fall inte mig. Den politiska eliten i Sverige är så liten att PR-bolagen kan utnyttja vänskapsrelationer. Naturligtvis gör inte alla det, men risken finns där om man inte skiljer politik och kommersiella uppdrag tydligt åt. 

De nära banden med pr-firmor är inget unikt för socialdemokratin. Moderaterna har haft täta kontakter sedan länge. Moderaterna är också det parti som historiskt sett hårdnackat vägrat redovisa vilka som ger pengar till partiet. Alla partier behöver dra lärdom av debatten i USA, Storbritannien och Tyskland. Det är hög tid för mer öppenhet och för etiska riktlinjer för kontakter med pr-bolagen.

Siffertrixande och brist på politik

"Lämna en sten, plocka en korv". Det var texten på plakatet vid korvgrillningen i Husby igår kväll. Liksom i fredags hade många samlats för att visa sitt engagemang och lugna ned läget. Nu var Champions League-finalen det mest dramatiska som hände.

Nattvandringar, korvgrilling, krav på förändring men utan våld. Det ideella engagemanget i många stadsdelar är glädjande.

Mindre imponerad är de politiska reaktionerna på upploppen. Beskrivningarna av läget i miljonprogramsområdena verkar yrvakna, efter så många år. Ibland vilseledande. De politiska svaren är fortfarande otillräckliga.

Regeringen menar att Husby och andra förorter är på rätt väg. Integrationsminister Erik Ullenhag twittrade till exempel om siffror som skulle visa högre sysselsättning och bättre skolresultat på Södra och Norra Järva.

Det finns flera skäl att vara försiktig med sådana siffror. Basår har stor betydelse. Erik Ullenhag jämförde skolresultat 2011 med 2009. I en EU-finansierad rapport beskrivs utvecklingen i Rinkeby-Kistas stadsdelsområde (som Husby tillhör) så här med 2006 som basår:

"2010 var endast 70 procent behöriga att söka gymnasiets nationella
program. Det är den lägsta andelen under den undersökta perioden och en
del i en nedåtgående trend från 2006 då andelen behöriga låg som högst, på
83 procent."

Stockholms statistiska årsbok ger en liknande bild för skolresultat och arbetslöshet 2006-2011 i Rinkeby-Kista stadsdelsområde.

Den statistik som Ullenhag hänvisar till avser, vad jag kan förstå, personer folkbokförda i områdena. Betydligt fler bor där, till exempel asylsökande och "gömda". När jag pratade med Veronica Palm i Husby igår kväll berättade hon om en skolklass hon följt i Rågsved, där det ständigt kom nya elever. Jag har hört liknande berättelser från ungdomar i Tensta på den ideella läxhjälp vi hade 2009-2010.

Behoven är alltså ännu större än statistiken visar. Det centrala är inte att tvista om procentenheter i skolresultat eller sysselsättninggrad, utan att alla partier medger att siffrorna är skrämmande.

Regeringen måste byta kurs på en rad områden. Socialdemokraterna behöver också tänka igenom sin politik. Visst är det avgörande med fler jobb och bättre utbildning, men det räcker inte med generella insatser. Det behövs också ett investeringsprogram mot segregationen.

Stefan Löfven vinner på den ödmjuka, resonerande stil han hade i Ekots lördagsintervju. Han var tydlig med att partiets 90-dagarsgaranti gäller även för de 77 000 ungdomar som under lång tid varken jobbat eller studerat. Det borde rimligtvis innebära krav på kommunerna att aktivt söka upp dessa ungdomar.

Tyvärr håller Stefan Löfven fast vid sitt partis nya linje att inte göra särskilda satsningar på utsatta områden. Mona Sahlins "Miljardprogram för miljonprogrammet" verkar glömt.

En politik för sammanhållning behöver vara bredare än satsningar på miljonprogrammets flerbostadsområden. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Insatser mot segregation handlar lika mycket om villaområden som om betongstadsdelar.

Men investeringar för bättre uppväxtvillkor i stadsdelar som Husby är en central del. De elever som börjar skolan i sjuan utan att kunna svenska behöver mer stöd (vilket Erik Nilsson fick med sig S-kongressen på). Förortscentra, utemiljöer och bostäder måste rustas upp. Sjukvård behöver anpassas till behoven hos människor från krigshärjade länder. Och så vidare.

I rättvisans namn talade Stefan Löfven om att situationen är komplex, att vårdcentraler, bibliotek och annan samhällsservice i t ex Husby är viktiga. Även Fredrik Reinfeldt har försiktigt öppnat för fler riktade satsningar. Höstbudgetarna kommer att visa hur stort engagemanget är.

Andra om segregation: SR, Ann-Margrethe Livh, Evin Baksi, Pontus Herin, Röda Berget, m fl

Många kan agera för miljonprogrammet

Bilar som brinner för tredje natten i rad. Jag blir liksom många andra upprörd och ledsen över det som händer i Husby och andra delar av Stockholm.

Upprörd över våldet och skadegörelsen, naturligtvis. Det är Husbyborna som får sin stadsdel förstörd. Inget ursäktar gängens agerande.

Men också arg över att så många år gått utan tillräckliga åtgärder mot segregationen. Trots eldsjälar och goda förslag. Ledsen för utvecklingen i områden som jag verkligen gillar, har bott i och där jag mött många ungdomar i ideellt arbete.

Det skulle vara lätt att skriva en anklagelseakt mot makthavare som inte tagit ansvar. Jag väljer istället att försöka ge några råd.

Till de som bränner bilar och kastar sten. Sluta. Var och en har ett ansvar för sitt handlande. Det går inte att rättfärdiga våld genom att skylla på orättvisor.

Till de som verkligen kan påverka ungdomarna. Föräldrar och vänner. Förebilder som hiphopartister, fotbollsspelare, idrottsledare. Ta avstånd från våldet och visa att det finns andra sätt att kanalisera vrede.

Till polisen. Ta kritiken på större allvar. Det räcker inte med den vanliga proceduren med utredningar som tar lång tid. De högsta polischeferna måste visa ett större personligt engagemang för ungdomarna i miljonprogramområdena, som Carin Götblad gjorde.

Till regeringen. Använd året fram till valet att ompröva politiken på centrala områden. Bostadspolitiken har havererat. ROT-avdrag för flerbostadshus borde äntligen införas, liksom andra statliga insatser. Ge engagerade statsråd som Erik Ullenhag ett starkare mandat.

Till Socialdemokraterna. Väck nytt liv i Mona Sahlins miljardprogram för miljonprogrammet. Det behövs både generella åtgärder för jobb och och riktade satsningar på områden med svåra förutsättningar. Ta fram ett investeringsprogram mot segregationen inför valet.

Till Miljöpartiet. Bredda engagemanget för flyktingbarnen till verkligheten när uppehållstillståndet är beviljat. Föreslå större ekonomiska satsningar, som ger möjlighet till en bra start i Sverige.

Till kommunpolitiker i alla partier. Se till att de allmännyttiga bolagen renoverar sina fastigheter i dialog med de boende och med bra kvalitet. Begränsa hyreshöjningarna, många kommuner har tagit ut rejäl avkastning av bolagen under tidigare år. Lyssna inte på röster som säger att det inte finns pengar, att vissa bostadsområden måste bli sämre.

Till mediechefer. Välj en enkel publicistisk princip. Se till att journalister finns i människors verklighet och beskriv den ärligt, även när det inte är kravaller. Det skulle göra mycket av debatten om vad som får sägas överflödig.

Till opinionsbildare i Stockholms innerstad . Släpp Twitter några timmar och åk till miljonprogrammets flerbostadsområden så ofta ni kan. Grunda åsikterna på samtal med ungdomarna själva, med eldsjälar, lärare, boende.

Till företagsledare. Se möjligheterna hos ungdomarna. Det finns så mycket kraft och begåvning som kan användas mycket bättre.

Till fackförbunden: Agera för medlemmarnas intressen och föreslå förbättringar i miljonprogrammet. Var inte för bekymrade över att det "ligger utanför det fackliga uppdraget". Det är en central fråga för t ex många av Kommunals medlemmar.

Andra om detta ämne: Alexandra Pascalidou, Duraid Al-Khamisi, Martin Moberg, Röda Berget, AB, DN, Ekot, Ekot2, Ekot3, SvD m fl

Bygg vidare på Arktis-avtalet

Arktiska rådets möte i Kiruna tog en rad viktiga beslut. Kanske var det avståndet till Stockholm som gjorde att medieuppmärksamheten blev mindre än mötet förtjänande.

Mest offentlig debatt blev det om oljan. Greenpeace med flera kritiserade avtalet om oljesäkerhet som alldeles för tunt.

Visst borde regeringarna ha gått längre. Jag har skrivit länge om att miljöskyddet för Arktis måste stärkas, inte minst när det gäller oljeutvinning och oljetransporter.

Nu gäller det ändå att se till det som åstadkommits och hur det går att bygga vidare på överenskommelserna i Kiruna.

Avtalet om samarbete mot oljeföroreningar innehåller bland annat krav på staterna att "ha ett nationellt system för att reagera snabbt och effektivt vid händelser som kan orsaka oljeföroreningar" (artikel 4, min översättning). Staterna ska ha utrustning som står i proportion till riskerna på plats i förhand för att ta hand om oljespill.

Det finns en rad andra åtaganden i avtalet, om samarbete mellan staterna, rapportering med mera. Artikel 21 är intressant eftersom den innehåller ett löfte att ta fram konkreta riktlinjer för arbetet.

Visst borde skrivningarna i avtalet ha varit tuffare. Det står till exempel inget konkret om säkerhetskrav på oljetankers eller oljeriggar.

Men Sverige har ändå chansen att följa upp avtalet genom att driva på för en så långtgående tolkning av artikel 4 och 21 som möjligt. Det kan ske parallellt med ett opinionsbildande arbete när det gäller säkerhetskrav. Jag hoppas regeringen utnyttjar möjligheterna, i linje med vad Carl Bildt skrev på DN Debatt tidigare i veckan.

Ryssland spelar en nyckelroll. Därför är det bra att landet har skrivit under det nya avtalet.

Att få Ryssland att gå längre blir avgörande för skyddet av Arktis känsliga miljö. Det mödosamma gnetandet i miljöarbetsgrupper är viktigt. Men det behövs också en långsiktig politik för energisamarbetet som bygger på en god analys av Rysslands framtid som oljenation.

Thane Gustafson gör intressanta iakttagelser i boken Wheel of Fortune. The Battle for Oil and Power in Russia (Belknap Harvard 2012). Författaren är professor vid Georgetown university och beskriver bland annat den instabilitet och maktkamp som kan uppstå om några år när de ryska oljeinkomsterna inte längre växer lika snabbt som det senaste decenniet. Thane Gustafson lägger stor vikt vid förnyelse av den ryska ekonomin och vid behovet av innovation inom energisektorn.

En framtida europeisk energimarknad där Ryssland finns med behöver innehålla både gemensamma minimikrav för miljöskydd, till exempel i Arktis, och en politisk strategi från EU för att minska riskerna för instabilitet i Ryssland post-Putin. Se där en liten nätt uppgift för utrikespolitikerna.

Andra om Arktiska rådets möte: DN, DN2, m fl

EU har många fördelar

Svenskarnas stöd för EU-medlemskapet faller, rapporterar Ekot. Enligt SOM-institutet är endast 42 procent för det svenska medlemskapet, att jämföra med 53 procent år 2010. Stödet för att Sverige ska införa euron har dykt till 9 procent.

Siffrorna är knappast förvånande. Den ekonomiska krisen i Europa sätter sina spår. De två största svenska partierna talar sällan om EU-medlemskapets fördelar.

Visst finns det skäl att kritisera hur EU fungerat under senare år. Inte minst den ensidiga åtstramningspolitiken för att möta finanskrisens effekter.

Ändå har EU stora fördelar. Mark Leonard och Hans Kundnani på tankesmedjan ECFR lyfter fram några av dem i senaste numret av Foreign Policy.

EU är fortfarande världens största ekonomi, med hög levnadsstandard och utvecklad välfärd i global jämförelse. Arbetskraften är välutbildad, kvinnor har en starkare ställning på arbetsmarknaden än i flertalet av världens länder. Europeiska företag och universitet är framgångsrika. EU leder internationell politikutveckling på till exempel miljöområdet.

Femton nya medlemsländer sedan kalla krigets slut har inte lamslagit samarbetet. Tvärtom har EU stor dragningskraft på länderna sitt grannskap, till skillnad från Kina som snarare skapar rädsla och motstånd i Asien.

Mark Leonard och Hans Kundnani tar också upp problemen med svag tillväxt och den fortsatta krisen i euroområdet. De menar att utgången inte är given, situationen kan förvärras. Nyckelfrågan är om Europa kan rädda euron utan att splittras.

Tonen är påtagligt mer försiktig än när Mark Leonard skrev boken "Why Europe Will Run the 21st Century" år 2005. Men författarnas grundprognos är optimistisk och påminnelserna om EU:s fördelar är välgörande för debatten.

Ett av de senaste exemplen på EU:s förmåga är avtalet mellan Serbien och Kosovo nyligen, som knappast varit möjlig utan lockelsen av EU-medlemskap. Nu kan Serbien börja förhandla om det medlemskap som lockar så många länder.

Sveriges risk är att vi hamnar i ett B-lag, eller till och med C-lag, i det nya Europa som växer fram. Det är något att diskutera när Europadagen närmar sig.

Andra om EU: DN, SvD, m fl